Det svaret fick jag av en äldre kvinna häromdagen när jag frågade hur hon mådde. Det händer ganska ofta att gamla människor svarar så när jag träffar dem. Jag skulle vilja veta vad det är som får gå. Är det minuterna, timmarna, dagarna, nätterna, veckorna, månaderna, åren eller livet?

Jag brukar inte drista mig till att fråga. Faktum är att jag inte orkar höra om diverse krämpor, mediciner, ensamhet eller sömnlöshet. A never ending story av uppgivenhet.

En del äldre människor har en aura av bitterhet runt sig. Jag känner av den så fort de kommer in i samma rum som jag. Hela atmosfären blir förpestad av självömkan vilket får mig att genast vilja fly.

Jag har funderat mycket över vad det är som gör att vissa äldre blir så uppgivna och nedstämda medan andra äldre är nöjda och tillfreds med sin situation. Kan det vara så att de som inte tycker att de har haft ett bra liv, väljer att spy ut sin besvikelse över omgivningen medan de som är nöjda med sina liv i stället väljer att försöka hitta ljusglimtar även i ålderdomen?

Jag känner en kvinna som är drygt 90 år gammal. Hon sitter i rullstol med ett kapat ben. I unga år förlorade hon hela sin familj, sin make och sina två barn, i en olycka. Trots så många sorger och svårigheter i livet är hon en fröjd att umgås med. Hon är sannerligen inte ensam. Hon bor själv och har endast hjälp av hemtjänsten. Ingen släkt och inga anhöriga finns kvar. Hon har drivkraften att själv söka sig till diverse olika samkväm och försitter aldrig en chans till en fikastund. Hon får också ganska ofta besök av sina bekanta. En glad och positiv inställning till nuet gör att man ofta stannar och pratar med henne.

En gång frågade jag henne hur det kunde komma sig att hon alltid var så glad och positiv trots allt hon varit med om. Hon svarade: ”Jag har alltid försökt att ha en positiv livssyn. Livet blir inte bättre för att man gräver ned sig, det förändrar ju ingenting till det bättre.”

Att bli gammal är ingen sjukdom. Det är snarare ett tillstånd. Visst vet jag att med stigande ålder följer också risken för diverse krämpor och sjukdomar, men det tror jag gäller för alla som får leva länge.

Nu närmar sig julen igen. Jag vet att många sitter ensamma och känner sig övergivna. Förbannar i sitt innersta barn, barnbarn och övriga släktingar som aldrig tar sig tid att hälsa på.

När de sedan äntligen kommer på besök passar den äldre på att överösa dem med diverse elände. Hur ensamma de alltid är, hur sjuka och sömnlösa de är och redogör sedan noggrant för alla läkarbesök och de mediciner de äter. De säger kanske att det får gå.

Men snälla! Du som sitter så mycket ensam, kan du inte glädja dig när det äntligen kommer någon och hälsar på? Tänk om du kunde säga: ”Vad roligt att du kommer och hälsar på”, i stället för att få dina vänner och anhöriga att känna dåligt samvete…

Jag lovar dig att om du kan sprida lite glädje omkring dig är chansen att de snart kommer tillbaka igen större än om du har överöst dem med elände.

Det är nog inte så många som är över 80 år som läser det här. Men jag ska spara det här inlägget och plocka fram det som en påminnelse när jag själv har blivit gammal.

Det kan vara en god idé att påminna sig om att resten av livet inte bara får gå.

Det är roligt med ord. Man kan säga dem, höra dem, läsa dem och man kan skriva dem. Ibland kan man till och med sjunga dem.

Bland det roligaste jag vet är att skriva. Jag har funderat en del över varför det är så roligt och kommit fram till att det handlar mycket om att jag gör något jag har kontroll över när jag skriver. Jag har nämligen alltid varit duktig på tangentbordet. Har liksom aldrig behövt titta på tangenterna sedan jag lärde mig var de låg för många år sedan på maskinskrivningskurs. Där fick jag lära mig att hitta rätt med hjälp av en svart skärm som låg över tangenterna så det blev omöjligt att kika på dem. På väggen hängde en stor plansch med tangentbordet uppritat, så jag fick titta där och sedan känna mig fram till rätt bokstav. Det gällde bara att lära sig fingersättningen. Det spelade ingen roll att jag tappade synen, jag kunde tangentbordet i huvudet och kunde skriva i alla fall. Det är ungefär som att spela piano – man vet var tangenterna ligger. Eller som att cykla eller simma, man bara vet hur man gör, liksom

En del saker jag skriver blir riktigt bra, andra saker blir mindre bra eller rentav riktigt dåliga. Men det handlar inte om det. För min del är det den enorma tillfredsställelsen över att behärska tangentbordet och kunna spotta ur mig ett flöde av text som är poängen.

