…ska jag ta tag i saker och ting. Höja rösten och protestera mot sådant jag inte tycker är rätt och riktigt. Då ska jag skrika högt över hur vi behandlar våra gamla i det här samhället.

Jag ska kräkas om att kvinnor fortfarande har lägre lön än män för samma arbete. Över att de flesta som sitter i topparna i näringslivets styrelser fortfarande är män.

En vacker dag ska jag protestera mot de orimliga krav som ställs på oss människor inte minst tekniskt, i detta samhälle.

Jag ska gråta över att unga människor upplever att pressen på dem är så stark att så många väljer att ta sitt liv.

Jag ska ställa upp för dem som av någon anledning inte ”passar in”. De som faller utanför de gängse ramarna. Protestera mot mobbing i alla former.

En vacker dag ska jag höja min röst mot rasism. Då menar jag verklig rasism. Då ska jag strunta i vad som anses politiskt korrekt eftersom bara jag vet hur jag känner.

En vacker dag har jag fått nog av inskränkthet och girighet. Då ska jag höja min röst och säga vad jag tycker om det.

Att livet inte är rättvist har jag vetat länge och accepterat. Därför är det ingen idé att protestera mot det.

Jag ska strunta fullständigt i vad andra människor tycker om mig och bara vara som jag är.

Jag ska sätta mig ner och rensa bort alla vänner på Facebook som inte läser, aldrig kommenterar eller gillar mina inlägg. Vänner som inte bryr sig, eller gläds åt de framsteg jag gör. Sådana ”vänner” ska jag också rensa bort i det verkliga livet.

Jag ska acceptera att resten av mitt liv kommer att levas i dimma, men glädjas åt att jag fortfarande har hjärnan intakt.

En vacker dag ska jag lära mig att acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan…

Jag är just nu mitt uppe i redigering och korrigering av min novell som snart ska gå i tryck. Det har dock hängt upp sig lite eftersom redaktören och korrekturläsaren inte tycker att jag uttrycker mig ”politiskt korrekt”. Enligt dem finns det vissa saker man inte får skriva…

Du får inte skriva att någon är indier, inte skriva kines, inte beskriva ett barn med annan hudfärg än vit.

Jag har suttit och jobbat på att skriva om min historia så att den garanterat inte kan uppfattas som rasistisk, men alla mina förslag förkastas.

Om man inte får skriva indier eller kines, så undrar jag: Får man skriva svensk, dansk, italienare eller skåning då?

I stället för kines heter det ”affärsman från Kina”. Du får inte ens skriva att dina novellfigurer har annan nationalitet än svensk, verkar det som.

I min novell bygger hela historien på att kvinnan blir förälskad i en man från Indien. Hela historien faller och hela överraskningsmomentet likaså, om jag inte får beskriva detta utan att censureras. Allt detta för att undvika att någon kan tänkas uppfatta texten som rasistiskt…

Detta är en fin kärlekshistoria med ett dråpligt slut. Jag kan inte förstå vad problemet är. Vad betyder det att vara ”politiskt korrekt”?

Nu vet jag inte längre om jag vill fullfölja det här projektet. Jag tycker inte om att bli styrd eller censurerad så till den milda grad att hela min berättelse faller platt till marken. En berättelse som redaktören en gång har antagit och som jag har redigerat efter lektörens anvisningar.

Nu ska jag sätta ihop ett nytt förslag, och vill han inte godta det så hoppar jag av.

Det finns gränser…

Som jag berättat tidigare, hade jag den stora lyckan att få en novell antagen i en antologi som kommer att kallas ”Totalstopp”.

Jag har, tillsammans med 13 andra författare, blivit antagen med min novell. Jag har skrivit mitt bidrag med hjälp av talsyntesen på datorn, eftersom jag inte kan se vad jag skriver.

Nu har du möjlighet att förhandsbeställa ett rabatterat exemplar av boken via länken nedan.
Boken kommer att vara inbunden och på cirka 200 spännande och intressanta sidor.

Vad händer med passagerarna i de olika bilarna när de sitter fast i en flera timmar lång bilkö?

Om du beställer den via länken är jag tacksam om du vill scrolla ner till mitt namn så beställer du den genom mig.

Detta är en fantastisk devis som jag försöker leva efter. Men vad betyder den egentligen?

