Kategoriarkiv: Okategoriserade

Minnenas persongalleri

Under mina långa promenader med hunden har jag gott om tid att tänka. Eftersom han sköter jobbet kan jag tillåta mig att fundera på annat medan vi går. Idag roade jag mig att tänka på starka personligheter som jag träffat under mitt liv. Människor som av en eller annan anledning etsat sig fast i mitt minne. Antingen har de haft egenheter och särdrag som varit speciella, eller har de på annat sätt kommit att betyda mycket för mig. I det här inlägget vill jag komma ihåg två av dem.

Det går inte att tänka tillbaka på människor jag träffat utan att nämna Syster Nathalia Kattarina Sjöberg. Hon föddes 1900 i Malmö och hon var min mormor. Hon var sannerligen inte som andras mormödrar. Tuff och orädd och synnerligen rapp i käften som hon var hände det sig ofta att jag som barn skämdes för henne och alltid var rädd för vad hon skulle kunna kläcka ur sig i olika sammanhang. Som en äldre dam såg hon ut, liten och späd, vägde runt 40 kilo, men skenet bedrog. Jag minns ett tillfälle när hon var på besök och vi skulle åka buss med henne. Hon ondgjorde sig högljutt över alla unga som satt och inte reste sig för äldre. Detta hände nära jul någon gång i slutet på 1960-talet, när unga fortfarande reste sig upp och lämnade plats för äldre på bussen. Då frågade en herre henne lite förargligt: ”Såja, lilla damen, har frun lagt fisken i blött till jul?” Hennes svar blev, till min stora förfäran: ”Har herrn lagt korven i blöt?”

Jag minns också att mormor hade sin tjocka, avklippta fläta i översta byrålådan, inlindad i silkespapper. När jag som barn kom hem till henne brukade jag alltid be om att få titta på den. Jag var helt fascinerad av den och jag frågade varje gång om jag inte kunde få den. Hon sa alltid nej. Så hände det sig en dag att jag bad att få titta på flätan. ”Vilken fläta?” undrade hon. ”Flätan som varit din och som ligger i byrålådan” svarade jag. ”Jaså, den jävla flätan, den har jag slängt”.

Sådan var hon, rakt på sak och inga omskrivningar.

Hon gifte sig ung med Helge, Wilhelm Sjöberg, som var min morfar. Han jobbade som eldare på fartyg och var glad för flaskan. Min mormor födde honom sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Mormor stod ut med sin supande make tills barnen hade växt upp och blev färdig att ta ut skilsmässa 1965. Då var hon 65 år gammal och folk förfasade sig och undrade vad det skulle vara bra för i den åldern. Men hon var en stark kvinna och brydde sig inte om att folk pratade.  Från den dagen skilsmässan var klar var hon inte längre ”du” med morfar. Jag tror dock att hon tyckte lite synd om honom, vilket det ju också var, för hon besökte honom ibland i hans lägenhet och gav honom mat. Sedan sa hon till oss att hon hade varit och tittat till ”herr Sjöberg”.

Mormor var verkligen inte sådan som man på den tiden kunde förvänta sig att en äldre kvinna skulle vara, nämligen tyst, foglig och ömsint. Det bakades inga bullar och lagades inte mycket mat. Hon levde på kaffe och wienerbröd och dess emellan bolmade hon på otaliga cigaretter av märket Ritz. Hon gick sin egen väg och om det var något som inte passade andra, kunde hon klappa sig själv i baken och därmed göra klart var den personen som hade synpunkter kunde kyssa henne.

Jag skämdes över henne som barn, men idag ser jag henne som en mycket stark och orädd kvinna, som var mycket före sin tid. Ett naturbarn, ja rent av den tidens rebell.

En annan mycket stark kvinna som jag ofta tänker på, och som har betytt mycket för mig, är min sångpedagog Any Holmgren. Hon var närmare 80 år gammal när jag började ta sånglektioner hos henne i början på 70-talet. Hon bodde tillsammans med sin man i en gammal lägenhet i Malmö, där hon tog emot sina elever. Deras hem var speciellt inrett och vardagsrummet bestod av en stor flygel som stod mitt på golvet. Väggarna var klädda med hyllor vilka var fyllda med noter. Det fanns ingen TV och ingen radio i hemmet. Any, som hade varit konsertpianist i Tyskland, hade sitt speciella sätt att lära ut saker på. Hon lade ut färgade bollar på golvet som fick symbolisera noter och som hon flyttade på medan jag sjöng mina skalor. På så sätt lärde hon mig att läsa noter. Hon såg yngre ut än sina 80 år, och klädde sig som det anstår en diva. Hon hade stora händer som gestikulerade oavbrutet och hennes röda kalufs guppade lustigt på hjässan medan hon förmanade mig. Jag var 16 år när jag började hos henne och jag var helt fascinerad av hur Any och hennes man levde. Mannen kallades ”Pucki”. Vad han egentligen hette fick jag aldrig veta. Han var alltid klädd i kostym och hade världens största, utstående öron. Han hade också egenheten att välkomna alla kvinnliga elever genom att kyssa dem på hand!