Det är så mycket man tappar kontrollen över när man förlorar synen. Nästan allt, faktiskt. Sådan kontrollförlust känns ungefär som när man drömmer att man faller och faller ner i ett stort, svart hål och inte vet var botten är. Skillnaden är bara den att jag inte kan vakna ur mardrömmen och bara inse att det var en dröm.

Folk brukade ofta säga att jag hade en vacker handstil. Kanske är det därför jag saknar möjligheten att skriva för hand. Det ger en alldeles speciell känsla att forma orden man tänker med hjälp av handen. Det slår mig ibland att jag inte heller längre kan läsa gamla brev eller dagböcker som jag skrivit i alla år. Gamla foton fungerar inte längre som ett stöd för att minnas sådant som hänt tidigare i livet. Ibland kan jag också sakna att inte kunna läsa det tryckta ordet i form av en fysisk bok. Det finns, tack och lov, ljudböcker, men jag är orolig att tappa stavningen och språket när jag aldrig ser orden. Några synskadade vänner har rått mig att lära mig punktskrift, just för att liksom känna orden inom mig. Men punktskrift är väldigt svårt och tar lång tid att lära sig. Är man, som jag, 66 år gammal, hinner jag kanske lära mig grunderna innan jag dör…

Tacka vet jag mitt älskade tangentbord. Där kan jag rafsa ner alla mina tankar och funderingar. Det gör jag nästan varje dag i form av dagboksanteckningar. Eftersom det är själva smattrandet på tangenterna som ger tillfredsställelse, gör det inget om jag inte har något att berätta om i dagboken. Det är skönt att bara få ut orden.

Vad vill jag egentligen ha sagt med det här inlägget? Jo, om jag som är blind kan skriva, kan vem som helst som har tid, ork och lust också göra det. Efter min synförlust har jag till och med varit med i tre antologier och också varit publicerad i tidningen Perspektiv. Lite då och då skriver jag också i den här bloggen.

Jag har valt att försöka fokusera på glädjen i livet. Att fortsätta försöka och att sedan lyckas, övervinner det mesta. Ibland, ärligt talat, händer det ganska ofta att jag misslyckas. Men hoppet är det sista som överger oss människor. Ni vet hur det är: Plötsligt händer det…

Alla bilder till mina blogginlägg är tagna av Jan-Eric Boo. Tack för att jag får använda dem!

Min matte är inte som alla andra. Hon är gravt synskadad. Förr i tiden kallade man sådana som mig för ”blindhundar”. Det är sannerligen inte jag som är blind, jag ser allt och lite till. Numera benämns jag och mina kollegor som ledarhundar. Det är mer med sanningen överensstämmande.

Att min matte inte har någon syn är, enligt mig, både bra och dåligt. Det är bra för att hon inte alltid upptäcker när jag tar egna initiativ som hon inte uppskattar. Det är dåligt för ibland skäller hon på mig när jag inte har gjort något och hon tror att jag missköter mig. I det långa loppet tror jag det jämnar ut sig i en lagom blandning av ris och ros, trots allt.

Det är inte lätt att få upp matte om morgnarna. Är husse hemma går det bättre. Han märker direkt när jag vaknar och stiger upp. Då brukar han gå ut med mig omgående. När matte är ensam med mig, brukar hon ställa in alarmet på telefonen. När den ringer har jag varit vaken ett tag och blir ”glädjefnattigg” när hon äntligen stiger upp och klappar om mig. Jag brukar tänka att hon ska låta bli klappandet och ta ut mig så att jag får mat någon gång. När det gäller min mat, är det inget man skojar om. Prick 07.30 vill jag ha min frukost. Visserligen är det samma gamla tråkiga kulor alltid, men bättre än inget.