Så här några dagar efter att terrorn visade sitt fula tryne i Stockholm, blir den här devisen mer aktuell än någonsin. Men också svår att acceptera.
Det är många känslor som rusar runt i huvudet en sådan här dag. Chock, ilska och rädsla bland annat. En del ger uttryck för de här känslorna genom att leta syndabockar att applicera sitt hat och sin avsky på. Andra accepterar att det finns oändligt sjuka människor som är kapabla att begå hemska gärningar.

När man lever enligt devisen ”Lev och låt leva”, har man också accepterat att det inte går att förändra någon annan. Jag kan bara förändra mig själv. Hur jag tänker och hur jag handlar. Jag kan aldrig ta på mig någon annans tankar och gärningar, men jag kan välja hur jag förhåller mig till dem.

Rent intellektuellt förstår jag att jag inte kan hata personen bakom en hemsk gärning. Inte heller kan jag fördöma en hel folkgrupp utifrån vad en person gör. Jag är dock i min fulla rätt att fördöma och hata den sjuka gärningen..

I min värld står ”Lev och låt leva” inte för ”sköt dig själv och skit i andra”. Snarare står den för att acceptera dig själv och andra. Jag behöver inte ens tycka om de andra, men jag behöver acceptera dem. Även om jag hatar deras handlingar. betyder det inte att jag börjar hata personerna bakom.
Visst är det enklare att tänka ”Öga för öga, tand för tand” när man drabbas av hemska oförrätter. Så mycket lättare att tänka hämnd än acceptans.

Det kräver ett visst mod att se skillnaden mellan person och handling. Har du det modet?

Jag hörde ryktas att någon hade hittat de första vitsipporna! Det betyder att våren är på väg på allvar! Jag har nu två val: Antingen fokuserar jag på det sorgliga i att jag inte ser detta vårtecken längre – eller så fokuserar jag på att glädjas över att våren är på väg. Jag väljer det senare.

Att fokusera på glädjen i livet tränar jag mycket på. Eftersom som jag till naturen är en ganska sorgsen själ, tränar jag min hjärna att tänka bra tankar. Jag har nämligen upptäckt att hjärnan är ganska lättlurad. Om jag ständigt matar den med negativa tankar är den så dum att den köper dem. Om jag i stället bestämmer mig för att mata den med glädje och positiva tankar så luras den att tro att ingenting är omöjligt.

Om jag tittar tillbaka på veckan som gick, hände det både bra och dåliga saker. Jag fick en novell antagen på förlaget Safaro, som ska ge ut en antologi som är döpt till ”Totalstopp” och som ska handla om olika människor som sitter fast i en bilkö efter en trafikolycka. Vi är 13 olika författare som har skrivit om vad som utspelar sig i kön under tiden de sitter fast. Jag har skrivit min novell med hjälp av talsyntesen på datorn. Men jag har tävlat på samma premisser som alla andra och ingen vet att jag är synskadad. Det är något av en seger för mig, som bara haft dator med tal sedan jul. Det är glädje!

Jag var i Helsingborg på en Ipad och Iphone information och snappade upp en del nya funktioner jag kan ha nytta av. Det är också glädje.

I torsdags var jag på Må bra-mässa på Slakthuset i Malmö och hörde riktigt bra föreläsare, bland annat Mia Törnblom. Hon pratade mycket om att släppa fram sin självkänsla. Hur dumma våra hjärnor är. Matar vi dem med att vi inte duger och hela tiden jämför oss med andra så tror våra hjärnor till sist att vi är värdelösa. Riktiga tankeställare där från ett riktigt energiknippe. Glädje!

I lördags firade jag och min älskade make 45-årig bröllopsdag. Det gjorde vi i ett soldränkt Köpenhamn. På dagen gick vi på Ströget och åt en god smörrebrödslunch. På kvällen var vi ute och åt en sjurätters middag på en fin, men väldigt mörk restaurang, Den Lille Fede. Jag hade ett förstoringsglas med ljus i med mig, och med lite kärleksfull hjälp från maken gick det bra. Vi sov över på ett fint hotell och fick en god hotellfrukost på söndagsmorgonen. Det är också glädje!

De tråkiga sakerna som hände förra veckan skriver jag inte ner eftersom jag inte vill att de ska få fäste i min hjärna.

Jag ser inte vitsipporna, men jag har ändå glädje i mitt liv, därför att jag väljer att sätta fokus på den!

Ni som undrar över alla vackra bilder i min blogg som jag inte heller kan se själv, ska veta att de är tagna av Jan-Eric Boo. Han har ett gediget arkiv att ösa ur. En del av bilderna har jag sett innan jag tappade synen och kommer ihåg, andra är mer nytagna. Tack för att jag får använda dem!

