Jag undrar vart de tog vägen. Ni vet de där bullbakande, trygga, bestämda damerna som fanns runt omkring oss som var barn på femtio- och sextiotalet. De som såg till både sina egna och andras ungar.

När jag var barn fanns de överallt. Det var tant Anna, tant Lilly och tant Hulda med flera. De såg till att det var ordning på torpet och de pratade aldrig om självförverkligande eller att de tillhörde det ”svagare könet”. De tog sin självklara plats i världen och funderade inte så mycket på sina roller. Deras uppgift var inte att skaffa sig en karriär, deras uppgift var solklar och tanterna runt omkring mig funderade nog inte så mycket på sina villkor. Deras arbete gick ut på att ta hand om familjen och de satte en ära i att göra det på ett bra sätt.

De pratade inte mycket om bantning eller om rädslan över att bli bredarslade eller gamla. De brydde sig inte om att hålla sig ungdomliga. Ibland klädde de upp sig i blommiga klänningar och örhängen som skruvades fast med en skruv på baksidan av öronsnibben, eller clips när de skulle gå på kalas. Väl där åt de utan betänkligheter av sju sorters kakor och pladdrade på om ditt och datt. Ingen av tanterna pratade om att de borde gå ner i vikt eller om att de kanske inte borde ta en kaka till. De var trygga i sig själva. Men detta var förstås innan Twiggy gjorde entré i modevärlden i slutet på sextiotalet. Då drog en ”benrangelsera” in över oss. Då blev det modernt att vara smal. Ju mer av skelettet som syntes, desto bättre var det. I och för sig påverkade det inte de riktiga tanterna. De stod nämligen stadigt på jorden och besatt stora mått av sunt bondförnuft. Det var just det här bondförnuftet som gjorde att vi ungar kände oss trygga i dessa tanters närhet.

Det kryllade av tanter överallt. i trappuppgångar, på lekplatser och i fönsterna och de höll ett vakande öga på oss barn så att risken var stor att bli upptäckt om man fick för sig att hitta på hyss. De var inte rädda för att lägga sig i och säga ifrån om man gjorde fel. Ingen vågade tjafsa emot dem och uttryck som ”jävla kärring” var ännu inte uppfunnet. Tvärtom skämdes man över att bli tillsagd.

Jag vet inte om tanterna var nöjda med sin lott eller om de önskade att få ut mer av sina liv. Det pratades aldrig om sådant på den tiden. Men jag är helt övertygad om att dessa rekorderliga damer gjorde en stor samhällsinsats genom sitt sätt att vara. Ofta tänker jag på hur vi tackar dem genom att betala ut en grundpension som är så låg att den inte går att leva på. Har man inte jobbat har man heller inte kvalificerat sig för en bra pension…
Ingen tackar dem för att de uppoffrade sig och var till stor nytta i samhället då. Nu får de leva på allmosor. Det tycker jag är skamligt!

Idag vill ingen vara tant. Det kan man ju förstå. Vem vill jobba ideellt ett helt liv? Städa, laga mat och pyssla om barn och gubbar i alla lägen? Dessa tanter, som aldrig satt på rumpan ens när de var sjuka, får inget tack i slutändan. Otack är som bekant världens lön.
Det verkar som att ingen längre kommer ihåg vilken stor insats tanterna gjorde. Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger inte att jag vill ha tillbaka den tiden. Det jag säger är att det blev ett enormt tomrum i det här landet när tanterna försvann med sitt jordnära och sunda förnuft. Egentligen tycker jag att det skulle behövas en mängd bredarslade tanter i det här landet för att uppfostra och leda våra vilsna ungar.
Men jag inser att ingen vill ta på sig den otacksamma rollen idag. Eller finns det någon där ute som är spekulant på det jobbet?

Efter den varmaste, torraste sommaren på mannaminne sitter jag här på uteplatsen och njuter av regnet som äntligen kom. Det är en alldeles vanlig måndag i mitten av augusti och jag skulle kunna tycka att det är en tråkig dag. Men alldeles vanliga, tråkiga måndagar är inte att förakta. När jag tänker efter finns det säkerligen många människor som skulle uppskatta en sådan dag. Tycka att det var skönt med lugn och ro. Bara att få känna sig trygga i att ingenting händer. De vars tillvaro är alltför hektisk, eller de som är sjuka och lider av ständiga smärtor. Eller de som lever i en dysfunktionell relation med sprit och bråk ständigt närvarande. Människor som svälter eller befinner sig i krigsområden eller på flykt hade säkerligen älskat en vanlig måndag som den här. 