Min matte ger mig aldrig människomat. Det tycker jag är synd. Maten de äter doftar alltid så gott. Matte säger att hundar ska äta föda som är anpassad för oss. Hon säger att det är samma sak som om hon skulle äta av min mat. Dessutom är hon rädd att jag ska bli tjock. Jag har gått upp ett och ett halvt kilo sedan maj månad i år. Det är kanske inte så konstigt, för jag har varit mycket i sommarstugan över sommaren. Där är det inhägnat och jag får springa lös på tomten. Då passade jag på att skörda där. Först tog jag deras jordgubbar, därefter vinbären. Sedan upptäckte jag att krusbären var klara – en riktig favorit. Visserligen är det taggar på den busken, men problem är ju till för att lösas. När krusbären var slut, började äpplena mogna. Först tog jag dem på marken, men sedan sa matte att de skulle plocka upp dem så att jag inte fick getingar i munnen. Det funkade ganska bra att stå på bakbenen och plocka äpplen från trädet också. Tills husse upptäckte att jag gjorde så. Lite ”trivselvikt” har väl ingen dött av, men nu säger matte att det måste bli andra bullar. Hoppas det är vetebullar hon menar, för jag älskar verkligen bröd! Lämnar de korvbröd obevakade, snor jag dem omedelbart. Men jag får vara snabb så de inte får tag i mig då…

På förmiddagen brukar vi ta dagens första runda. Hon går långt med mig, oftast i hundselen. Emellanåt låter hon mig dock gå och snusa lite i kopplet också. Då brukar jag passa på att äta sådant som jag hittar ute. Oftast märker hon inte vad jag stoppar i mig, men jag får vara försiktig, för hör hon att jag tuggar eller smaskar blir hon stingslig. Då öppnar hon gapet på mig och snor brutalt det jag tuggar på.

Vissa dagar tar husse med oss ut i skogen, och då brukar jag få springa lös och busa. När inte matte får för sig att träna inkallning och att jag ska stanna och sådant trams. Men hon blir rysligt glad när jag kommer direkt, och ibland får jag godis när jag kommer. Jag vet aldrig vilken av gångerna jag får något, så det är som att spela på en enarmad bandit: Ibland vinner man. Inte värt att chansa och strunta i henne. Dessutom blir det lite surt och vrångt om jag inte kommer….

Ibland får matte för sig att hon ska byta ut de goda leverbitarna hon brukar ha med sig som belöning. Då skivar hon morötter och lägger i en plastpåse och tar med ut. Det tycker jag är sniket. Okej, morötter i all ära, men då vill jag ha en hel som jag kan ligga och gnaga på. Jag brukar vända bort huvudet när hon har ”fel” godis med sig. Var är mina leverbitar?

Jag älskar rutiner. Helst ska varje dag se likadan ut som igår. Mat och promenader vid samma tider alltid. Jag är inte så flexibel av mig, mer som en gammal gubbe, fast jag bara är tre år gammal. Det ska vara som det alltid har varit, liksom.

Att jobba i selen är inte det roligaste jag vet. För då kräver matte total disciplin. Jag får inte snusa, inte äta något, inte kissa eller bajsa när jag har selen på. Inte heller får jag hälsa på andra människor eller hundar. Det tycker jag är svårt, för jag är en social kille, men matte är obeveklig därvid lag. Hon är på mig som en hök om jag försöker sno åt mig ett grässtrå i farten.

För ett tag sedan var det någon som sa att jag har dragit en nitlott i livet. Men det vet jag inte precis. Jag mår ganska bra av att alltid veta vad som gäller.

Matte säger att jag påminner om en katt i sättet. Jag är väldigt självständig av mig och kryper sällan upp till min matte och vill kela. Man kan väl tycka om varandra ändå, utan att ha närkontakt hela tiden…

Jag är sannerligen ingen looser, för jag är så oerhört viktig för min matte. Jag märker att hon, innerst inne är väldigt svag för mig. Hon blir glad varje morgon när hon vaknar och märker min närvaro. Inte alla hundar som har det så.

Synskadades Riksförbunds Ledarhundsverksamhet har full koll på min hälsojournal. Endast det bästa är gott nog åt mig.

Det är snart ett år sedan jag kom till min nya familj och min nya matte. Det har varit en omvälvande tid för oss båda. Dels kommer jag från Norge, och var tvungen att lära mig förstå vad matte egentligen ville när hon pratade svenska med mig, och dels var det en helt ny miljö för mig. Det har tagit lite tid för mig att knyta an och våga tycka om min nya familj. Men nu börjar jag förstå att det är här jag ska stanna och att jag kommer att få det bra. Här finns så mycket kärlek och omtanke om mig att jag känner mig trygg här. De skrattar ofta åt mig, för jag är en riktig liten slyngel ibland. Men för det mesta är jag den snällaste, duktigaste och den allra bästa vän en människa kan ha.

