Guldfisken som simmar runt i sin bubbla, runt, runt, utan att hitta några hörn att ta riktmärke på, utan växter eller andra fiskar, instängd i sin bubbla…, utan att hitta någon fast punkt i tillvaron. Den är säkert tacksam att den i varje fall kan simma.

När man drabbas av svårigheter i livet kan det vara lätt att känna sig otacksam och bitter. Men jag tror att det är möjligt att träna hjärnan att tänka på ett annat sätt.
När livet inte blir som man har tänkt sig får man tänka om. Då blir det plötsligt viktigt att smula ner tillvaron i små molekyler där varje liten del räknas. Eftersom livet är så kort borde egentligen alla tänka så. Men när man blir sjuk blir det mer påtagligt hur varje liten stund betyder något.

Att vara tacksam är något jag dagligen tränar på. Det kan vara små saker jag är tacksam för, till exempel en varm hand att hålla i, ett uppmuntrande ord eller en svansviftning från hunden. Eller någon som ringer och frågar om jag vill följa med någonstans.
Det kan också vara så enkla saker som att solen värmer, eller att jag har klarat av något som jag trodde var omöjligt.

Det finns alltid något att känna tacksamhet för. Ändå måste jag dagligen träna på att se de sakerna.

Bara för idag ska jag, som den förvirrade guldfisken ovan, vara tacksam för att jag fortfarande simmar.