OM ATT VARA…

…och ändå inte vara, det ska den här texten handla om.

När jag förlorade synen för några år sedan skrev jag mycket om att jag inte var särskilt rädd för mörkret. Rädslan bestod i att bli utanför i sociala sammanhang och att bli ensam. Likt en guldfisk i en glaskupa utan hörn eller fasta punkter i tillvaron. Simmandes runt, runt i förhoppningen att någon skulle knacka på och säga: ”Här är jag och jag ser dig, även om du inte ser mig”.

Min rädsla var befogad. Då jag inte längre kan avläsa kroppsspråk och inte få ögonkontakt med folk känns det ofta som jag befinner mig i ett vacuum.

De som känner mig väl behandlar mig oftast som vilken annan person som helst, tack och lov. Det är i nya bekantskaper svårigheterna uppstår. Ganska ofta händer det att folk inte ens berättar att de befinner sig i min trädgård och ibland talar de om vem det är som är där. Sedan blir det liksom tyst, eller så frågar man efter maken. Som om det skulle vara fel på min hjärna bara för att jag inte kan se…

I umgänget med nya bekantskaper sitter jag oftast tyst. Blir liksom inte så ofta tilltalad. Eftersom jag är blind måste jag ju ha ett tråkigt liv och därmed inte ha något intressant att tillföra diskussionen. Jag räknas liksom inte…

Ibland händer det att jag får lite frågor om min ledarhund. När jag pratat en liten stund om honom, vilket alltid är roligt, dör samtalet ut. Då har man inte mer att prata med mig om och jag förpassas till min bubbla igen.

Ibland händer det att folk pratar över huvudet på mig. Om jag besöker en butik och har en seende person med mig, tilltalar man mitt sällskap. Som om jag inte skulle kunna vara kapabel att svara på frågor själv. Då blir jag heligt förbannad och går därifrån.

Jag är väl medveten om att många med funktionshinder av olika slag, behandlas som luft och mindre vetande. Hur många rullstolsburna har inte upplevt att folk pratar med den som kör rullstolen? Trots att det kanske är benen som inte fungerar, förutsätter man att det är huvudet det är fel på. Samma sak upplever säkert den som är hörselskadad. Det gör mig bedrövad att många är så inskränkta. Tala om utanförskap och diskriminering!

Numera trivs jag bäst med riktigt goda och nära vänner som accepterar mig som den jag är. Jag trivs riktigt bra tillsammans med andra synskadade då vi liksom träffas på lika villkor. Alla pratar med alla och ingen behöver vara orolig att avbryta någon på grund av att man inte kan avläsa kroppsspråk eller få ögonkontakt. Det är liksom lika för alla och då går det fint att hitta intressanta samtalsämnen. Då kan jag känna att även jag har något att tillföra i sammanhanget.

Om det är svårt att föreställa sig hur det verkligen känns att sitta i ett sällskap och behandlas som en mindre vetande, föreslår jag att du binder för ögonen, eller provar att blunda en timme för att visualisera hur det är. Men det tror jag inte du vågar…

Min fina ledarhund finns nästan alltid vid min sida. Han är en stor glädje för mig. Han hjälper mig i mitt dagliga liv men kan förstås inte göra något åt att jag ofta känner mig förbisedd.

Jag är sannerligen inte ensam om att känna mig osedd. Det är ganska vanligt bland synskadade. Men bara för att det är vanligt kan jag inte acceptera att det är så.

Du ser mig, men jag ser inte dig. Jag syns, men finns ändå inte…

Illustrationsbilden är från prova-på-dag arrangerad av SRF Kristianstad-Bromölla där scouter från Jamboreen fick prova på hur det kan vara att ha synnedsättning. På bilden är det två tjejer som provar glasögon som simulerar olika sorters synbortfall. (foto: Jan-Eric Boo)

3 tankar på “OM ATT VARA…

  1. Tomas Håkansson

    Du har så rätt. Djupt imponerad av ditt sätt att förmedla till oss hur Du/Ni ser på oss som har förmånen att fortfarande har vår syn i behåll. Det är inte sinnena som är avgörande utan hur man hanterar dom!
    Ha det riktigt bra o hälsa Din käre make!
    Tomas

    Gillad av 1 person

    Svara
  2. Ingalill

    Tack, för dina alltid, berörande inlägg.
    Du skriver så att orden går ända in i mitt hjärta ❤️
    Blir lite ”gråtig” – ledsen, arg, frustrerad på samma gång.
    Du ger oss seende en kick i att våga gå utanför vår komfort zoom.
    Hoppas du har MÅNGA läsare/följare som med din hjälp kan och vågar ta chansen till ett möte med en Ny människa. Nya erfarenheter, nya kunskaper och nya input.
    TACK Birgitta 💕

    Gillad av 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s