Ibland anordnades det konsertaftnar hos Any och Pucki. Då fick eleverna visa upp sina talanger. Inför sådana evenemang var Any alltid uppklädd i långa aftonklänningar i siden. Håret var uppsatt och naglarna rödmålade. En sådan afton hade hon givit mig ett ganska svårt stycke av Mozart att framföra. Då anspänningen inför framförandet var stor, bar det sig inte bättre än att jag svimmade lagom till sluttonen. Som tur var hade jag då träffat min blivande man som var med på tillställningen och kunde komma till undsättning. Any såg detta som ett pikant inslag som i stället för kaos blev till en extra dimension av numret.

Any var ganska krävande men hade ett stort hjärta. Hennes sånglektioner kostade 450 kronor i månaden vilket var en gigantisk summa 1970. När jag berättade för henne att jag ville sluta för att jag inte hade råd, lät hon mig gå kvar och jag fick betala så mycket jag kunde. Hon var förtjust i mig och tyckte att jag hade talang.

De här personerna är bara några få som har satt spår i mig för livet. Ibland dyker det upp andra starka personligheter när jag börjar gräva i minnenas persongalleri. Jag nöjer mig med dessa för den här gången, då jag är medveten om att ingen orkar läsa långa inlägg längre.

Kanske har du också lite udda personer som skakat om dig men som du ändå är fascinerad av. Kanske är du som jag och gillar annorlunda. De personer jag har beskrivit här ovan är människor som sedan länge är döda, men som ändå lämnat djupa avtryck i mitt galleri.

Som ler- och långhalm

Vart jag än går har jag alltid en skugga bakom mig. Jag behöver bara ropa hans namn när jag är osäker på var han är så kommer han farandes och sätter sig intill mig. Har ständigt koll på vart jag tar vägen och väntar på mig i alla lägen. Min älskade ledarhund, Jimmy.

Vi två har sannerligen blivit ett radarpar. Jag gör allt för honom och han gör allt för mig. Det spelar ingen roll om han arbetar i selen eller om jag har honom i koppel: Han känner av mina vibbar och vet vad jag behöver. När jag går morgonrundan med honom går jag först 40 minuter med honom i koppel. Vi går då i ganska oländig terräng genom skogen. Jimmy vet exakt var jag har som svårast att gå och saktar in och sluter upp vid min sida tills vi har kommit igenom de svåra passagerna. Utan att jag behöver säga till honom. Han är makalös på att läsa av mig och att visa hänsyn. Det övergår mitt förstånd hur han kan känna av mig så väl.

Trots detta händer det ibland att jag snubblar och faller pladask till marken. Då stannar han och verkar olycklig och vet inte hur väl han vill. Ungefär som han tänker: ”Var det där mitt fel?” Jag brukar komma upp rätt så snabbt igen efter ett sådant fall och klappa om honom och bedyra att det inte är hans fel att han har en dumdristig matte. Efter skogspromenaden brukar vi sätta oss på en bänk där jag sätter på honom selen. Sedan går promenaden vidare i en dryg halvtimme via cykelbanor och övergångsställen. På så sätt får han lite nöjesrunda och lite arbetsrunda. Han vet exakt hur jag brukar vilja ha det och är oerhört följsam och duktig. Trots att han äter mycket gräs när han går i koppel, försöker han inte ens norpa åt sig ett grässtrå när selen har kommit på. Då vet han att han inte får äta.

Ju mer jag lär känna mänskligheten, desto mer älskar jag min hund. Han har aldrig några baktankar och sviker mig aldrig. Visst kan han vara lite inställsam när det närmar sig hans mattider, men det finns aldrig något beräknande eller bakslugt i honom. Som det så ofta gör hos människor.

Vissa saker kan han, av förklarliga skäl, inte hjälpa mig med. Olyckor händer allt som oftast när jag glömmer att vara försiktig. I nittionio fall av hundra brukar jag känna framför mig om glasdörrarna på uteplatsen är öppna eller stängda. Den hundrade gången glömmer jag känna efter och brakar med full kraft in i glasrutan, skrikandes i himmelens sky. Vem kommer springandes och är alldeles ifrån sig då om inte min bästa vän? Han tycker om mig precis lika mycket med en präktig blåtira under ögat. Det känns skönt att veta att jag duger som jag är för honom när jag själv blir dödens trött på att inte fungera som jag ska. Den enda gången jag känner mig fullt fungerande numera är när jag gör saker tillsammans med Jimmy. Då klaffar det mesta perfekt och jag förstår inte hur jag skulle överleva utan honom.

