I väntans tider

Det är inte min starkaste sida – att vänta. Lika bra att jag erkänner det direkt. Därför är det något av en seger att klara av att vänta på ledarhund.

Den 12 juli i fjor ansökte jag om en sådan. Efter moget övervägande.

I min värld var det detsamma som att erkänna mitt handikapp. Något jag inte hade för avsikt att göra. Det satt långt inne att ge upp kampen om att jag kanske skulle kunna fungera normalt igen och kanske till och med få synen tillbaka.

Förnekelsen satt djupt och när jag så småningom gav upp kampen, insåg jag att en ledarhund kan ge mig frihet och glädje.

Jag anmälde mig till en ”prova på dag” på Glimåkra folkhögskola i fjor våras. En mycket givande dag då jag fick all nyttig information inför ledarhundsansökan. Jag fick också prova på att gå med ledarhund, vilket var en fantastisk upplevelse. Jag kände mig så fri!

Så gick tiden och jag hade nästan glömt att jag hade ansökt. Men igår kom en instruktör från hundskolan i Stockholm hem till mig. Hon ville förbereda sig inför matchningen mellan mig och hunden. Det är ju inte bara jag som ska trivas med ledarhunden – den ska också trivas med mig. Det är nästan som en adoption – jag blev synad i sömmarna ordentligt.

Nu väntar jag igen. Jag kommer att få en kallelse till en informationskurs i Stockholm, där man kommer att låta mig prova olika typer av hundar för att fastställa vilken sorts hund som passar mig. Därefter inträder ny väntan på att hitta en lämplig hund.

Under tiden får jag öva mig i tålamodets ädla konst…

7 reaktioner på ”I väntans tider

  1. Ja denna väntan. Jag är så glad att du ska skaffa ledarhund. Det är som du säger en stor frihet. Du kommer få åka till Almåsa som ligger i Västerhaninge. Kursgården ligger precis ovanför Horsfjärden. De flesta rum har sjöutsikt. När jag hade varit på den kursen så nog fick man tåla sig men kära nån den dagen de ringde och hade en hund så blir glädjen desto större. Om du undrar över saker när det gäller ledarhund så får du gärna höra av dig.

    Liked by 1 person

  2. Hej Birgitta, tack för ”insläpp”
    Måste få berätta att jag o min fru Ann-Christin är förälskade i Italien dit vi brukar åka en gång om året. Förra året blev det faktiskt 2 ggr, men den sista i augusti då reste vi till Toscana med Ölvemarks flyg/buss-resa en vecka. Denna resa blev fantastisk i alla avseenden för att med på resan hade vi ett sällskap med drygt 10 synskadade med ledsagare ! Så roligt som vi hade i detta sällskap med samkväm har vi då aldrig upplevt! Sedan att de synskadad klarade allt o då säjer jag ALLT det var imponerande ingenting var omöjligt för dem ! Vi reste runt i CinqueTerraområdet, Pisa o Florens. Blev sedan vänner med en del som vi sedan har facebook-kontakt med. En av dem en medelålders tjej hade som du blivit fått en ögonsjukdom och då gradvis fått försämrad syn för ett par år sedan. Hon hade nyligen då också fått sig tilldelad en ledarhund. Eftersom jag/vi är hundälskare i familjen blev det mycket hundsnack med henne. Hon berättade om allt träning och tokroliga historier om ”att bli med ledarhund”! Jag önskar dig all lycka med att sedan få en ledarhund och som sagt ingenting är omöjligt – det fick jag bekräftat på denna underbara Italienresa! Live is Life ! / Claes
    Ps vi har gemensamma bekanta – din grabb fine Martin och vår grabb Jens – Beatlesnördar en gång i tiden – vi träffades på Mölleplatsen i Malmö (1993?) såg bl a Joe Cocker, Ringo o Wilmer X !

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s