Det var en underbar vårmorgon 1969 som jag såg den för första gången. Jag var på väg till skolan när jag plötsligt fick syn på den i ett skyltfönster. Den var lite slarvigt upphängd på huvudet på en blek och mager skyltdocka, som såg ut som den tidens modeideal skulle göra. Tanig och bräcklig som Twiggy. För den som inte vet vem Twiggy var, kan jag berätta att hon var en fotomodell som tog världen med storm på 60-talet. Med sin kortklippta pojkfrisyr och sina stora blå ögon blev hon snabbt en förebild för många unga flickor. Dessvärre var hon också oerhört mager, vilket fick till följd att många drömde om att bli så intill benen magra, att de var beredda att genomgå diverse mer eller mindre hälsovådliga svältkurer. Allt för att bli så lika sin förebild som möjligt. Några insjuknade i anorexia, en sjukdom som man aldrig hört talas om innan dess, men som tyvärr fortfarande existerar.

Jag såg endast den röda hatten skyltdockan i fönstret bar. Det var en filthatt av modell slokhatt och den hade ett vitt band uppe vid brättet. Jag hade sett att många unga flickor bar den typen av slokhatt den våren. Det var liksom en fluga det året. De flesta hattar jag hade sett var emellertid svarta, men efter att ha sett den här röda, önskade jag mig inget annat än den.

Jag gjorde mig ärenden förbi just det skyltfönstret nästan varje dag för att kunna stå där och drömma och föreställa mig hur fin jag skulle kunna bli om jag bara hade en sådan hatt.

Jag visste att det inte skulle bli lätt att övertala pappa, som var ensamförsörjare i familjen, att köpa en sådan onödig sak åt mig. Dels var han en mycket, även för sin tid, gammalmodig och principfast man, och dels fanns det inte pengar att lägga på ”onödig lyx”. Dessutom tyckte han att barn skulle vara barn, länge…

Det var nu jag påbörjade operation övertalning. Försökte med alla medel lirka honom runt lillfingret, sätta in stöten där han var som mest sårbar. Jag började med att vilja gå promenader tillsammans med honom, vilket i sig var fruktansvärt pinsamt. Tänk om jag skulle träffa kompisar som skulle se vilken mossig och pinsam pappa jag hade. Ve och fasa om han bestämde sig för att ha sin gubbiga skinnkeps på sig på promenaden! Men nöden har ingen lag. Jag vet inte hur många gånger jag vallade honom förbi skyltfönstret och pekade på hatten. Varje gång sa han nej. Han påpekade, helt riktigt, för mig att jag, med mina 159 centimeter i strumplästen, skulle se ut som en ”vandrande flugsvamp”, där det stora flertalet normalväxta människor endast skulle beskåda ovansidan på en jättehatt. Dessutom var den för dyr, sa han.

Jag fortsatte att bearbeta honom hela den sommaren. Alla andra hade ju en slokhatt, sa jag. ”Jag bryr mig inte om vad alla andra har” sa han. ”Du ska inte strutta omkring i en löjlig hatt. Så länge du bor hemma är det jag som bestämmer och du kan sluta tjata”.

Jag förstod så småningom att det var lönlöst. Det var år 1969 och pappa försökte på alla sätt förhindra den nya tidsandan med kvinnans frigörelse, P-pillernas intåg, flower power-eran och den revolutionerande ungdomskulturen som smög sig in över landet. Han hade två flickor, mig och min syster, som han försökte hålla under uppsikt. Var han osäker på vad han vågade tillåta oss, var det alltid enklast att säga nej. För min del blev det nästan alltid nej eftersom jag var äldst och ganska livlig.

För mig symboliserade den där fantastiska hatten det då eftersträvansvärda vuxenlivet. Det förstod min pappa, och det var en av anledningarna till att han sa nej.

”Du kan sluta tjata, du får inte hatten”, sa han, och därmed gick den drömmen i kras.

När sommaren nästan var slut, i slutet av augusti, fyllde jag 16 år. Jag hade inte önskat mig något till min födelsedag. På morgonen kom pappa och mamma in och väckte mig och gav mig ett paket i sängen. När jag öppnade det tappade jag hakan. Där låg den röda filthatten!

Jag insåg ganska snabbt att jag kanske inte skulle kunna ha den mycket under hösten. Men i min värld blev den snarare en symbol för min fars kärlek till mig. Säkerligen var hatten med på det årets sommar-REA, så han fick råd att köpa den. Poängen var inte att jag fick hatten, utan att det var HAN som hade köpt den åt mig!