Det händer då och då att jag känner besvikelse på vänner jag haft. Ibland känns det som att folk som är seende undviker mig och jag inbillar mig att det beror på att man inte vet hur man ska bemöta mig. En del undviker mig säkert av feghet. Allt som oftast kan jag skaka av mig sådant, då jag ju inte kan förändra någon annan, men ibland blir jag ändå ledsen. Jag är ju fortfarande jag, liksom.

Nu närmar sig midsommarhelgen med stormsteg. Min bästa tid är nu, när grönskan är som skirast och när göken fortfarande gal. Jag älskar också att bada i ljus både morgnar och kvällar. Underbart!

I midsommar får vi besök av två fina ledarhundar till och deras fantastiska förare. Jag ser mycket fram emot det och tror att även Jimmy gläder sig åt att få hundbesök. Då kan de få vara bara hundar och hjälpas åt att hitta på hyss. Jag är nästan säker på att dessa två hundar också gör stor skillnad för sina ägare.

Till dig som är gravt synskadad och funderar på ledarhund vill jag säga: Ansök! Förutsatt att du också älskar hundar och håller i minnet att en ledarhund är först och främst en hund och till liten del ett hjälpmedel. Man måste älska hundar, annars fungerar det inte. Jag brukar säga att Jimmy är till 60 procent hund och till 40 procent ett hjälpmedel.

Om man kan ha en själsfrände i en hund så har jag det i Jimmy. Han har över huvud taget inga olater som jag behöver träna bort med honom. Jag har haft en sagolik tur att bli tilldelad den hunden!

Jimmy och jag önskar er alla en underbar midsommar. Om människorna sviker dig så kan jag garantera dig att en hund aldrig gör det. Som ler- och långhalm: Det är vi det!

I HUVUDET PÅ EN TANT

Jag tror jag är i tantåldern. Ni vet den där typen av trotsålder där inga tillrättavisningar, hot eller tillsägelser biter. När man har kommit upp i den sortens trotsålder, bryr man sig inte längre om vad andra tycker om hur man ser ut eller hur man tänker. Man vågar säga sitt hjärtas mening utan rädsla för repressalier. Karriären hotas inte längre för att man kanske har obekväma åsikter.

Man ger sig själv tillåtelse att äta vad man vill, när man vill och man får lov att gå i myskläder hela dagen om man känner för det.

Jag vet inte exakt när ”tantifieringen” påbörjades. Var det när jag fyllde 40, 50 eller 60? Jag vet bara att jag kämpade emot väldigt länge. Vem vill vara en tant, liksom? Som tant har man ju ingen hög status i samhället. Å andra sidan ställer samhället heller ingastörre krav på en tant. Det är ganska befriande.

Hade jag vetat att det följde med en massa fördelar med tantstämpeln, hade jag kanske inte kämpat emot så. Jag menar, tillvaron blev ganska bekväm när jag gav upp kampen.

De röda skorna med skyhöga klackar står numera längst in i garderoben och samlar damm. Jag har all rätt i världen att strunta i att mina ben ser ut som lyktstolpar när jag numera väljer de platta, fotriktiga och bekväma skorna när jag ska ut och gå. Inte bryr jag mig om att jag är minst en decimeter för kort i lågskor.

Att man har uppnått tantåldern vet man med säkerhet när man behåller vinterjackan på långt in i maj månad. Eller när man glömmer beställa tid hos frisören. Ett annat säkert tecken är när man har stående tider för fotvård. Eller när spellistan på Spotify endast innehåller musik från 80-talet och bakåt. En tant torkar av dammet från sin dator riktigt noggrant innan hon kan slå sig till ro vid den medan den unga kvinnan blåser rent tangentbordet och sedan sätter sig för att skriva.

Ibland krockar tanten i mig med den unga kvinnan jag en gång var. Då glömmer jag att jag kanske inte orkar lika mycket som förr. Tror att kroppen är densamma som den alltid har varit och upptäcker till min fasa att jag har svårt att komma upp från golvet om jag har satt mig där. På grund av min synskada blir jag heller inte påmind om ansiktets förfall med alltfler rynkor, då jag inte ser min spegelbild. Det får väl anses vara en sjukdomsvinst.

För det mesta är jag tillfreds med åldern. Det är ganska skönt att inte längre vara orolig för att endast bli betraktad som sexobjekt och liksom inte bli tagen på allvar.

Det är underbart att veta att om jag går ut en mörk kväll och blir överfallen, är det bara handväskan de är ute efter. Den håller jag hårt i, precis som tanter ska.

Det känns helt okej att bli kallad ”tanten med den vita hunden” av ett litet barn. För det är precis det jag är. Den här lilla tanten låter jag få vara precis som hon är. Till alla andra tanter där ute vill jag bara säga: Äntligen är vi fria!

HÅLL DIG UNDAN!

Detta är en uppmaning som strider mot det jag egentligen vill. Jag brukar i stället önska att du ska knacka på min glasbubbla av instängdhet och söka kontakt med mig. Men i dessa tider önskar jag att du håller dig på behörigt avstånd. Anledningen är enkel: Du ser mig, men jag ser inte dig. 