Har ni tänkt på att en skrynklig, söndertummad och väl använd 500-kronorssedel är precis lika mycket värd som den som nyss kommit ur sedelpressen? Fundera över det ett tag…

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att alla människor är lika mycket värda, oavsett ålder, kön, eller etnicitet. Ung som gammal, frisk som sjuk, fattig som rik. Men är det verkligen så?

Vi säger att det är så, men menar vi verkligen det? Jag menar i djupet av våra hjärtan? Har vi inte alla ett behov av att värdera andra människor utifrån vilka vi tror de är? Placera dem i olika fack? Den är gammal, den är handikappad, den är framgångsrik och den är rik…

Utan någon närmare kännedom om dem vi placerar i facken, är vi ganska snabba med att katalogisera. Utan någon vidare kunskap om människan bakom det vi ser. För det vi inte ser finns väl inte?

Vi säger att vi tycker att den fattige tiggaren utanför Netto är lika mycket värd som IKEA:s grundare. Menar vi verkligen det?

Tant Anna, 95 år, är vid en snabb blick en rysligt gammal kvinna. Rynkig och ful. Vi placerar genast henne i facket ”gammal”. I det facket placerar vi dem som har livet bakom sig och inte så mycket mer än det. I en mängd tillsammans med andra gamla och förbrukade.
Men tant Anna har en historia, ett liv, tankar och känslor. Hon har en själ som har fått utvecklas länge och som så småningom slagit sig till ro i en åldrande kropp. Hon är en ung, vacker flicka som har fått leva rysligt länge.
När vi placerar henne i facket ”gammal” har vi inte förmågan att se hur mycket hon är värd. Hennes livserfarenhet, hennes visdom, glädje och sorg. Vi låser fast oss vid det vi ser. Tycker vi verkligen att tant Anna är lika mycket värd som den 40-åriga, framgångsrika, vackra karriärkvinnan?

Om vi, alla människor på jorden, endast existerade i form av svävande själar i universum, skulle det säkert vara enklare att verkligen mena att alla är lika. För då kunde vi ju se att det var så.

Genom sig själv känner man andra sägs det. Likaså att man ofta utgår från sig själv när man bedömer andra. Därmed måste jag fråga mig: Hur värdefull tycker jag själv att jag är? I vilket fack har jag sorterat in mig själv?

Med tanke på hur föränderlig tillvaron är, borde det vara viktigt att sätta ett högt värde på sig själv. Det enda man kan vara riktigt säker på är att man ska leva med sig själv för resten av sitt liv. Sett ur det perspektivet borde jag tycka att jag är oerhört värdefull.

Handen på hjärtat: Har du satt ett så högt värde på dig själv att du inser att du är den viktigaste personen i ditt liv och ur ett större perspektiv, lika värdefull som alla andra?

Så här en bit in i det 63:e levnadsåret, unnar jag mig friheten att filosofera över vad som är viktigt här i livet.
I vissa kulturer är familj och vänner viktigast av allt. Där är man rik om man har begåvats med stor släkt och med många barn.
I andra kulturer, som vår egen, är man rik om man har villa, bil och en framgångsrik karriär. Här mäts lycka och framgång snarare i antalet prylar än i antalet vänner eller i hur många barn man får.

Mitt i livet är vi fullt upptagna av att skaffa oss en karriär, förverkliga oss själva samtidigt som vi uppfostrar våra barn. För barn måste vi ju skaffa oss för att räknas som framgångsrika och lyckliga.

Vi rusar fram i livet i en rasande takt och inser inte att alla de dagar vi rusar igenom är just de dagarna som är livet.

Så länge vi är friska och starka har vi tusen önskningar och mål vi vill förverkliga. När man blir sjuk reduceras önskningarna oftast till en enda.

Med åren har jag allt som oftast dragit slutsatsen att prylar inte gör mig lycklig. Inte heller en framgångsrik karriär eller en ofantlig mängd av ytliga bekantskaper. Det enda som i slutändan betyder något är kärleken.
Det kan vara olika former av kärlek, till en partner, till ett barn, ett husdjur, en god vän, en hobby eller varför inte till sig själv? Den som aldrig har gett eller fått kärlek har heller aldrig levt.

Att vara älskad och att kunna älska är enligt min åsikt, meningen med livet.

Störst av allt är kärleken!

Jag är ganska övertygad om att vi människor inte utsätts för fler svårigheter än vi klarar av. Jag har också en tro på att det är genom svårigheterna vi växer som människor och lär oss viktiga saker. Det är inte alltid vi förstår meningen med svårigheterna när de inträffar, men jag är säker på att vi så småningom formas till bättre och ödmjukare människor av dem.

