Så här en bit in i det 63:e levnadsåret, unnar jag mig friheten att filosofera över vad som är viktigt här i livet.
I vissa kulturer är familj och vänner viktigast av allt. Där är man rik om man har begåvats med stor släkt och med många barn.
I andra kulturer, som vår egen, är man rik om man har villa, bil och en framgångsrik karriär. Här mäts lycka och framgång snarare i antalet prylar än i antalet vänner eller i hur många barn man får.

Mitt i livet är vi fullt upptagna av att skaffa oss en karriär, förverkliga oss själva samtidigt som vi uppfostrar våra barn. För barn måste vi ju skaffa oss för att räknas som framgångsrika och lyckliga.

Vi rusar fram i livet i en rasande takt och inser inte att alla de dagar vi rusar igenom är just de dagarna som är livet.

Så länge vi är friska och starka har vi tusen önskningar och mål vi vill förverkliga. När man blir sjuk reduceras önskningarna oftast till en enda.

Med åren har jag allt som oftast dragit slutsatsen att prylar inte gör mig lycklig. Inte heller en framgångsrik karriär eller en ofantlig mängd av ytliga bekantskaper. Det enda som i slutändan betyder något är kärleken.
Det kan vara olika former av kärlek, till en partner, till ett barn, ett husdjur, en god vän, en hobby eller varför inte till sig själv? Den som aldrig har gett eller fått kärlek har heller aldrig levt.

Att vara älskad och att kunna älska är enligt min åsikt, meningen med livet.

Störst av allt är kärleken!