 Det finns många som bara längtar efter en alldeles vanlig dag, med alldeles vanliga rutiner. Längtar efter lugn och ro. En dag att bara få vara till. Sedan finns det de som håller på att gå upp i limningen när de har en hel orörd dag framför sig. Sådana som sätter en ära i att alltid vara upptagna. För en del beror det kanske på att så länge de har fullt upp slipper de vända blickarna inåt, mot sig själv. Bättre då att rusa runt i ekorrhjulet än att stanna upp och känna efter hur man verkligen mår. För det finns väl inget svårare än att vända blickarna från andra och upptäcka vem man själv är? Det krävs mod och stillhet till det.

Efter hand som jag sitter här och filosoferar kommer jag till insikt om att ett långt liv till största delen består av vanliga dagar. Vardagar och rutiner. Emellanåt bryts vardagen och något speciellt inträffar. Gott eller ont. Sedan återgår livet till en lång rad av vanliga dagar igen. Ungefär som ett halsband av vita pärlor. Tio av pärlorna är imitationer av äkta pärlor, men den elfte är verkligen en äkta och lyser starkare än de övriga. Sedan kommer tio imitationer igen och därefter en äkta.  Den pärlan betyder extra mycket, men vore inte lika värdefull om alla vore lika skimrande. Ändå behövs alla pärlorna där för att bilda ett halsband.

Hela sommaren har jag suttit på min uteplats och upplevt hur solen sänker sig bakom de höga, fula skorstenarna på fabriken vid Nymölla pappersbruk. Jag kan inte sluta förundra mig över hur något så fult som en fabrik kan bli så vacker när den förenas med en solnedgång. Till och med röken som pyser ut genom skorstenarna får ett vackert skimmer när solen glittrar bakom den. Även om jag inte ser detta skådespel så tydligt längre, minns jag hur det brukade se ut. Idag skymtar jag solen och skorstenarna. Ibland får man vara glad för det lilla.

På samma sätt som jag kan se det vackra i föreningen mellan fabriken och solnedgången, försöker jag också se det speciella i den grå vardagen, när den inträffar. För plötsligt händer det att det dyker upp något skimrande i allt det gråa.

När sommaren börjar gå mot sitt slut brukar vemodet ofta knacka på hos mig. Mitt inre försöker intensivt värja sig mot den annalkande hösten. Det är samma visa varje år.

Men just idag har jag förmågan att känna tacksamhet för en regnig, tråkig och alldeles vanlig måndag i mitt långa pärlhalsband.  

Jag mötte honom på stan igår. Det var flera år sedan sist. Han var sig inte lik, jag kände inte igen honom. Borta var den sorglöse kraftkarl jag kände sedan förr. Rösten var densamma men han lät ganska uppgiven. Han berättade att han blev svårt sjuk för två år sedan och var nära att gå över till den andra sidan. Som genom ett mirakel hade han klarat sig och han sa att han var tacksam för det. Verkade dock   mindre glad över den han blivit efter sjukdomen. Berättade att han åldrats 15 år över en enda natt och kände sig nu som ”skadat gods”. Han förflyttade sig med hjälp av kryckor och var ganska orörlig. Han hade blivit en annan man.

Jag visste att han brukade skriva och frågade honom om han fortfarande gjorde det. Då sken han upp och sa att det endast var när han satte sig vid datorn och skrev som han kände sig riktigt glad. ”Det är det enda jag duger till numera”, sa han sorgset. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag undrar om det är det värde han satt på sig själv, eller om det är omgivningen som låtit honom förstå vad han duger till. Eller om det är en kombination av båda.

Det kändes som att han höll upp en spegel mot mig och jag hade inga svårigheter med att identifiera hans känsla av maktlöshet. Det var lätt för mig att förstå känslan av tacksamhet över att vara vid liv. Känslor som krockar med förskräckelsen att upptäcka att man har blivit någon annan. Uppgivenheten över att inte längre klara sig själv. Att inte längre motsvara samhällets förväntningar på oss. Presterar man inget är man ingen, liksom.

