Solen gör tappra försök att tränga igenom de blekfeta molnen på novemberhimlen. Ytterst tveksamt letar strålarna sig in genom köksfönstret och träffar min lätt böjda rygg där jag sitter vid bordet med datorn uppslagen framför mig. Det är en ganska vanlig syn numera. Inget kan skingra tankarna och ge mig samma frihet som det innebär att skriva. För min del fungerar det både som en ventil och en kanal ut mot omgivningen som jag blivit lite avskärmad ifrån. Genom skrivandet kan jag sätta ord på tankar och känslor, låta fantasin flöda och berätta mer eller mindre sanna historier…

Just idag funderar jag över jantelagen. Det här med att du inte ska tro att du är något. Eget beröm luktar illa och skryt inte och framhåll inte dig själv. De allra flesta tycker att det är oklädsamt när vi berättar för omgivningen att vi är stolta över oss själva. Då blir man lätt uppfattad som stöddig och självgod.

Den som dristar sig till att nämna att man är mallig över sina prestationer blir lätt offer för den kungliga, svenska avundsjukan. För att undvika att bli utsatt för den, förminskar vi ofta oss själva och det vi har gjort bra. Det tycker jag är synd.

Jag tror att vi har blivit lite bättre på att berömma varandra. Men samtidigt som vi säger: ”Oj vad du är fin och så fräsch du ser ut” sätter vi inte en punkt efter berömmet. I våra tankar sätter vi ett komma och därefter ”till skillnad från mig”. I vår natur ligger en benägenhet att jämföra oss med andra. Oftast till egen nackdel. I stället för att sätta en punkt när vi har berömt någon kommer det ofta en jämförelse som är ytterst ofördelaktig för oss själva. Sådana här negativa tankar har bara ett enda syfte: Att slå på oss själva.

De här tankarna började snurra i mig när jag häromdagen träffade en god vän. Hon sa ”Du ska veta att jag är djupt imponerad av dig. Hur du klarar dig utan syn och att du bloggar och skriver. Du är en riktig kämpe”. Jag hoppas verkligen inte att hon i sina tankar lade till: ”till skillnad från mig”, utan att hon satte en stor punkt efter det berömmet.

För min del betydde orden så mycket. Jag hade länge förminskat mig själv och mina prestationer och inte framhållit hur duktig jag faktiskt är! Eget beröm luktar så illa att jag inte ens kunnat ge mig själv den bekräftelsen i det tysta.

Jag tror jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du är den enda du säkert vet att du ska ha som livskamrat för resten av livet.

Om du inte klarar av att vara stolt över dig själv, känna dig duktig, skryta lite om dig själv, vara lite egenkär, hur ska du då kunna berömma någon annan utan att jämföra med dig själv? Från och med nu ska jag börja sätta punkt när jag har berömt någon annan och inte hänga på en bisats med självförminskande tankar efteråt.

I slutändan är det ett faktum: Tycker du inte om dig själv, gör ingen annan det heller.

Jag är uppfostrad med att man kan allt bara man vill. Jag tror att det är därför jag mycket sällan ger upp när jag har föresatt mig att jag ska lära mig något nytt.

Jag är som en sådan där rysk docka ni vet, med rund botten. Om man petar omkull mig, reser jag mig lika snabbt igen och försöker på nytt. Det ska gå. Bara för att jag vill det.

I vissa fall har jag, med en dåres envishet, försökt så länge, att jag tyckt att det varit för sent att ge upp…

Som den gången jag bestämde mig för att lära mig spela golf. Sagt och gjort, jag inköpte ett superfint damset med golfklubbor, bokade in åtskilliga golflektioner och tillbringade timmavis på rangen för att lära mig hantera klubbor och bollar. Det var bara en sak jag missade i min iver att bli en duktig golfspelare: Jag saknar bollsinne.

Det tog tio år av hårt slit på golfbanan mot målet 36 i handicap, innan jag började inse att golf nog inte var något för mig. Efter så många år tyckte jag att det var för sent att ge upp, då allt slit ju då skulle ha varit till ingen nytta.