För ett tag sedan när jag som vanligt, var ute och gick med min ledarhund, blev jag påsprungen. Trots att han hade selen på sig och trots att vi höll oss till vänsterkanten, precis som han blivit lärd. Plötsligt känner jag hur jag krockar med någon på min högra sida. Pang! Jag blev rosenrasande. Ilskan kom liksom från ingenstans.

”Ser du inte att jag är blind,” skrek jag.

Döm om min förvåning när jag hör en äldre kvinnas röst som svarar:

”Hur skulle jag kunna se det?”

Hallå! Jag kom med ledarhund. Det står med stora bokstäver på hans sele: ”Stör ej ledarhunden”. I vilket fall som helst går man väl inte rakt på folk utan att flytta sig? Det slutade i alla fall med att damen i fråga bad om ursäkt. Långt om länge.

Jag har märkt att folk gärna kommer för nära mig i affären. Ska det vara så svårt att fatta att den som går med vit käpp inte ser och därför inte kan hålla avstånd? I min värld är det den seendes ansvar att hålla den sociala distansering som är så viktig just nu.

Min ledarhund är jätteduktig på mycket, men inte på att hålla avstånd. Det är kanske inte så konstigt, han är ju en hund. Jag är om möjligt, ännu sämre på att hålla avstånd eftersom jag inte ser. Du kan hjälpa oss genom att flytta dig och gärna säga ”Hej”, så vet vi att du är där. Prata alltid med mig, aldrig med min hund. Speciellt inte om han går i sin sele, vilket är ett säkert tecken på att han jobbar och inte får bli distraherad.

Jag har snart haft min ledarhund i ett och ett halvt år. Jag måste säga att det fungerar väldigt bra för det mesta. Men så har jag också turen att bo i Hässleholm, som är en oerhört ledarhundsvänlig stad. Jag har ännu aldrig blivit nekad att ta med honom in någonstans varken på restauranger, livsmedelsbutiker, apotek eller klädaffärer.

Det är Valborg idag. Det vet man med säkerhet eftersom det är svinkallt ute. Vinterjackan och vantarna kom fram till morgonpromenaden med hunden. Precis som det brukar vara varje år på Valborg. Men i år blir det inga folksamlingar vid värmande brasor och eftersom många, med mig, har försatt sig i karantän, får vi ändå försöka njuta av att våren är på väg. Fast det inte känns så ute idag.

Jag tänker fira Valborg på mitt sätt, även om det blir annorlunda. Något gott att äta, en bra ljudbok och en timme i den vedeldade bastun kan nog få mig varm.

Så länge varje dag ovanför jord är bättre än alternativet tänker jag göra det bästa av tillvaron. Gör det, du också, och var rädda om varandra. Håll avstånd och håll dig undan från mig. Jag säger till när jag vill att du ska knacka på min glasbubbla igen.

Eufori och hypokondri

Är det någon av er som minns hur påskarna såg ut när ni var barn? Minns ni långfredagarna? Så här inför den stundande påsken, och i dessa virustider, slår det mig att nästan alla dagar är långfredagar i dessa tider.

När jag växte upp var långfredagen årets tråkigaste dag. Allt var stängt. Det gick inte ens att köpa en tidning i kiosken. På radio och TV gick mest sorgsna program och affärer, biografer och dansställen var stängda, ungefär som nu.

Jag älskar påsken och har alltid gjort det. Det är den högtiden som ger föraningar om den vår och sommar som ligger framför oss. Så känns det även denna påsk, fast jag är införstådd med att detta året blir det inte som det brukar vara. Det känns som att Sverige, tillsammans med många andra länder har gått i viloläge. Det gör mig inget, jag tror att vi alla behöver sansa oss lite och ta hand om oss själva och varandra.

Jag tror inte jag är ensam om att vara lite lätt hypokondrisk i dessa tider. Vaknar på morgonen och liksom känner efter hur jag mår. Har jag inte lite ont i halsen? Värk i kroppen? Känner jag mig inte lite hängig? Det ligger liksom i tiden att känna efter. Annars är jag typen som brukar slå dövörat till när jag inte mår bra. Men nu verkar det vara okej att känna efter. Jag tror det är en hel del hypokondri i landet denna påsk.

Som alltid, finns det ändå guldkorn i tillvaron att plocka upp. På morgonpromenaden med min ledarhund drabbades jag av en känsla av eufori när solen värmde och ljumma vårvindar smekte mina bleka kinder. Fåglarna kvittrade och fyllde mina öron med underbara toner. Min hund gjorde mig uppmärksam på att påskliljorna blommade för fullt och den vetskapen räcker för att blåsa liv i mig. Jag fylls av tacksamhet för allt gott livet ger och för att jag kan vara öppen nog att ta emot.