Jag förstod ganska snabbt att han, liksom jag, om än av olika anledningar, hade fullt upp med att hålla sig vid liv, vissa dagar. Bara att få tillvaron att fungera. Det är då frågan om vad man gör hela dagarna gör som mest ont. Måste man verkligen ha fullt upp att göra hela tiden för att ha ett berättigande i den här världen? För honom borde det vara tillräckligt att bara andas.

När jag tappade synen hade jag en god vän som sa att jag nu kunde sätta mig vid havet och ”bara vara”. Jag förstår bara inte hur det skulle gå till. ”Vad gör du hela dagarna”? ”Sitter vid havet och bara är”. Ni hör ju själv! Inget svar någon förväntar sig. Inget som imponerar på någon, eller hur?  Ibland tänker jag dock att det borde vara nog.

Att jag sedan blir rastlös och vill försöka göra något ligger väl lika mycket hos mig själv som hos omgivningen. Förr brukade jag tycka att det var lyxigt att bara vara och inte ha ett dugg att göra. Nu för tiden är det lyxigt att ha något meningsfullt att sysselsätta mig med.

När vi träffar varandra brukar vi fråga hur den andre mår. Men det vi vill höra är att den andre mår bra. Oftast orkar vi inte engagera oss i något annat svar än just det. Vi vill inte höra att det inte är bra, att vi inte har fullt upp och att livet inte leker. Vi blir liksom ställda inför svaret ”jag mår inte så bra”.

Det är kanske inte så konstigt att vi känner oss otillräckliga när livet stukar till oss. Titta bara på våra Facebook-inlägg! Det som visas där är ett perfekt liv med lagom balans mellan arbete och fritid. Där finns nästan aldrig några inlägg från någon som skriver att livet är jobbigt. Faktum är att där nästan aldrig finns några inlägg om saker som verkligen betyder något alls…

Det är mycket enklare att förstå och acceptera andra och deras tillkortakommanden än sina egna. Jag har inga problem med att förstå och se andra människor bortom deras hjälplöshet. Det är bara svårt när det gäller mig själv.

Även om det inte hjälper mig att någon annan har det värre än jag, kan det i alla fall få mig att vara tacksam för det jag trots allt har kvar. Det är verkligen ingen självklarhet att få vara frisk.

Mannen som hade blivit en annan höll en kort stund fram en spegel åt mig. I hans frustration kunde jag se mig själv och för en kort stund acceptera den jag har blivit. Men det räcker inte att bara acceptera. Jag behöver också träna på att vara lite snäll mot mig själv och kanske till och med tycka om mig. Gör jag inte det, gör ingen annan det heller. Det är inget nytt. Jag är den enda person jag säkert vet att jag ska leva tillsammans med under resten av mitt liv…   

Det lämnade du efter dig när du somnade in för ganska exakt ett år sedan. Under de här 365 dagarna har det inte gått en dag när jag inte har tänkt på dig, hört dina ljud, krafset från dina tassar när klorna behövdes klippas eller dina nysningar och ditt fnysande. Du var alltid så rädd om dina tassar och det var med största ovilja du lät mig få känna på dem. När du var riktigt avslappnad och låg där på rygg med de långa benen i vädret, kunde jag ibland drista mig till att snusa på dina trampdynor. Du hade liksom fotsvett. Jag minns fortfarande hur du luktade.

Jag kommer ihåg hur glad du blev när jag frågade om vi skulle gå ner till havet och bada. Du älskade det och brukade bära leksaken som vi skulle leka med i vattnet hela vägen ner till havet och hela vägen tillbaka hem igen.

Du visste att du inte fick tigga men du visste också att du alltid fick slutet på min korv när vi grillade. Det var vi liksom överens om, och du låg snällt och väntade och följde mig med ögonen tills jag sa ”var så god”. Efter det att du lämnade oss smakar korven inte lika gott längre.

Jag minns alla hållpunkter vi hade på våra gemensamma promenader. Var du tyckte om att gå, var du brukade vara lite extra vaksam där du till exempel vid något tillfälle hade sett en katt. Du glömde aldrig något och du var fenomenal på att hitta de olika rundorna vi hade gått. Det spelade ingen roll om flera månader hade passerat sedan sist, du hittade ändå.