Samma sak inträffade för många år sedan när jag anmälde mig till en jazzbalett kurs i Malmö. Vackra, tajta trikåer inköptes tillsammans med, för ändamålet, fotriktiga balettskor.  Trots att jag inte är den smidiga, gymnastiska typen, kämpade jag mig genom lektionerna i Lennart Rydbergs studio. Det skulle gå! Bara för att jag ville det. En dag kallade Lennart Rydberg (och ja, Lennart är bror till Eva Rydberg) på mig efter avslutad lektion.

Han mönstrade mig uppifrån och ned och sa: ”Jag förstår inte hur en sådan liten tjej som du kan låta så oerhört mycket när du landar på golvet”. Han rådde mig att inhandla ett par step-skor i stället. För steppa passade mig perfekt, sa han. Då behövde man inte vara smidig och vig utan det räckte med att vara lätt i kroppen. Så slutade min karriär som jazzbalettdansös och några step-skor inköptes aldrig…

Åtskilliga är de gånger när jag trott att min vilja kan försätta berg. När jag har haft svårt att inse mina begränsningar och hellre brutit armar och ben av mig, än gett upp. Jag förstår att detta kan vara både en styrka och en svaghet. Att sätta lagom press på sig själv är nog att föredra, men det där ordet ”lagom” lär jag mig aldrig.

Förra julen fick jag en dator med talsyntes. Då var jag genast där igen. Jag ville lära mig allt på en gång. Fort skulle det gå. Det fanns så mycket jag ville skriva och jag kan ju allt, bara jag vill.

Mycket har jag lärt mig och mycket har jag skrivit. Ändå känner jag mig inte nöjd med mina prestationer. Frågan jag brottas med är: Är det okej att ge upp och vara nöjd, även om jag inte har nått de mål jag satte upp? Är det okej att vara nöjd eller är det, efter så många månaders hårt arbete, för sent att ge upp?

Som ett lokomotiv, fokuserad framåt, mot bestämda mål, som på räls. Så har livet oftast sett ut för mig, som för så många andra. Som en raksträcka på motorvägen, där jag kört i så hög hastighet att jag ibland drabbats av fartblindhet. Rakt fram, även där jag borde ha svängt, när resan var ingenting utan målet var allt. Utan någon som helst eftertanke.

Ibland har det varit andra som har drivit mig framåt. Oftast har det varit jag själv. Någon gång har jag rusat på av ren vilja, vid andra tillfällen har ett inre raseri fungerat som drivmedel. Oavsett vilket har det oftast resulterat i att jag tappat vad som är viktigt här i livet. För de riktigt stora ögonblicken inträffar oftast när vi bromsar in lite. Ändå är det så svårt att hålla ner hastigheten. För de flesta behöver det hända något för att vi ska bromsa in eller vända.

Emellanåt har det kostat på att inse att jag är på fel väg. Då har det varit förenat med smärta att vända och leta upp rätt avtagsväg. Men varje gång jag har gjort mig besväret har jag vuxit som människa.

När jag började tappa synen för två år sedan satte jag av i full karriär, framåt. Jag ville hinna så mycket som möjligt innan jag blev helt blind. Problemet var bara att jag rusade iväg, den här gången utan mål. Att driva framåt i hög hastighet på en vägsträcka som jag inte visste vart den ledde var något nytt för mig. Som att kasta sig in i något okänt, flacka omkring, störta mot, ja, vadå? Ovissheten?

Hur många är det inte som rusar på i en rasande fart för att slippa känna efter hur man verkligen mår? Jag menar innerst inne? Visst är det enklare att slå dövörat till än att stanna upp och titta på sig själv? Det kostar på att hålla hög hastighet på livets väg och inom mig skriker den inre GPS:en: ”Gör en laglig U-sväng”! Någonstans, i min iver att så snabbt som möjligt, komma framåt, med raseriet som drivkraft, glömde jag någon.

