Jag är ganska övertygad om att vi människor inte utsätts för fler svårigheter än vi klarar av. Jag har också en tro på att det är genom svårigheterna vi växer som människor och lär oss viktiga saker. Det är inte alltid vi förstår meningen med svårigheterna när de inträffar, men jag är säker på att vi så småningom formas till bättre och ödmjukare människor av dem.

När jag tappade min syn försökte jag förhandla med min högre makt:

”Du kan få ta min hörsel, så kan jag väl få behålla min syn i stället?”

Det fungerade inte och var inte förhandlingsbart.

Jag har grubblat mycket över vad meningen är att jag ska lära mig av detta.

Jag är den typen av människa som har svårt att be om hjälp. Jag bryter hellre armar och ben av mig än jag erkänner att jag inte klarar något. Ensam är stark, kan själv, klarar allt – bara jag vill. Så blev jag uppfostrad, men fick aldrig lära mig vad som händer när viljan inte räcker till, när man vill men faktiskt inte kan.

Jag frågade en vän en gång:”Vad ska jag göra nu?”

Hon svarade att jag kunde sätta mig vid havet och bara vara… Men det räcker faktiskt inte för mig. Om 20 år kanske det räcker – men inte nu. Jag vill fortfarande ha ut mer av livet än så. Jag vill fortfarande uppleva saker, lära mig nya saker, känna att jag lever!

Det är kanske inte rimligt att tro att jag klarar det själv, att jag fixar allt om jag bara vill.

Kanske är det så att lärdomen jag ska dra av detta är att ingen klarar allt själv och att ensam inte är stark! Jag behövde tydligen en riktig käftsmäll för att inse det…

Jag tror på många bra år än – with a little help from my friends…