Det finns dagar när jag har svårt att se det ljusa i tillvaron och vara tacksam. Men inför denna påsken känner jag mig både euforisk och tacksam. Speciellt tacksam är jag mot alla er som läser och uppskattar mina inlägg här. Några av er har uppmuntrat mig att sätta samman mina inlägg till en bok. Nu kan jag berätta att jag har gjort det och också fått ett förlagskontrakt på boken! Jag är så stolt och glad! Jag är ju inte bara blind, jag är gammal också, liksom. Tänk att lilla jag har klarat det. Det får mig att känna mig helt euforisk, men också oerhört ödmjuk och tacksam.

Boken heter ”Se på ett annat sätt” och kommer att finnas överallt där böcker säljs. Den kommer ut i mitten av maj, men går att förbeställa via länken nedan, till rabatterat pris. Du som redan följer min blogg, men gillar mina texter kan ju fundera på att köpa boken och ge någon du tycker om i present.

Min önskan med den här boken är att peppa andra som också går igenom diverse kriser, och visa att ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid för en del. Se på mig: Kan jag, då kan sannerligen du också!

https://shop.whipmedia.se/produkt/se-pa-ett-annat-satt/

 

Med de här orden vill jag önska er alla en riktigt fin och innerlig påsk!

Tankar ur stillheten

Nästan från en dag till en annan stannade världen upp. Vi människor slutade, som i ett trollslag, att jaga runt. Borta är stressen efter att prestera och vara duktiga. I detta individualistiska samhälle blev det plötsligt viktigt att börja bry sig om varandra, att ta hand om varandra. Många, många har dragit sig tillbaka med sina nära och kära, för plötsligt har vi insett hur sårbara vi är och vad som är viktigt i livet. Tänk att det skulle behövas ett Corona-virus för det!

Svårigheter är, enligt min mening, till för att vi ska lära oss något. Jag är ganska övertygad om att vi inte får fler svårigheter än vi klarar av. Kanske kommer vi att gå ur den här krisen som lite starkare och ödmjukare människor, vad vet jag? I stillheten som infann sig när alla evenemang ställdes in och i den mer eller mindre självvalda karantänen, har jag haft gott om tid att tänka. Kommit fram till att världen nog behövde sig en rejäl käftsmäll för att liksom vakna upp. Vad är det vi håller på med? Allt detta hat som sprids och var och en som bara tänker på sig själv, vad handlar det egentligen om?

Naturligtvis kommer den här pandemin som sprider sig över världen att få många negativa följder, inte minst ekonomiskt. Många företag kommer att gå omkull och arbetslösheten kanske blir gigantisk. Kanske är meningen med den här krisen att vi ska börja söka andra värden än de materialistiska? Eftersom pengar aldrig har varit direkt viktiga för mig, känns det inte som att det är ekonomin som är det värsta. Det värsta är väl ändå om många liv går till spillo? Å andra sidan är det lätt för mig att säga som inte har något jobb att förlora…

Så tänker jag på hur rutten världen har blivit. Hur var och en bara tänker på sitt. Hur ingen törs hjälpa någon som blir utsatt för ett brott av rädsla för att själv drabbas. Hur fega och flata vi har blivit. Ingen som vågar säga ifrån när barn gör fel, ingen som vågar uppfostra vare sig egna eller andras ungar. Vi har blivit så tysta…

Något överseende med varandra har vi inte heller längre. Gud nåde den som avviker från gängse normer eller inte tycker som de flesta. Kanske är meningen med den här pandemin att vi ska lära oss att acceptera att vi faktiskt inte kan förändra andra, bara oss själva.

Medan det sprakar och knastrar i vedträden i bastun inser jag att vi alla som går här på jorden, bara är små skitar i universum som är totalt hjälplösa om vi inte har varandra. Det är väl en lärdom så god som någon?

Den här tiden passar jag på att rannsaka mig själv. Lägga ner mina vapen och gilla läget. Passar på att göra sådant jag kanske inte brukar göra annars. Roliga saker, men också sådant som inte blir av när allt är som vanligt. Man kan till exempel rensa i garderoben, plantera frön och laga god mat.

Vet ni vad? Våren har inte gått i karantän! Den pågår, precis som vanligt vid den här tiden. Njut av den!

Tag också den här tiden till att landa lite i dig själv, pyssla om dig och hör av dig till dina nära och kära.

Om tillvaron blir mycket tråkig så kom ihåg att människan mår bra av att ha tråkigt ibland. Annars märker hon inte heller när det blir roligt.

Ur stillheten kommer tankarna och visst känns det nyttigt att kunna ta sig tid att lyssna inåt i denna stressiga värld. Unna dig att njuta av stillheten!

Lucky you, lucky you!

Är du en vinnarskalle? Den där ständigt tävlande sorten som alltid måste vara bäst på allt? Som inte tycker att ansträngningar är värda besväret om det inte finns ett tävlingsmoment i dem?

Att tävla med andra har aldrig fungerat som en drivkraft för mig. Det var nog därför jag aldrig blev någon bra golfspelare. Jag struntade fullkomligt i om jag vann eller inte. Tyckte bara det var skönt att gå i naturen och slå på en boll.