Nu är det åter ett sådant tillfälle i livet när jag behöver vända för att hitta rätt. Jag vet att det kostar på, det gör det alltid. För min del handlar det om att hitta den avfarten jag körde förbi för två år sedan. För där någonstans, bakom all ilska, tappade jag bort en rädd och ledsen liten flicka.

Henne behöver jag plocka upp och ta med mig på en färd där resan är allt och målet ingenting.

…håller inte av dig….

Du är en sådan där energitjuv som alla säger att man ska göra sig av med. Fortare än kvickt.

Du får mig att känna mig oduglig, matt och initiativlös. Du matar mig med  passivitet och mörka tankar. Får mig att känna att jag inget är värd och att jag inte klarar av någonting. Ger mig lust att bara dra något gammalt över mig och sova. Du är verkligen ingen ”igångsättare” inför nya projekt jag vill genomföra. Du ser till att  jag tappar sugen redan innan   jag ens har försökt. Låter mig gå kvar i villfarelsen  att inget spelar någon roll.

När jag är med dig känner jag mig gammal, ful och förbrukad….

Mina promenader blir dryga och tråkiga tillsammans med dig. Du utstrålar ingen värme – bara kyla. Jag fryser till is  i din närhet.

Trots att vi har känt varandra länge, är jag  inte förtrolig med dig. Tvärtom sluter jag mig när du är i närheten.

Jag vet att du är omtyckt och älskad av många. Det finns sådana tokstollar som till och med finner dina mörka sidor spännande. Det gör inte jag. Men alla kan väl inte älska alla här i världen?

Eftersom du inte, på något vis, berikar mitt liv, förstår jag inte vad jag ska med dig till.

Ändå kan jag inte  göra mig av med dig, även om jag skulle vilja det. Livet skulle bli lite torftigt om jag inte hade dig. Du har ju liksom alltid funnits där. I hela 64 år!

Visserligen finns det tolv av dig på dussinet. Ändå kan jag inte välja bort dig och ta någon av de andra elva – fast jag skulle vilja det.

Så fort du visar ditt fula tryne börjar jag längta efter första advent och julen. Du är anledningen till varför  det stora självbedrägeriet får fäste i mig. Du triggar igång tankar om  verklighetsflykt. Du kan konsten att hindra mig från att leva här och nu och ta en dag i sänder.

Åh, vad jag älskar att hata dig, NOVEMBER!

När jag var en liten flicka trodde jag att regnet var änglarnas tårar. Det tror jag fortfarande.

Änglarna har all anledning att vara ledsna över hur vi människor beter oss mot varandra. Hur vi ständigt, både medvetet och omedvetet, utsätter varandra för olika former av kränkningar. Mobbing, fysisk och psykisk  misshandel, rån, stöld och sexuella trakasserier, är bara några exempel.

Nyligen har de sociala medierna fyllts av ett slags solidaritet mellan kvinnor i form av kampanjen ”Me to”. Samtidigt har vi i olika kanaler fått oss till livs ständiga anklagelser om manliga kändisar som utnyttjat sin berömmelse som en ursäkt för att bete sig som svin.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför det känns som att var och varannan kvinna numera utsätts för ständiga kränkningar. Har männen totalt tappat ”känslan för feeling” eller är det vi kvinnor som är lättkränkta och vill placera oss i facket ”offer”.

Varför har gränserna i det sociala samspelet mellan män och kvinnor suddats ut? Vilken roll spelar alkohol och andra berusningsmedel för att det har blivit så??

Med dessa frågor uttalade, är jag väl medveten om att jag kommer att få en hop av medsystrar, efter mig. Det är nämligen så här: Det är ingen som tafsar på mig. Jag har aldrig känt mig sexuellt trakasserad eller utnyttjad. Om det beror på att jag själv tagit hand om situationer där ”tafsande” förekommit, eller det är något annat som gör att jag inte känner mig kränkt, vet jag inte. Det kanske är så att gränssättningarna är individuella…

Min uppfattning är emellertid  att en man förstår ett tydligt ”nej”, och om inte, brukar en välriktad flatlusing förtydliga vad jag menar. De flesta män är, enligt min åsikt, goda. Eller så har jag helt sonika haft turen att träffa på goda min under mitt liv.