Han hatade hatten och allt den stod för, men han älskade mig!

Hur mycket faderskärlek kan egentligen rymmas i en röd filthatt?

Först befinner vi oss i en värmebölja utan dess like. Det är så varmt att både jag och hunden ber om nåd. Så upptäcker jag plötsligt att jag blivit insvept som en kåldolme, i den berömda blöta och mörka filten av höst. Den kommer som en överraskning varje år. Vart tog sommaren vägen? Jag hann inte med… inte i år heller.

Jag vet att det finns många där ute som älskar hösten. De tycker att det är en vilsam period när man kan ägna sig åt andra saker än att flänga runt och träffa folk, bada och semestra. Jag hör inte till dem.

Jag blir lika förvånad varje år när skymningen börjar lägga sig redan vid 20-tiden på kvällen. Alldeles nyss var det ljust ute länge på kvällarna. Att vädret har blivit lite svalare har jag inget emot. Det är mörkret jag inte klarar av. Så har det varit i hela mitt vuxna liv. 

Eftersom jag ser ljuset, även om jag inte urskiljer något annat än mörka skuggor i detsamma, uppskattar jag dagsljuset. I mörker blir jag totalt blind, vilket innebär att jag nästan inte klarar mig alls i mörker. Därför är hösten och vintern riktigt jobbiga årstider för mig.

Varje höst tar jag till det jag brukar kalla ”Det stora självbedrägeriet”. Det är då jag börjar prata om hur mysigt det är med hösten. Då kan man läsa en bra bok, tända stearinljus, bada bastu och göra mustiga grytor. Sedan fortsätter jag med hur mysigt det ska bli med jul och hur vackert det blir ute när snön kommer och lyser upp min tillvaro. Men sanningen är att det sällan är snö eller ens speciellt kallt i min del av landet. Isgatorna som täcker våra gångbanor en stor del av vintern, när det har regnat och sedan fryser på det, pratar jag inte om. Det ingår inte i ”självbedrägeriet”.

Min bästa årstid är våren. Det är förväntningarnas tid inför den stundande sommaren. Det är då naturen väcks till liv och ljuset är livgivande både för växtlighet, människor och djur. Dessutom är det lagom varmt på våren.

Med hösten kommer alltid de dystra och vemodiga tankarna. Det slår aldrig fel, samma visa varje år. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag kommer nog aldrig att lära mig tycka om hösten. Den värsta månaden på hela året är november. Då är det varken höst eller vinter. Det är inte ens snart jul. Jag försöker nästan varje år, förhandla med min högre makt om att han ska ta bort november månad ur mitt år och ge mig två majmånader i stället. Ännu har min önskan inte hörsammats…

Den här hösten tänker jag försöka studera och lära mig att leva genom min hund. Han har ett okomplicerat förhållande till livet som jag sannerligen avundas honom ibland. Inte bryr han sig om vad det är för årstid. Inte heller bryr han sig om det är mörkt eller ljust ute. Han verkar nöjd om han får något gott att äta, får komma ut på promenad och får kärlek och omtanke. Inte vaknar han upp på morgonen och undrar hur han ska få denna dagen att gå. Jag tror inte heller att han grubblar särskilt mycket över meningen med livet eller varför han går här på jorden. För honom är det fullt tillräckligt att vakna upp på morgonen och ”bara vara hund”.

På samma sätt vill jag lära mig att inte fundera så mycket, utan bara vara nöjd med att finnas här och nu. Bara vara människa, liksom. Varför kan det inte vara gott nog?

Om jag får säga det själv är jag riktigt bra på att låta andra människor få vara som de är. Jag har oftast inga synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Därmed inte sagt att jag accepterar dem som väljer en kriminell livsstil, men i övrigt får du leva precis som du vill om du frågar mig.

Därför har jag mycket stora problem när andra försöker pådyvla mig sina åsikter utan att jag ens har bett om dem. Som på en middag nyligen bland människor som jag inte direkt kände. I sällskapet fanns ett par vegetarianer. De hade förstås beställt specialkost. Själv hade jag på min tallrik en liten köttbit. Utan att jag hade frågat fick jag veta varför de som var vegetarianer inte ville äta kött. Det kändes lite som de ville skuldbelägga oss som åt kött för att vi liksom tärde på jordens resurser. På mig har sådant bara motsatt verkan. Kom inte och tala om för mig vad jag får äta eller inte äta. Jag tänker inte sluta äta kött av den enkla anledningen att det lilla jag äter knappast gör från eller till i det sammanhanget. Dessutom gillar jag att äta kött ibland.