Dagen kom när du blev angripen av cancer. Du var en sådan kämpe och visade aldrig om du hade ont. Du kämpade på för att orka med våra promenader, men jag märkte att du hade tacklat av. Första gången jag förstod hur trött du var, var när jag frågade dig om du ville gå hem igen. Du vände direkt och visade med hela kroppen hur glad du blev över det. Så togs det svåra beslutet att låta dig få somna in. Ett beslut som var min skyldighet att fatta. Ett beslut som jag inte ångrar eftersom det var det enda rätta.

Du ligger begravd i vår syrénberså och du fick en liten vit sten på graven med ditt namn på. Jag går ner där nästan varje dag och pratar med dig. Frågar om du har det bra i din himmel. Berättar för dig att det stackars duvparet som du skrämde iväg från vår portal nu har vågat sig tillbaka och att djurlivet frodas nu när du inte är här och vaktar.

Jag lyfter extra högt på benen då och då när jag passerar de platser du brukade ligga på. Har glömt att du inte längre är där och är rädd att snubbla över dig. Tomheten slår ett knytnävsslag i magen när jag kommer på mig själv att göra så.

Den som har förlorat ett älskat husdjur förstår precis vad jag pratar om. Ni som aldrig har gjort det tycker förmodligen att jag överdramatiserar. Men den villkorslösa kärlek som en hund ger finns inte att få bland människor. Därför blir tomheten så påtaglig.

Jag tror att alla varelser som har existerat på den här jorden lämnar ett avtryck efter sig i universum. Människorna kanske lämnar ett fotspår efter sig och min fina hund har säkert lämnat sitt tassavtryck. Kanske är det därför universum är oändligt, för att alla ska få plats att lämna spår där…

Oavsett hur det är med den saken har de åren då min fina hund fanns hos mig, för alltid lämnat ett tassavtryck i mitt hjärta.

Det var länge sedan jag såg dig sist. Närmare bestämt fem år sedan. Du stod framför en helfigursspegel på ett lyxigt hotellrum mitt på Manhattan i New York. Du hade shoppat loss hela dagen och stod nu och krumbuktade dig framför spegeln för att, om möjligt, komma åt att se hur de nyinköpta plaggen satt över baken.

Din make låg utmattad på sängen efter den ansträngande dagsturen i alla klädaffärerna, med ett överseende leende på läpparna. Han sa att du såg fin ut och mycket yngre än de sextio år du fyllde just denna dag. Du såg glad ut över berömmet och du utstrålade självförtroende och glädje.

Det var ditt första besök i New York och du var djupt tagen av stadens skönhet. Du kände dig speciell för att firandet av den stora dagen skulle äga rum just här.

Du var inte orolig över att bli gammal. Du hade ett jobb du trivdes med och underbara arbetskamrater. Att arbeta några extra år efter sextiofemårsstrecket var verkligen inte främmande för dig. Du såg frisk och stark ut och verkade ha både lust och intresse kvar. Det verkade som att du hade mycket mer att ge. ”Bara man får vara frisk så…” sa du.

Ibland kunde jag se dig gå långa promenader med din hund. Alltid i rask takt. Du höll oftast ett högt tempo i allt du gjorde. Hade svårt att acceptera andra som inte fick tummarna loss.

Det hände att jag såg dig köra bil ibland. Man visste att det var du som satt bakom ratten när man nätt och jämt kunde se att det var du. Eftersom du var kort kunde man ibland bara se toppen på ditt huvud genom framrutan. Du tyckte inte om att köra bil, men du kände en frihet att själv kunna ta dig vart du ville, när du ville. Det fick dig att känna dig självständig och oberoende av andra.

Så en dag försvann du. Jag vet inte vart du tog vägen. Du slutade på ditt jobb och syntes inte gå långa promenader längre. Stötte heller aldrig på dig i klädaffärerna. Varken i Sverige eller i New York. Såg dig inte köra bil heller.  Du blev liksom uppslukad av jorden.

Jag har verkligen försökt att hitta dig men du är inte kvar. Efter hand som åren går märker jag hur minnet av dig börjar blekna bort. Jag har glömt hur du såg ut, glömt vad du tyckte var roligt och vad som var viktigt för dig. Jag saknar dig och önskar att jag hade tagit bättre hand om dig då. Nu när jag inte kan hitta dig slår det mig att jag aldrig uppskattade dig för den du var. Tyckte alltid att du kunde bli bättre, vackrare och duktigare. Men nu inser jag att du var bra precis som du var.

Det känns tomt att inte veta var du är nu eller hur du mår. Kanske har du flyttat långt iväg, kanske har du hittat något bättre någon annanstans?   Eller så hittade du ingenting alls.