Självklart har jag också varit ung och utsatt. Men när jag var ung fanns det inte något som hette gruppvåldtäkter. De närmanden jag utsattes för var alltid av den arten att   jag hanterade dem själv. Jag lider med dagens unga kvinnor, för hur ska de kunna värja sig när de blir antastade av en hel grupp unga män? Det känns som att antalet knölar har ökat explosionsartat sedan jag var ung. Kan det verkligen vara så? Det känns ganska skönt att i skydd av min ålder vara säker på att killgängen numera bara är ute efter handväskan…

Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra att de kvinnor som har blivit utnyttjade, verkligen pratar om det. Det är viktigt! Samtidigt har jag, som kvinna, väldigt svårt att ta en annan kvinna på allvar när hon säger att hon inte visste att hon blev utnyttjad, förrän den här Me to-kampanjen drog igång. Jag kan garantera er att om jag hade blivit sexuellt utnyttjad, hade jag vetat om det, utan några kampanjer.

Med detta sagt, tycker jag att det är på sin plats att starta en kampanj mot alla former av kränkningar. En kampanj som inte är könsbunden och som inte framställer oss kvinnor som ständiga offer.

Jag är oerhört trött på  att det alltid ska vara  en ständig kamp mellan män och kvinnor. Varför måste det vara vi mot dem, när det faktiskt är vi alla tillsammans som kan göra skillnad?

Nyligen hemkommen från en fyra dagar lång ledarhundskurs i Almåsa utanför Stockholm, är jag mer övertygad än någonsin: En ledarhund kommer att väsentligt förbättra min vardag och ge en bättre livskvalitet.

Jag har tillbringat några härliga dagar tillsammans med fyra instruktörer och deras sju ledarhundar. Samtliga hundar befann sig i slutet av sin utbildning, och några skulle snart göra sina slutprov, för att sedan kunna placeras ut till lämpliga hundförare. Dagarna var fyllda av såväl teoretiska lektioner som praktiska övningar med många skratt. Jag fick tillfälle att prova på olika sorters hundar, alla med olika personligheter och drivkrafter. En del var arbetsvilliga och ivriga, andra var lite slöare och mer godmodiga.

Vi var sju deltagare som fick gott om tid att prova, ställa alla frågor vi hade och testa att gå en hinderbana med olika hundar. Vi fick också prova att ”mörkerköra” med dem. För mig, som ser ljus och mörker, var det ett ypperligt tillfälle att verkligen öva upp tilliten till en ledarhund.

Det var fyra intensiva dagar med fint väder, god mat, fantastiska instruktörer och underbara labradorer. Samtliga hundar var omkring två år gamla. Ty så lång tid tar det att utbilda en ledarhund.

Kursen avslutades med ett personligt samtal och lite utvärdering kring vilken typ av hund som skulle kunna matcha just mig och mina behov.

Vi kom fram till att jag troligen kommer att passa bäst med en pigg, arbetsvillig hund, eftersom jag är rörlig och tycker om att gå snabba promenader. Då fungerar det kanske inte så bra med en jycke som mest vill lufsa omkring… Ändå var det just en sådan hund jag föll för. Den jag tyckte bäst om, var den som passade mig sämst, nämligen Basse. Instruktörerna lät mig förstå att det är ganska vanligt att man förälskar sig i en viss hund.

Nu återstår det bara för mig att vänta igen. Jag har önskat mig en svart hane och att kunna ta emot den efter 1 april 2018. Hoppas tiden går fort… Längtar!