Okej, jag kan sträcka mig så långt som till att äta kött från djur som garanterat har haft det bra. Men nästa vegetarian som sätter sig till bords tillsammans med mig, ska veta att jag inte går att påverka och att jag inte vill ha dina argument utan att ha bett om dem. Ät vad du vill, så äter jag vad jag vill, tack!

På samma sätt som jag inte bryr mig om vad du äter, bryr jag mig heller inte om vem du lever tillsammans med. Därför är det totalt meningslöst att, som den unga kvinnan vid middagen gjorde, försöka provocera mig genom att ideligen framhålla att hon levde tillsammans med en annan kvinna. Det kändes nästan som att hon ville ha en diskussion kring att hon levde i en samkönad relation. Om jag skulle bry mig skulle jag säkerligen ha pratat med henne om det, men det blev liksom bara patetiskt när hon ideligen nämnde namnet på sin sambo. Jag är verkligen inte intresserad, blir inte chockad och tycker inget om det. 

Även om jag inte springer runt i pride-parader, och aldrig kommer att göra det, betyder det inte att jag inte tycker att alla människor är lika mycket värda och har rätt att leva sina liv som de vill. Jag har bara inget behov av att basunera ut mina åsikter. Jag är ganska less på att jag förväntas ta aktiv ställning till än det ena och än det andra. Varför kan det inte räcka med att jag försöker vara en anständig människa? 

Det sägs att det är nya tider nu. Jo, det har jag märkt. Jag har märkt rädslan för att inte passa in, rädslan för att säga fel saker i fel sammanhang. Jag har också märkt hur min generation och generationerna före mig, nu ska beläggas med skuld och skam över hur vi har levt våra liv. Medierna proppar oss fulla med skräckpropaganda om hur jorden snart mer eller mindre är på väg att gå under på grund av miljöförstöringen. Den som, precis som jag, vägrar att låta sig gripas av den här klimathysterin är bakåtsträvare, och ska beläggas med skuld och skam. Nya begrepp såsom ”flygskam” uppfinnes. Gud nåde den som flyger ändå.

Jag är trött på att gå omkring och liksom vakta min tunga. Man vill ju inte bli stämplad som klimatförnekare eller homofob. Gud förbjude att jag inte kommer ihåg att en chokladboll är en chokladboll och inte en sådan boll som den kallades när jag växte upp. Då blir jag omedelbart stämplad som rasist.

Man vill ju hänga med sin tid. Men inte genom skuld, skam och rädsla.

Ärligt talat vill jag bara gå här på jorden med min hund. Låta andra vara och leva sina liv som de vill.  Jag vill försöka vara en god människa, men jag vill sannerligen inte leva mitt liv i skuld, skam och rädsla.

Min ledarhund, Jimmy, är sannerligen inte ”allmän egendom” I det här inlägget ska jag försöka förklara varför han inte kan få vara allas kelgris.

På hans sele står det skrivet med stora bokstäver: ”STÖR EJ LEDARHUNDEN”. I min värld borde det vara fullt tillräckligt för att folk ska förstå att man faktiskt inte får röra honom. Ändå verkar man inte förstå att denna uppmaning gäller alla, och att jag inte kan göra undantag bara för att du är du eller för att du frågar om du får klappa min hund. Det är bra att du frågar, men svaret blir alltid nej. I vissa fall frågar man inte ens, utan kastar sig över honom.

Stör ej, betyder just det att du inte får röra, inte tilltala eller söka ögonkontakt med min hund när han är klädd i sin arbetssele.  Prata gärna med mig, men aldrig med hunden.

Detta vet mina närmaste vänner och anhöriga, och inte ens min man stör hunden på något sätt när han är selad.

En del människor är vänliga nog att fråga om de får klappa hunden. Som till exempel den äldre herren i kortbyxor i kön på Maxi. Det lät ungefär så här:

”Fin hund du har, får jag klappa honom?”

Jag: ”Nej, det får du inte eftersom han arbetar”.

Sedan märker jag hur hela hunden liksom vibrerar i selen, och inser att mannen klappar honom i alla fall. Verkar liksom som han tänker att jag ändå inte ser det och räknar inte med att jag känner det.

Jag: ”Rör du min hund fast jag sa nej?”