Jag är ganska tråkig att spela spel med också. Faktum är att det gör mig detsamma om jag vinner eller förlorar. Jag spelar för att det är roligt. Men bara för att jag inte är någon tävlingsmänniska, betyder det inte att jag saknar drivkraft. Att utmana mig själv och försöka bli bättre och bättre på olika saker kan vara minst lika berikande som att vinna i ett spel eller i en golftävling. Jag tävlar ständigt med mig själv… Söker efter möjligheter att förkovra mig på att skriva och att lära mig hantera nya appar på min Iphone. Ibland händer det att jag försöker slå mitt eget personliga rekord på sträckorna jag går med min ledarhund. Eftersom han är så följsam, ökar han takten när jag gör det. Vilken lycka att kunna utbrista: ”Ja, vi vann”.

Att tävla om att vara bäst är väl okej. Men sedan finns det de som tävlar i elände. Ni vet, Den som är sjukast, den som har det värst, vinner. Det är en tävling jag sannerligen inte ställer upp på. Inte mot mig själv heller. Kommer ni ihåg den gamla sketchen med Monthy Python? Några gamla gubbar som satt och tävlade om vem som hade haft den fattigaste och värsta uppväxten. När den ene gubben beklagade sig över att han som barn fick stiga upp fem på morgonen och börja jobba, kontrade de andra med att ha haft det mycket värre: ”Lucky you, lucky you! Jag fick stiga upp och jobba innan jag hade gått och lagt mig!”

Det händer då och då att jag hör gamla människor vältra sig i elände och tävla med varandra om vem som är sjukast. Ibland när jag träffar många synskadade upplever jag att det förekommer ett tyst tävlande om vem som ser sämst. Då kan det låta så här:

”Hur mycket ser du?”

”Jag ser ljus och mörker.”

Då ligger det liksom i luften: ”Lucky you, lucky you! Så bra ser inte jag”.

Som om det på något vis skulle fungera som en tröst för mig, eller som om jag skulle känna mig lyckligt lottad. Man kan aldrig jämföra sin synskada med någon annans. Det är så mycket som spelar in. Det finns de som ser riktigt bra fläckvis, men som har stora synfältsbortfall vilket i sin tur gör den personen svårt synskadad i vissa situationer, men inte i andra. Man kan inte säga att den ena har det värre än den andra. Ibland hör jag också andra synskadade ha synpunkter på någon som fått beviljat ledarhund. Då hör man ”Hur kan den och den få ledarhund som ser så bra?”

Då ingen av oss synskadade, mig veterligt, Är ögonläkare, tycker jag det är på sin plats att hålla tyst om sådana åsikter. Jag tror att var och en har sina svårigheter utifrån sitt synbortfall.

I stället för att ifrågasätta andra och sträva efter att ha det värst, tycker jag det vore mer inspirerande om vi kunde stötta och hjälpa varandra med tips och råd för att uppnå en bra livskvalité. Ofta är det också så, men inte alltid.

Livet går inte ut på att vara bäst! Det går inte heller ut på att ha det värst” Vi går en sådan kort tid på jorden. Låt oss vara snälla mot varandra, tävla med oss själva och utbrista ”Lucky you, lucky you som får vara med en dag till och uppleva när den högre makten hänger upp solen den här morgonen också…”

OM RÄDSLAN FÅR STYRA

Rädsla är inte något bra drivmedel för våra liv. Den får oss att tveka, hacka och pusta ungefär som motorn i en bil som blivit tankad med fel bensin. Det går kanske att köra ändå, men det blir ingen jämn och trevlig färd.

Det finns många där ute som i hög grad har låtit rädslan styra över deras liv. Jag hör inte till dem. Jag vill inte påstå att jag är extremt modig, men jag är heller ingen fegis. Åtskilliga gånger under livet har jag tvingat mig själv att möta mina rädslor. Se skräcken i vitögat och vägrat vika mig.

Rädslorna har infunnit sig med jämna mellanrum under åren. Först infann den sig när jag i skolåldern, under 1960.talet, hade svårt att ”passa in”.

Jag älskade nämligen klassisk musik, vilket var mycket ovanligt på 60-talet. Då var det ju Beatles och Rolling Stones och den nya musikeran som gällde. Till en början blev jag retad. Men jag hade en vacker sångröst som ledde till att jag blev uppmärksammad i musiksammanhang som revyer och som solist i kyrkorna. En underbar musiklärare uppmuntrade och peppade mig att sjunga. Jag vägrade vika mig för dem som kallade mig ”Mozart” och fortsatte sjunga min musik. Visst var jag rädd ibland, men någonstans var jag stark nog att stå emot. Det ledde till att den annalkande mobbingen från mina klasskamrater kom av sig.