Under tiden tänker jag med tacksamhet på Jenny, Jennie, Laila och Bengt, som tillhandahöll sina fina hundar, Lady, Tindra, Pärlan, Nelson, Tjalle och Basse, samt en som jag glömt namnet på.

Tack för fyra oförglömliga dagar!

Regndropparna leker tafatt utanför i mörkret, innan de landar med ett ihärdigt smattrande på taket. Det gör mig ingenting. Här inne sprider sig ett milt, gult sken av den lilla trälampetten i hörnet. Vedklabbarna slår lekfulla kullerbyttor i den svarta spisen efter hand som elden får fatt i dem och sprider en ljuvlig värme. Tystnaden är nästan total.

Det lena, varma träet från bastulaven smeker min rygg medan det karaktäristiska knäppandet från bastuaggregatet, tillsammans med stormen som viner i knutarna utanför, vaggar mig till avslappnad vila. Hjärnan dräneras på tankar och grubblerier.

I takt med att svettdropparna tränger fram genom huden, känner jag hur elakhet och stingslighet lämnar mitt inre. Känslor som hela dagen krupit under skinnet och gjort mig rastlös och irriterad lämnar kroppen likt anden i flaskan som plötsligt släpps ut.

Jag, som är en mästare på att analysera och försöka förstå, känner inget som helst behov av att begripa något här inne. Det är som det är och det blir som det blir liksom.

Det är en skön känsla, det här med att släppa taget och låta saker och ting bero. Det är jag ganska dålig på, men här inne kan jag det. Tillåta mig att bara vara…

Innerst inne vet jag att stingslighet och elakhet oftast kommer sig av otillräcklighet, av att jag är uttråkad, känner mig ensam eller ledsen. Eller när jag har tappat sugen. När jag känner mig missförstådd, eller har försökt göra något väldigt länge och märker att det inte går. När jag har lust att ge upp. När den oroliga draken får luft under sig och virvlar runt inom mig utan att jag kan få ner den på marken.

Det är då jag uppskattar att lägga mig här i min ensamhet. Känna hur jag blir renad i både kropp och själ. Hur jag liksom kan gå ut härifrån som en nyfödd och börja om på nytt.

Idag var den bångstyrige draken nästan omöjlig att tämja. Men nu ligger den besegrad och platt på marken igen. Och i morgon är det ju en annan dag…

Det var efter en händelserik fredag på Bokmässan i Göteborg som jag hamnade på en restaurang tillsammans med en massa trevliga författare för att vila trötta ben och äta och dricka lite gott.

Det pratades om böcker, skrivande och bokförsäljningar bland mycket annat.

Så får jag plötsligt frågan som har sysselsatt min hjärna sedan i fredagskväll:

”Finns det, enligt din mening, någon fördel med att inte se?”

Om jag hade fått den frågan för två år sedan, när synen försvann, hade jag nog uppfattat den som undrade som tokig. Hur kan det vara förenat med något annat än nackdelar att inte se?

Men ett mynt har två sidor – en fram- och en baksida. Så mycket som jag har lärt känna mig själv under de senaste två åren tror jag aldrig att jag hade lyckats med om jag haft synen i behåll. Jag har utvecklats enormt de här åren. Jag visste att jag var envis, men inte att jag var så här uthållig när det gäller att lära mig nya saker. Inte minst när det gäller att ta till mig tekniska hjälpmedel.  Det får väl ändå betraktas som en fördel?

Jag har verkligen ställt mig frågor jag aldrig hade ställt om jag inte tappat synen, som till exempel vad som är viktigt i livet och vilka mina verkliga vänner är. Jag har vuxit som människa.

En annan fördel är att jag inte längre ”dömer hunden efter håren”.  Ni vet det här med att vara så snabb att döma folk efter det intryck deras utseende gör. Det pratas så mycket om att utseendet inte spelar någon roll. Att det är insidan som räknas. Ändå är utseendet så viktigt vid det första mötet mellan människor. Den som säger något annat ljuger. För min del spelar ditt utseende ingen roll för om jag ska våga sätta mig vid ditt bord på en fullsatt uteservering, eller inte. Jag lovar att det första intrycket inte infinner sig förrän jag pratat en stund med dig. Detta betyder att mina chanser att träffa trevliga människor ökar markant, när jag inte blir styrd av de yttre attributen. Det är befriande att kunna möta människor förutsättningslöst och utan fördomar.  Det räknar jag som en stor fördel.