Han: ”Ja, men bara lite…”

Då blir jag bara så trött och vill skrika åt honom att ge fan i min hund. Inte för att vara elak, men det finns faktiskt en anledning till att jag sa nej. Nämligen den att hunden tappar fokus på vad han ska göra när han får andra saker att intressera sig för.

Eller den lilla söta tanten med sin lilla lurviga hund i ett flexikoppel som hon inte kan hantera. Plötsligt dyker hennes hund upp från ingenstans när jag promenerar med Jimmy och är överallt. Framför, mellan och bakom benen på honom. Eftersom det blir tvärstopp och Jimmy inte vet vad han ska göra eftersom han har tappat sitt fokus, ber jag damen att ta in sin hund. Då svarar hon: ”Men min hund är så snäll och vill ju bara hälsa”.

”Men min ledarhund ska inte hälsa på din snälla hund”.

Mitt mål är att jag ska kunna ta med mig Jimmy överallt. För att det ska fungera måste han ha klara direktiv från mig. Han måste alltid veta vad som gäller och jag behöver alltid vara konsekvent. Han är trots allt bara en hund, och han förstår inte varför han får hälsa på främmande människor idag men inte i morgon. När han är med mig på diverse olika evenemang är det av yttersta vikt att han ligger stilla bredvid och gör så lite väsen av sig som möjligt. Det kräver mycket jobb som är lätt att rasera om jag blir slapp i min hantering av honom. Som ledarhundsförare är det viktigt att jag kan få hunden att nästan inte märkas. Annars kanske vi inte får komma in överallt, och han är ju mina ögon.

Ganska ofta förklarar jag detta för främmande människor. Speciellt för barn som frågar. Jag ser det som en investering för framtiden att barnen är värda att få veta och förstå, så har de det med sig under resten av livet. Barn är väldigt kloka och accepterar ett nej, vilket alla vuxna inte gör…

Ibland blir jag förbannad och säger ”Rör inte min hund”! Men då är det oftast vuxna som inte förstår.

 Lite då och då möts jag av missriktad välvilja, och det tycker jag är svårare att hantera. Som härom kvällen när vi gick på restaurang och Jimmy var med klädd i sele. Först kom servitrisen ut med vatten åt honom, vilket vi tacksamt tog emot då det var varmt. En stund senare kom ägaren till restaurangen ut med en skål med strimlad skinka. Även om jag blev varm i hjärtat av omtanken blev jag tvungen att tacka nej, med hänvisning till att han inte får äta när han jobbar. Det gäller att inte skapa onödiga förväntningar hos hunden. Jag kan se framför mig hur svårt det hade blivit att tygla Jimmy nästa gång vi kom till den restaurangen. Hundar glömmer aldrig, och risken är stor att han levt rövare där vid nästa besök. ”Jippi, det var här jag fick skinka”! Aldrig att jag hade kunnat få honom att ligga stilla bredvid fortsättningsvis. Följden av detta skulle kunna bli att ägaren nästa gång sa nej när jag ville ta med hunden in där. Ingen vill ha en stökig hund i sin lokal som stör de andra gästerna.

En hund förstår företrädesvis ja och nej. Ett nej är ett nej varje gång. Hundar förstår inte ibland, kanske eller njae.

Så, inget hälsande, inget pratande och inget matande av min hund. Faktum är att jag är restriktiv mot honom i koppel också. Han hälsar på dem jag vill att han ska hälsa på: Människor jag känner och barn och andra hundar som jag känner. Det beror på att jag måste kunna koppelrasta honom ibland också, utan att behöva fara som en vante efter honom. 

Ledarhundar är tränade att, när det är möjligt, hålla sig till vänsterkanten vid promenader. Så det är inte för att hindra dig när du kommer på cykel på cykelbanan som vi går där och tar upp plats. Vi blir glada om du visar hänsyn och kör runt oss på andra sidan, bredvid mig, och inte tränger dig emellan kanten och Jimmy. Det är lättare för dig att gira undan eftersom du ser. 

Ibland när vi är ute och går händer det att en annan hundägare står lite längre fram och säger: ”Jag står här vid kanten med min hund och jag har koll på honom”. Då blir jag glad, och kan koncentrera mig på att bara gå förbi. Jag gillar inte överraskningar.

Ledarhunden är ett fantastiskt hjälpmedel och du kan hjälpa till så att vi kan fungera som ett bra team i samhället. Det enda du behöver göra är att tänka dig för.

Jimmy och jag önskar dig en underbar sommar och en härlig midsommar.