Oavsett vilket så saknar jag den sextioåriga kvinnan som stod där framför spegeln och trodde på alla de möjligheter som låg framför henne. Hon som drömde om allt hon skulle kunna göra när hon hade gått i pension. Resa, kanske måla i olja och passa sina barnbarn.

Fem år sedan. Det är en lång tid. Vart tog du vägen?

Lika mycket som jag avskyr november, lika mycket älskar jag maj. Det säger inte lite, det vet alla som känner mig väl.

Det är nu naturen vaknar och alla djuren har sina arbetsuppgifter att sköta om inför den stundande sommaren. Maj som är förberedelsernas och förväntningarnas tid, när allting tar fart och spirar. Inga löv som faller till marken och lämnar grenarna kala och svarta mot en gråmulen himmel. Inga fåglar som lämnar för varmare breddgrader. Jag älskar den här tiden.

Det blir svårare och svårare att uppleva allt vackert som finns ute i naturen numera. Jag brukar fråga om vitsipporna har kommit, om häggen är på gång för att få visshet. För jag har ju i minnet ungefär vid vilken tid jag kan förvänta mig sådana nyheter. Så ibland kommer sorgen och vetskapen om att ingenting är sig likt längre. Varje ny vår blir det svårare och tyngre att vara jag.

Det är inte samma sak att veta att vitsipporna slagit ut som att se dem. Det är ett faktum jag måste förhålla mig till varje vår.

Det är när jag låter sorgen och melankolin få fäste i hjärnan som jag sluter mig. Det är då den stora tystnaden byggs upp i form av en mur av pansarplåt genom vilket inget kommer in till mig och inget heller kommer ut. Det är när jag inte förmår att känna tillit till att allt ordnar sig till det bästa som jag inte förmår att känna glädje. När jag inte kan vila trygg i att allt har sin gång, med eller utan min medverkan. När jag glömmer bort att det är som det är och det blir som det blir, när jag försöker styra och ställa och förändra det jag inte kan.

Då hör jag honom plötsligt ropa. Han tränger in genom mitt skal och berör mig.  Samma visa varje år så fort april övergår i maj. Han sitter i fjärran och sänder ut sina lockrop. Allt i förhoppning att hitta en partner. Ibland håller han på hela maj och hela juni månad. Jag hörde någonstans att göken gör så tills han har hittat en hona. När han tystnar har han fått napp.

Jag brukar känna en sådan glädje i mitt hjärta när han slutar gala i slutet av juni. För då vet jag att han har hittat någon att slå sig ihop med. Inte ens en gök vill väl vara ensam?

När jag väl har öppnat upp för våren, märker jag att det är lättare att släppa in glädjen också.

Den lilla sädesärlan springer omkring på gräset, hoppar upp på den nya, fina, bilen och speglar sig i backspeglarna. Hans fula ovana att uträtta sina behov som fräter på lacken, har irriterat mig varje vår. Men i år har jag i stället för att bli rosenrasande på den, satt över backspeglarna och skruvat upp en liten spegel i björkstammen i stället. Den dumma sädesärlan tror att spegelbilden är hans partner och jag förstår att inte heller han vill vara ensam. Jag hoppas han ska uppskatta spegeln på björkstammen som jag fick hjälp att sätta upp.

Det är emellanåt svårt att hitta glädjeämnen denna vår, men de finns där. Ibland märker jag dem inte. För att bli uppmärksam på de glädjeämnen som finns har jag tackat ja till att skriva en berättelse och skicka in som ett bidrag till ”Glädjeboken” som ska ges ut av Ariton förlag. Skriver jag riktigt bra kommer jag med, annars inte.

Den största anledningen till att jag har tackat ja till att skicka in berättelsen är att jag blir tvingad till att hitta glädjeämnen och skriva ner dem. Tänk vilken bra träning det är för en muntergök som jag!

Jag är övertygad om att det går att styra hjärnan att tänka på glädje när den egentligen helst vill tänka på sorg. Det gäller bara att tvinga den.

I denna glädjerika och sköna tid som maj månad är finns goda förutsättningar att programmera om hjärnan. Bara för att det är svårt betyder det inte att det inte går.

”Everything changes – all the time”. Tror det var Robban Broberg som skrev och framförde en låt på det temat för massor av år sedan. Han hade rätt.