En annan fördel är att vakna varje morgon och slippa stirra in i en gammal trött kvinnas slitna ansikte i badrumsspegeln. Numera kan jag leva lyckligt ovetande om hur åren far iväg med mig och inbilla mig att jag fortfarande är den unga, starka flicka, jag känner mig som, i varje fall ibland. Vilken vinst!

En annan fördel, eller kanske snarare en sjukdomsvinst, får det väl räknas som att jag efter 45 års äktenskap, åter går hand i hand med min käre make. Det är väl inte många som håller varandra i handen efter så många år…

En del praktiska fördelar har jag också åtnjutit i anledning av min synskada. Jag åker gratis med Skånetrafikens bussar och tåg tillsammans med en ledsagare i hela Skåne och kommer att, i sinom tid, tilldelas en ledarhund. Jag har också blivit beviljad sjukersättning fram till min pensionering och därmed blivit entledigad från vidare arbete. För min del innebar det tid till att skriva i stället. Sjukdomsvinst!

Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta de fördelar som trots allt finns med att inte se, sedan jag fick frågan i fredags. Det har varit nyttigt och lärorikt för mig att verkligen skärskåda min synskada på ett annat sätt. Vända på myntet och upptäcka att det har två sidor!

Är jag redan 64 år? Snart pensionär? Nej, men vänta lite här nu… hur gick detta till? Jag hann inte med riktigt, hade massor jag skulle hinna med först. Jag skulle bara… och sedan skulle jag…

Att bli gammal är inget för veklingar. Det kan jag med säkerhet påstå efter att ha arbetat några år inom äldreomsorgen och där sett den dagliga kamp det innebär när de kroppsliga förmågorna så sakteliga avtar. Sett hur världen inskränker sig till att fyllas av allt mindre frihet  och valmöjligheter för den åldrande människan. Sett tristessen och hjälplösheten i deras vardag. Anat deras ensamhet och isolering. Jag har också sett hur samhället har valt att spara in på de äldre. Det finns, enligt politikerna, alltid sådant som går att spara in på när det gäller  de gamla. Det går alltid att driva äldreomsorgen med hjälp av ett minimum av personal. Resultatet av detta blir att ingen har  tid att bry sig om den äldres personliga integritet och önskningar.

Med den vetskapen i bagaget är ålderdomen verkligen inte något som jag ser fram emot. Tvärtom.

Vi som är födda på 1950-talet tillhör ”Ingen-bull-shit-generationen”. Därför kommer vi inte att acceptera vad som helst när vi behöver åtnjuta äldreomsorg heller. Det är lika bra att säga det redan nu:

Jag kommer inte att acceptera  att äta kräm, kokt på potatismjöl och saft, till efterrätt sju dagar i veckan. Jag vill duscha varje dag, lyssna på musik jag tycker om som till exempel Beatles, Queen, Electric Light Orchestra och ABBA. Bespara mig dansbandsmusik och annat sådant tjafs. Jag vill ha möjlighet att vara uppkopplad 24 timmar om dygnet, precis som nu. Jag vill komma ut flera gånger i veckan. Stiga upp när jag vill och lägga mig när jag vill.

Så länge hjärnan fungerar tänker jag kräva detta.

Huka er, alla enhetschefer, när vi 50-talister invaderar era äldreboenden.

När man är ung tänker man nästan aldrig på hur det är att bli gammal. Då ligger ålderdomen så långt fram i tiden att den nästan är overklig. Något som drabbar andra, inte mig själv. Allteftersom åren går kryper den allt närmre. Vid en viss tidpunkt har man insett att man inte är odödlig. Det blir ett påtagligt fenomen när nära och kära i den egna generationen plötsligt går bort. Då smyger sig den egna förgängligheten allt närmre.