Att stå emot mina rädslor och se dem som utmaningar var nog det som oftast drev mig framåt. Hur ofta har jag inte tänkt: ”Vad är det värsta som kan hända?” Kommit fram till att jag nog inte kommer att dö av det och försökt ändå…

Jag var rädd för att föda och uppfostra barn. Trots det har jag en son som lärde mig en hel del om livet. Både bra och dåliga saker. Jag vågade ligga i tält, ensam med honom på campingplats, trots att många kvinnor sa att de aldrig skulle våga det. Jag slutade ett fast jobb som jag haft i 20 år för att göra något annat. Jag började studera när jag var 55 år gammal trots att många kraxade om att jag inte skulle klara av att börja läsa i den åldern. Jag gick ut som kursetta med högsta betyg i alla ämnen från undersköterskeutbildningen. Bara för att jag vågade. Kanske fanns det också en önskan att visa alla dem som sa att jag inte skulle klara det.

Sedan unga år har jag gått var jag vill, när jag vill, och hur jag vill. Jag har alltid känt mig fri om jag bara har kunnat bemästra mina rädslor.

När jag tappade synen blev jag rädd på riktigt. Jag menar skiträdd! Det kändes som att detta var en rädsla som jag inte kunde bemästra, liksom. Jag kunde inte se den rädslan i vitögat när stora delar av min identitet gick förlorade. Jobbet försvann, körkortet, några vänner och min frihet. Jag levde varje dag i skräck över att inte kunna klara mig själv. Det spelar ingen roll hur kaxig jag varit tidigare i livet, att inte vara självständig skrämmer skiten ur mig. Jag kämpar varje dag för att klara så mycket som möjligt utan att behöva be om hjälp. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Jag försöker att inte vika ner mig nu heller.

En annan rädsla som slagit klorna i mig är att inte känna sig trygg. Som äldre, gravt synskadad kvinna, är jag väl medveten om att jag är ett lovligt byte för kriminella. Jag kan inte som andra undvika faror, eller springa ifrån hotande situationer, vilket får mig att känna mig otrygg. Föreställ dig att det smäller i grannhuset och du har inte en chans att lokalisera varifrån smällen kom. Föreställ dig sedan att du inte har någon att fråga, utan är ensam hemma. Paniken när du inte vet om det sprängdes i ditt hus eller i grannhuset och rädslan att inte kunna ta dig ut snabbt om det visade sig vara i grannlägenheten det sprängdes…

Det spelar ingen roll hur många mer eller mindre friserade trygghetsmätningar du sticker upp under näsan på mig, eller hur ofta jag hör vissa politiker säga att Sverige aldrig har varit tryggare. Jag känner mig rädd och otrygg och det är min känsla. I min värld kan en känsla aldrig vara fel…

Just nu är jag tankad med fel drivmedel, vilket begränsar mig i livet. Jag skulle till exempel gärna vilja träna ”mörkerkörning” med min ledarhund. Men det förutsätter att jag vågar gå ut ensam på kvällen med honom. Rädslan och otryggheten gör att jag avstår. Jag är inte heller trygg med att skicka hem en ensam kvinnlig bekant som varit och hälsat på mig en kväll.

Så numera blir jag begränsad av min rädsla. Jag förstår att den delvis hänger samman med mitt synbortfall, men jag märker också hur samhället har förändrats och hur kriminaliteten och våldet alltmer kryper in på den vanliga lilla människan. Jag är inte alls nöjd med den utvecklingen.

Om det onda får vinna över det goda, får vi små rädda fega varelser som inte vågar leva sina liv fullt ut. Om rädslan får styra…

OLIKA NYANSER AV GRÅTT

Så kan man väl sammanfatta november, december och så här långt in i januari. Den skånska vintern blir alltmer en färgpalett av ljusgrått, mellangrått, mörkgrått och svart om ni frågar mig.

November månad känns alltid jobbig, då man kan räkna med dis och gråväder nästan hela tiden. Men när november fortsätter in i december och januari, ja, då blir det bara för mycket. Får mig att inte vilja stiga upp ur sängen om morgnarna och inte heller stanna kvar där. Pest eller kolera, liksom…

 

Visserligen försökte jag, som alla andra, att lysa upp december själv med hjälp av adventsstjärnor, ljusstakar och slingor, men utanför fönstret var det fortfarande grått och det hjälpte föga. Nu när alla juldekorationer är nerplockade, året 2020 är igång, undrar jag om vi helt enkelt kommer att hoppa över vintern denna gång och gå direkt till våren…

Det är svårt att inte påverkas av allt det gråa när soltimmarna lyser med sin frånvaro. Jag menar, hur många ljudböcker kan man konsumera och hur många timmar kan man fly in i den vedeldade bastun? Hur mycket kan man trösta sig med god mat och fikabröd?

Jag som i grund och botten är oerhört väderfixerad har svårt att klara av gråväder så länge.