När jag tappade min syn försökte jag förhandla med min högre makt:

”Du kan få ta min hörsel, så kan jag väl få behålla min syn i stället?”

Det fungerade inte och var inte förhandlingsbart.

Jag har grubblat mycket över vad meningen är att jag ska lära mig av detta.

Jag är den typen av människa som har svårt att be om hjälp. Jag bryter hellre armar och ben av mig än jag erkänner att jag inte klarar något. Ensam är stark, kan själv, klarar allt – bara jag vill. Så blev jag uppfostrad, men fick aldrig lära mig vad som händer när viljan inte räcker till, när man vill men faktiskt inte kan.

Jag frågade en vän en gång:”Vad ska jag göra nu?”

Hon svarade att jag kunde sätta mig vid havet och bara vara… Men det räcker faktiskt inte för mig. Om 20 år kanske det räcker – men inte nu. Jag vill fortfarande ha ut mer av livet än så. Jag vill fortfarande uppleva saker, lära mig nya saker, känna att jag lever!

Det är kanske inte rimligt att tro att jag klarar det själv, att jag fixar allt om jag bara vill.

Kanske är det så att lärdomen jag ska dra av detta är att ingen klarar allt själv och att ensam inte är stark! Jag behövde tydligen en riktig käftsmäll för att inse det…

Jag tror på många bra år än – with a little help from my friends…

Det är inte min starkaste sida – att vänta. Lika bra att jag erkänner det direkt. Därför är det något av en seger att klara av att vänta på ledarhund.

Den 12 juli i fjor ansökte jag om en sådan. Efter moget övervägande.

I min värld var det detsamma som att erkänna mitt handikapp. Något jag inte hade för avsikt att göra. Det satt långt inne att ge upp kampen om att jag kanske skulle kunna fungera normalt igen och kanske till och med få synen tillbaka.

Förnekelsen satt djupt och när jag så småningom gav upp kampen, insåg jag att en ledarhund kan ge mig frihet och glädje.

Jag anmälde mig till en ”prova på dag” på Glimåkra folkhögskola i fjor våras. En mycket givande dag då jag fick all nyttig information inför ledarhundsansökan. Jag fick också prova på att gå med ledarhund, vilket var en fantastisk upplevelse. Jag kände mig så fri!

Så gick tiden och jag hade nästan glömt att jag hade ansökt. Men igår kom en instruktör från hundskolan i Stockholm hem till mig. Hon ville förbereda sig inför matchningen mellan mig och hunden. Det är ju inte bara jag som ska trivas med ledarhunden – den ska också trivas med mig. Det är nästan som en adoption – jag blev synad i sömmarna ordentligt.

Nu väntar jag igen. Jag kommer att få en kallelse till en informationskurs i Stockholm, där man kommer att låta mig prova olika typer av hundar för att fastställa vilken sorts hund som passar mig. Därefter inträder ny väntan på att hitta en lämplig hund.

Under tiden får jag öva mig i tålamodets ädla konst…

Guldfisken som simmar runt i sin bubbla, runt, runt, utan att hitta några hörn att ta riktmärke på, utan växter eller andra fiskar, instängd i sin bubbla…, utan att hitta någon fast punkt i tillvaron. Den är säkert tacksam att den i varje fall kan simma.

När man drabbas av svårigheter i livet kan det vara lätt att känna sig otacksam och bitter. Men jag tror att det är möjligt att träna hjärnan att tänka på ett annat sätt.
När livet inte blir som man har tänkt sig får man tänka om. Då blir det plötsligt viktigt att smula ner tillvaron i små molekyler där varje liten del räknas. Eftersom livet är så kort borde egentligen alla tänka så. Men när man blir sjuk blir det mer påtagligt hur varje liten stund betyder något.

Att vara tacksam är något jag dagligen tränar på. Det kan vara små saker jag är tacksam för, till exempel en varm hand att hålla i, ett uppmuntrande ord eller en svansviftning från hunden. Eller någon som ringer och frågar om jag vill följa med någonstans.
Det kan också vara så enkla saker som att solen värmer, eller att jag har klarat av något som jag trodde var omöjligt.

Det finns alltid något att känna tacksamhet för. Ändå måste jag dagligen träna på att se de sakerna.

Bara för idag ska jag, som den förvirrade guldfisken ovan, vara tacksam för att jag fortfarande simmar.