Hur många förändringar har vi inte gått igenom i livet, vi som har levt ett tag? Ibland har förändringens vindar smekt oss medhårs som ljumma sommarbrisar. Vid andra tillfällen har vindarna farit fram med oss likt vredgade tornados med vilka vi fått kämpa och streta på för att sedan kunna gå vidare stärkta och modiga.

Jag brukade tycka att förändringar var spännande. Jag tillhörde dem som förfasade mig över alla gamla bakåtsträvande stofiler som tyckte att ”man vet vad man har men inte vad man får”. De som kämpade emot nytänkande på arbetsplatsen och med näbbar och klor slogs för att allt skulle vara som det alltid hade varit. De som till och med dristade sig att utbrista att ”det var bättre förr”. Vilka losers! I min värld var alla former av förändringar mycket bättre än ständig slentrian. Någon bakåtsträvande bromskloss skulle jag nog aldrig bli.

Så hör jag mig själv utbrista att det var bättre förr. Det kom från ingenstans och var egentligen inte speciellt genomtänkt. För när jag ställer mig frågan vad det var som var bättre förr kommer jag alltid fram till att eftersom förr i tiden är välkänt för mig och jag inte vet något om framtiden, är det tryggheten i det jag känner till som jag tycker är bättre. Alltså måste det innebära att jag nu anslutit mig till de bakåtsträvande stofilerna som jag aldrig skulle bli som.

Visst är det enkelt att följa med förändringarnas vindar, både de ljumma och de kalla, så länge man är ung och stark? Det paradoxala är väl att så länge man är ung kan man ofta välja om man vill följa med vindarna eller inte. I varje fall ganska ofta. När du blir äldre och som minst benägen att vilja ta dig an förändringar, ja, det är då du drabbas av dem på alla fronter.

Du slutar jobba och går i pension, inkomsten sjunker, du säljer huset och du kanske blir sjuk. Du måste förhålla dig till ganska stora förändringar som du inte kan välja om du vill ha eller inte. En sådan förändring är till exempel när nära och kära börjar försvinna runt omkring dig.

Alla förändringar är naturligtvis inte av ondo. Men när de tar sig uttryck som hård motvind känns det som att kraften att kämpa med dem avtar med stigande ålder. Det är då jag är sugen på att säga att det var bättre förr.

Kanske är det så att vid en viss tidpunkt orkar man inte längre vara flexibel. Vi lever i en föränderlig värld, på alla plan och någonstans måste jag välja vad jag vill ta till mig och slippa det jag inte vill.

Bara för idag ska jag låta både milda och hårda föränderliga vindar susa runt min kropp. Jag tänker unna mig att låta allting förändras utan min medverkan, bara för idag. Det som är nytt idag är ändå historia i morgon eftersom ”Everything changes – all the time”.

Då skulle jag… ja, vad skulle jag egentligen då?

Pengar har aldrig varit viktigt för mig. De har fungerat mer som ett sätt att få tillvaron att gå runt. Jag har aldrig drömt om det stora klippet och aldrig inbillat mig att livet skulle bli bättre eller lättare om jag vann en storvinst. Därför har jag aldrig köpt lotter, aldrig spelat på hästar eller satsat i vadslagningar. Jag har aldrig trott att rikedom skulle kunna göra mig lycklig.

Okej, jag medger att livet har varit lite enklare att leva de gånger jag haft större summor att röra mig med. Det är lättare att vara rik och sjuk än fattig och sjuk, om ni förstår vad jag menar? Men, jag har varit lika nöjd om jag levt ur hand i mun som när jag haft överskott i kassan.

I min värld finns det bara ett sätt att få ihop en dräglig tillvaro: Jobba hårt, spara om man kan, och försöka att inte dra på sig för stora skulder.

Nu har jag haft turen att få vara frisk den största delen av mitt yrkesverksamma liv. Jag har aldrig drabbats av arbetslöshet och därför har jag förstås haft en grundtrygghet i en fast inkomst. Jag har aldrig varit högavlönad men inte heller direkt saknat något. Alla har inte haft den turen, det är jag väl medveten om. Om man har vad man behöver är det enklare att inte önska sig mer, än om man lever på svältgränsen.

Det finns de som har vad de behöver och mer därtill som ändå tror att mer pengar gör dem lyckliga. Dem tycker jag synd om!