Det är i sådana perioder som det är extra svårt att känna glädje och tacksamhet i livet. Men det går inte en dag när jag inte känner hur tacksam jag är för min fina ledarhund. Han ser till att jag går ut långa rundor varje dag, antingen jag vill eller inte. Vad skulle jag gjort utan honom?

Det är fördelaktigare för oss med gråväder än med ishalka, som hindrar oss att röra oss obehindrat ute. Inget ont som inte har något gott med sig!

Förutom de långa promenaderna fyller hunden en annan viktig social funktion för mig. Han sysselsätter mig och fyller mina dagar med meningsfullt innehåll. Har jag inget annat att göra kan jag alltid kela med honom, borsta hans tänder och pyssla med pälsvård. Eller så kan vi bara busa och leka. Han är nästan alltid med mig och om jag lämnar honom hemma någon gång känner jag mig genast oklädd.

Jag tror inte att folk i allmänhet kan förstå vilken enorm resurs en ledarhund är för den som inte ser.

Så fort jag vill grotta ner mig i självömkan, tänker jag alltid på vilken tur jag haft i oturen som blev tilldelad denna fantastiska hund.

Det må vara femtio nyanser av grått ute, men mitt hjärta är fyllt av klara varma färger. Mestadels rött. Det är ju kärlekens färg. Tänk att en hund kan få mig att känna så.

Just idag, den 13:e januari, gör solen tappra försök att tränga igenom grådiset. Till och med hunden verkar uppspelt av detta och vi får passa på att vara ute riktigt mycket idag. Det lär vara en mellandag mellan regnskurarna.

Jag vill nu önska er alla en god fortsättning på 2020! Försök att hitta glädjeämnen i allt det gråa, och tänk på att vi har en lång härlig vår och sommar framför oss. Det gäller bara att hålla ut!

GOD JUL!

Det önskar vi varandra till höger och vänster i dessa tider. Ibland slänger vi ur oss de orden, nästan slentrianmässigt. Det hör liksom till vid den här tiden.

När jag önskar någon annan en god jul, önskar jag att den andre ska få en sådan jul som just den personen vill ha. En del vill ha lugn och ro på julen, andra vill ställa till med stora släktkalas. Ytterligare andra kanske sitter ensamma på julen. Det kan vara ofrivilligt, eller frivilligt. En del äldre orkar inte med något ståhej och njuter kanske av att få vara ifred. Det kan vara svårt för anhöriga att acceptera då det svider i samvetet att lämna äldre släktingar ensamma på julen. När det är jul måste man ju vara snäll, liksom.

En god jul för mig personligen, är faktiskt när jag själv väljer hur jag vill fira den. I fjor fick jag världens bästa julklapp i form av min ledarhund. Då var jag så upptagen av honom att jag knappt märkte att det blev jul. I år är jag fortfarande fullt upptagen av honom, men i år märker jag ändå att julen närmar sig. Numera har jag dock en ganska avslappnad inställning till julhelgen. Stressar liksom inte upp mig ett dugg. Det är ganska skönt. De åren är förbi när jag julstädade, lagade mängder med mat och köpte onödigt många och dyra julklappar.

Egentligen är det onödigt att hetsa upp sig för en julhelg. Tänk efter: Det handlar om tre helgdagar! Inte stressar vi upp oss på samma sätt inför påsken? Den innehåller faktiskt lika många lediga dagar…

Min goda jul kommer att innehålla firande med barnbarn (och ja, de små får julklappar), långa promenader med hunden, god mat, godis och vila tillsammans med någon jag tycker om. Serveras det bra syntolkade program på TV kan jag försöka hänga lite framför den. I annat fall lyssnar jag just nu på Vilhelm Mobergs utvandrarserie, och kan ta till ljudboken. En gammal klassiker är inte att förakta så här i jultider. Kanske sätter jag mig också och skriver lite. Känner jag mig riktigt rastlös kan jag alltid gå och lägga mig i den vedeldade bastun och på så sätt stilla kropp och sinne. Det är väl ingen dålig jul?

Naturligtvis när jag en dröm om att få vakna till ett snötäckt vinterlandskap denna julafton. Men eftersom jag bor i Skåne, får jag, precis som de senaste jularna, vara glad och tacksam för att jag får vara med ytterligare en grön jul. Min önskan får bli att det åtminstone inte regnar.

Inför det här inlägget försökte jag få min hund att posera i tomteluva för en bild. Han vägrade. Verkade nästan som han tänkte: ”Jag är en ledarhund, tomte får du vara själv”. Sedan han krängt av sig luvan och undersökt om den gick att äta, gav han mig tassen för att slippa. Så någon julhund blev det inte på det här fotot…

Jag vet att ni är många där ute som läser och följer min blogg. Det värmer mitt hjärta med alla era kommentarer och uppmuntrande hejarop. Tack för att ni är med mig!

Nu avslutar jag med att önska alla läsare, följare, och alla vänner och ovänner där ute en riktigt GOD JUL! Tag hand om er själva och varandra – det är väl ändå det julen handlar om?