Efter hand som år läggs till år har vi en benägenhet att flytta fram gränsen för vad som kan anses vara gammalt. Ibland hör man uttrycket ”yngre-äldre” eller  ”äldre-äldre”. Oavsett vad vi väljer att kalla det kan vi väl konstatera att de flesta vill leva länge, men ingen vill bli gammal…

Det sägs att när Fan blir gammal blir han religiös. Det kanske stämmer. Tankarna på vad som händer efter vår korta tid på jorden aktualiseras med stigande ålder. Kanske bottnar de tankarna i ett önsketänkande att få vara med lite till efter döden? Kanske är det svårt  att acceptera att livscirkeln sluts på samma sätt som den började, nämligen med ingenting?

Ordet ”lagom” finns inte i min vokabulär. Det är kanske inte så konstigt. Ordet existerar ju inte i något annat språk än i svenskan.  Kanske är jag född i fel land eftersom jag aldrig har lyckats ta till mig ”lagombegreppet”…

I min värld gäller fullt ös eller inget alls. Så har det alltid varit.

Det här med att ”fånga dagen” och leva i nuet blir extra svårt för en som inte vet vad som är lagom. Ändå är det just det jag försöker göra. Leva här och nu. Carpe diem!

Ha ”lagom” stora förväntningar på framtiden. Inte skena iväg i tankar och drömmar för att sedan riskera att bli besviken.  Inte heller dröja mig kvar i det förgångna med tankar som att ”det var bättre förr…

Lite då och då glömmer jag bort att det är nuet som gäller. Är alldeles för långt framme i drömmarna. Fördriver tiden med att bara vänta på att ”sedan” ska inträffa. När jag kommer fram dit, har jag oftast skruvat upp mina förväntningar så till den milda grad att risken är stor att bli besviken.

Ett exempel kan vara att hela vintern gå och längta till och hoppas på en underbar sommar. Så blir det den kallaste sommaren på 150 år och besvikelsen låter inte vänta på sig. Om jag i stället hade kunnat leva i nuet och ta en dag i taget hade jag ju aldrig blivit så frustrerad när den underbara sommaren jag förväntade mig uteblev. Om jag bara hade kunnat vara ”lagom förväntansfull”.

Eftersom jag har så svårt att vara ”Lagom”, balanserar jag oftast mellan allt eller inget. Antingen drömmer jag om hur underbart något ska bli i framtiden. Med risken att bli besviken. Eller så förväntar jag mig inget alls, med utsikten att bli positivt överraskad.

Detsamma gäller de krav jag ställer på mig själv. Jag har mycket svårt att ge mig in i ett projekt som jag redan från början vet att jag inte kommer att kunna fullfölja till 100 procent. Då avstår jag hellre och påbörjar det inte alls. Halvmesyrer är inget för mig. Allt eller inget.

Den här livsinställningen krockar givetvis ofta med min synskada och jag har ännu inte lärt mig att de begränsningar den medför innebär att jag inte längre kan prestera som förr. Därför önskar jag att jag visste vad lagom är. För att sänka prestationskraven till en rimlig nivå, utifrån vad jag kan klara av. Det är en mycket svår balansgång mellan allting och ingenting. Jag antar att det som ligger mittemellan är det som kallas ”lagom”.

Jag önskar att jag var en sådan som kunde bida min tid. Ta en dag i taget, ett ögonblick i sänder. Gå omkring och vara lagom lycklig och lagom nöjd.

Att alltid sträva efter allt är utmattande. Att inte sträva efter något alls är passiviserande. Om jag nu måste välja, kommer jag att fortsätta att sträva efter allt. Om jag inte når allt och hamnar lite under den nivån får jag väl vara nöjd. Då har jag kanske ändå nått ”lagomnivån” utan att ens fundera över det…