Jag är en ganska komplicerad människa men jag trivs med att leva enkelt. Jag har inte så stora krav på tillvaron och därmed är jag inte speciellt dyr i drift. Men efter hand som min inkomst nu sjunker önskar jag för första gången i mitt liv att jag hade lite mer pengar att röra mig med. Det kostar nämligen att få ett så allvarligt handikapp som ett synbortfall. Om jag hade gott om pengar skulle jag kunna betala för tjugo timmars ledsagning i månaden. Jag skulle ha råd att åka färdtjänst vart jag än skulle utan att tänka på kostnaden. Jag skulle kunna gå oftare på fotvård eftersom jag inte klarar att klippa tånaglarna själv längre. Allt som jag inte längre klarar själv skulle jag kunna betala för att få hjälp med. Som det ser ut nu måste jag ständigt välja vad jag ska lägga pengar på.

Jag äter mig mätt varje dag, men min lilla inkomst räcker inte till att få hjälp att leva så normalt som möjligt med mitt handikapp. Jag vill inte bli beroende av min man för att leva. Inte ekonomisk och inte i övrigt heller.

Jag önskar mig fortfarande inte rikedom och pengar att lägga på hög. Det enda jag önskar mig är en tillvaro där jag inte blir totalt livegen på grund av att samhället väljer att dra undan skyddsnätet så att vi som har ett handikapp inte längre kan leva ett drägligt och någorlunda  självständigt liv.

Om jag hade pengar – då skulle jag kunna känna mig fri…

…är det väl inte så farligt att bli gammal? Hur ofta har man inte hört dessa ord och själv också uttalat dem? Hur många gånger har man inte tänkt att man inte är där riktigt än och att ålderdomen trots allt ligger framför? Så plötsligt, fråga mig inte hur det gick till, ligger ålderdomen inte framför en längre. Man befinner sig mitt i den och den grinar en i ansiktet när man minst anar det. Just som man är fullt uppe i livet, med allt man vill göra blir man brutalt påmind om att nästa gång man ”nollar” är det sjuttio som gäller. Då fungerar inte självbedrägeriet längre, utan fakta talar för sig själv.

Jag vet ingen som jublar åt att bli gammal. De flesta jag frågar vill leva länge, men inte bli gamla. Det är inte åren som skrämmer utan skröpligheten. Rädslan för att bli beroende av andra människor för att kunna ha ett drägligt liv Oron över att inte klara sig på pensionen.  Men också rädslan för döden kryper närmre i och med stigande ålder. När man blir varse att vänner i den egna generationen lämnar det här jordelivet, kan man inte längre blunda för att det snart är ens egen tur…

Frågan om vad som är viktigt i livet aktualiseras allt eftersom åren går. Som ung funderade jag mycket och ofta över meningen med livet. Varför jag blev placerad på den här jorden och vad som förväntas av mig medan jag är här. Hur många gånger har jag inte tänkt att det kanske inte är meningen att jag ska förstå? Vissa saker behöver vi kanske inte ens förstå när allt kommer omkring.

Nu funderar jag mycket över varför min högre makt låter min kropp åldras och förfalla, när han inte låter min själ och mitt hjärta åldras i samma takt. Varför låter han oss känna oss unga och friska samtidigt som han låter våra kroppar förfalla? Nog hade det väl varit mer humant om vårt inre hade åldrats i samma takt, för då hade vi ju inte märkt våra begränsningar på samma sätt. Jag förstår inte meningen med att ta ifrån oss våra förmågor en efter en, när vi, rent statistiskt, ska leva tills vi blir uppåt åttio år.

Prins Bertil fick en korkad fråga från en journalist inför sin åttioårsdag. Hon frågade honom hur det kändes att bli så gammal. Hans vresiga svar sa allt: ”Försök själv så ska du få se hur lätt det är.”

Bara man är frisk så… Räknas man som frisk om man har tappat synen? Hörseln? Har värk? Allt är relativt. Själv är jag ”frisk” men oerhört begränsad och kommer så att förbli genom hela ålderdomen. Jag letar frenetiskt efter guldkornen i tillvaron. Vissa dagar hittar jag ett och annat, andra dagar letar jag förgäves.

Det blir allt svårare att hitta guldkorn när jag blir plågsamt medveten om hur samhället försöker spara in på de som är svaga. Att nu bli av med handikappersättningen, som gör livet lite lättare att hantera för mig som inte ser, slår fullständigt undan benen på mig.

