Det är påskdagen 2022 och dags att sparka igång våren. Ljuset är tillbaka och den vintertrötta solen värmer så sakteliga upp min frusna själ. Nu är det dags att öppna upp dörren för glädje och värme. Dags att gå ut och vara glad, ty det är vi skyldiga att vara, trots att det ser ut som det gör i världen. Vad är det annars för mening med att vi fick den här livhanken?

Inte fick vi den för att fylla den med hat i alla fall. Men som vi älskar att hata. Vi hatar på nätet, vi hatar regeringen, oavsett vem det är som regerar, vi hatar Putin och ryssar i allmänhet och vi hatar inflationen. Varför är det så mycket enklare att känna hat och vrede än att uppfyllas av glädje och kärlek?

Om Gud släckte en stjärna för varje gång någon hatade skulle nog himlen vara alldeles svart nu.

Det är en hård tid vi lever i. Gängkriminalitet med skjutningar varje dag i Sverige, människor som blir allt fattigare i vårt välfärdsland och med priser på drivmedel och el som nästan slår omkull en medelinkomsttagare. Förfärliga upplopp med bränder och stenkastning mot blååljuspersonal är ett resultat av ohämmat hat mot allt och alla. Allt detta hat fräter sönder våra själar och det blir emellanåt för mycket att ta in. Men när jag ställer det i relation till hur alla de människor som har flytt kriget i Ukraina har det och kommer hit med absolut ingenting, kan jag ändå se hur oerhört lyckligt lottad jag är. Det är min förbannade skyldighet att vara tacksam för allt det jag fortfarande har kvar.

När livet känns mörkt och jag börjar tappa tron på att människan är i grunden god, brukar jag tvinga mig själv att leta godhet. Då poppar det upp tankar på diverse hjälporganisationer som helt ideellt stöttar andra som lider. Till exempel gruppen ”Bromölla hjälper Ukraina” och ”Vid din sida”. Båda dessa organisationer lägger ner mycket tid och arbete för att hjälpa utsatta. Helt utan baktankar och helt utan att tjäna pengar på det. Man ställer upp enbart för glädjen att få göra något för någon annan. Är det inte det finaste man kan göra?

Nu menar jag inte att alla ska starta en hjälporganisation. Men alla kan göra något litet av givmildhet och kärlek i stället för att sprida hat. Det är oerhört givande att bry sig om någon i det lilla också. Ringa till den som är ensam och prata bort en stund, eller erbjuda hjälp där man märker att det behövs, utan att någon har bett om det. Att vara god på riktigt och inte bara snacka om godhet, är livgivande. Det kostar så lite men betyder så mycket. Man behöver sannerligen inte älska allt och alla, men man kan faktiskt välja att låta vara.

För det handlar om vilken aura vi väljer att omge oss med. Väljer vi att sprida kärlek och omtanke i stället för att gräva ner oss i hat och bitterhet, blir livet så mycket enklare att leva. Vi har precis gått igenom en flera år lång pandemi med ensamhet och isolering som följd. Jag vill hoppas och tro att vi lärt oss något av det.

Så vad säger ni om att sluta släcka stjärnor på himlen med hat och i stället öppna dörren för glädje, kärlek och omtanke?