Att kräva att jag ska kunna hålla reda på ett helt års kvitton och redogöra i minsta detalj för varje merkostnad som följer med mitt handikapp gör mig rasande. Vad är det för verklighetsfrämmande politiker som har makten och hur mycket medmänsklighet besitter våra politiker som har mage att spara in på en så liten grupp som synskadade är? Eftersom gruppen är liten finns det ju knappast några vinster att göra på en besparing för oss.

Att pensionärerna inte har det så fett vet vi ju redan.

Det är kanske inte så konstigt att jag inte har lust att bli en blind gammal tant i det här samhället. Att jag har betalat skatt och jobbat i hela mitt liv inger mig inte någon trygghet. Tvärtom är jag livrädd för vad som väntar mig framöver. Att jag kommer att hamna under fattigdomsgränsen i mina pensionsutbetalningar har jag redan fattat. Utan min handikappersättning är jag tveksam till min framtid. Jag kommer nogsamt att följa vilka partier som röstar för slopandet av handikappersättningen för synskadade inför kommande val.

I år fyller jag 65 år. Trots allt är det ganska skönt att ha framtiden bakom sig. Jag sörjer över och känner oro inför hur kommande generationer ska få det i detta cyniska samhälle, där var och en är sig själv närmast och man faktiskt bara räknas så länge man är frisk, ung och stark.

Nu har jag tillbringat nästan två månader på Teneriffa. Jag har under den här tiden roat mig med att jämföra hur spanjorerna umgås med varandra med hur vi svenskar umgås. Efter att ha studerat livet här känns det som att man bryr sig mycket mer om att tillbringa tid med varandra än vad vi svenskar gör. Man tar alla tillfällen i akt att stanna och prata bort en stund. I matbutiken håller affärsbiträdet en full konversation med kunder hon känner, samtidigt som hon i ganska maklig takt slår in varor åt en annan kund. Ingen brådska här inte. Det finns alltid tid att prata bort en stund.

När man går ut på kvällen för att ”nattpinka” hunden, stannar man till vid uteserveringen, sätter sig vid något bord och pratar lite skit med någon som också varit ute med sin hund och slutligen landat där.

Jag kan inte låta bli att undra vad som hände med spontana möten mellan människor i Sverige. Det känns som att vi blev så viktiga, och våra liv så stressiga, att det endast finns utrymme att umgås med varandra via sociala medier. Ett sätt att umgås, som enligt min mening, är väldigt ytligt och egentligen inte för oss människor närmre varandra, i varje fall inte på djupet.

Ibland får jag för mig att det inte beror på tidsbrist att vi väljer att umgås företrädesvis genom sociala medier. Jag menar, det är ju ganska bekvämt att aldrig behöva fullfölja en konversation eller stå för sina åsikter via ett utförligt resonemang. Det är också ett sätt att inte släppa andra inpå livet.

Vart jag än kommer här, hör jag människor i livliga samtal på spanska. Ett intensivt snattrande i mun på varandra, där ingen verkar lyssna på den andra i sin iver att hålla samtalet igång. Vad hände med de svenska ”sladderkärringarna” som fanns när jag växte upp? De som kunde sitta i timmar på en bänk på gården och pladdra om både ditt och datt. Rationaliserade vi bort oss själva i och med teknikens antågande? För visst fyllde sladderkärringarna en social funktion som inte går att ersätta med Facebook eller Instagram?

Läste idag att vi är så oerhört upptagna med våra patetiska teknikliv att vi knappt ens har tid att gå på begravningar längre. Är det inte sorgligt hur lite andra har kommit att betyda för oss? När blev vi så här viktiga och självcentrerade?

Inget snattrande i snabbköpskön i Sverige.  Inget småprat i busskön eller med grannarna längre.

Så fort vi slår upp ögonen i svinottan sträcker vi oss efter mobilen på nattduksbordet. Det kan ju ha hänt något under natten som vi absolut måste ha koll på. Kanske är det någon som skickat ett mess och undrar hur vi mår. Då kan man ju genast svara att allt är bra, för något annat får inte utrymme i cyberrymden.

Jag kan inte låta bli att undra: Var det verkligen så här vi ville ha det? Vad är det för fel på oss som inte orkar bry oss och vara med i det verkliga livet, utan gömmer oss bakom en skärm?