Så här en bra bit in i maj månad hände det sig att jag kände våren. Det tog sin lilla tid det här året, då jag totalt missade vitsipporna, vintergäcken och påskliljorna. Jag märkte inget av rapsfälten heller.  Eftersom jag har haft en ganska intensiv månad hittills, kom det sig inte bättre än att jag också missade göken. Jag har med andra ord inte märkt mycket av våren, förrän idag.

Under morgonpromenaden med hunden märkte jag både ljuset, doften av syrener och jag hörde äntligen göken. Jag brukar lyssna efter honom redan 1:a maj, men i år har jag inte varit i stugan så mycket och därför har jag inte hört honom.

Då jag kan se ljus och mörker, brukar jag märka när ljuset kommer på riktigt. Så även i år. Det tränger in genom den tjocka dimman jag ständigt befinner mig i.

Den här morgonen försökte jag öppna alla sinnen och verkligen ta in dofter och ljud. Kanske var det regnet som kom under gårdagen som fick dofterna att explodera, eller var det jag som var öppen och mottaglig. Oavsett vad det berodde på trängde våren sig på under morgonpromenaden. Det gjorde mig glad!

Jag har under maj månad, tillbringat ganska mycket tid tillsammans med personer som har varit synskadade länge. Många av dem var unga. Jag kan inte undgå att lägga märke till hur mycket bättre de klarar sig än jag. I deras sällskap känner jag mig ganska handikappad. Kanske är det svårare att hitta strategier för hur man ska hantera olika situationer när man plötsligt tappar synen när man varit seende hela sitt liv. Jag har mycket att lära mig av de yngre. Framför allt är de mycket bättre på att ställa krav. Själv försöker jag desperat anpassa mig till seende människor och strävar efter att smälta in i situationer som egentligen är omöjliga att passa in i utan syn. Detta tar på krafterna och gör mig troligen oemottaglig för att öppna mina sinnen för annat. Kanske missade jag vårtecknen i år för att jag glömde bort att jag inte är som andra… 

När jag är ute och går med Jimmy, min ledarhund, är det ganska enkelt att slå av kraven jag ställer på mig själv och bara vara jag. Han leder mig säkert genom diverse hinder och svårigheter, vilket får till följd att jag kan koppla av. Så idag hände det sig att våren äntligen trängde sig in till mig. Den hittade en skarv i mitt pansarskal och nådde mitt inre.

Jag har dagar när det är oerhört tufft att vara jag. Dagar när ingenting fungerar och jag har svårt att hitta någon tröst i eländet. Så har jag sådana dagar som idag, när jag är mottaglig för det vackra som livet ändå ger.

Solen värmer upp trädäcket under mina fötter. Jag kavlar upp byxbenen och släpper fram mina orakade, kritvita ben och sätter mig i en solstol. Hunden slänger sig bredvid i solgasset och rullar ihop sig som en liten kanelbulle. Kaffet doftar underbart! Den här dagen, den här stunden, är det gott att finnas till. Det kan bli så, när våren tränger sig på.   

Idag, den 24 april, är det Jimmys och alla andra fantastiska ledarhundars alldeles egna dag! Alla dessa fyrbenta hjältar, vill jag hedra genom det här inlägget. De betyder så mycket för oss som inte ser och är den stora skillnaden mellan isolering och gemenskap. Det är säkert svårt att förstå för en seende vilken resurs ledarhunden är för den som inte ser.

Jag kan inte påstå att jag fick synen tillbaka när jag fick Jimmy, men det känns nästan så. Jag vågar röra mig ganska fritt ute, med honom bredvid mig. Jag litar på honom och vet att han gör jobbet. Jag behöver inte vara rädd. Ibland kan han tappa koncentrationen, ibland gör han fel, men jag tycker att vi nu, efter snart fem månaders samvaro, förstår varandra ganska väl. Felen rättas till, och så går vi vidare genom livet. 

Han och jag har ett litet avtal: Han gör allt för mig, och jag gör allt för honom. I min värld betyder det att där jag är, där är han också. Han är min livlina och min ledsagare, samtidigt som han är en underbar vän och lekkamrat!

De allra flesta förstår hur viktig han är för mig. Därför är det nästan aldrig några problem att få ta honom med mig överallt. Efter fem månader har jag ännu aldrig stött på någon som har sagt att jag inte får ta med honom in. Jag får ta med honom i livsmedelsaffärer, apotek, sjukhus, på fik, restauranger, kyrkor med mera. Å andra sidan vet jag säkert att Jimmy uppför sig perfekt, ligger still där jag har platsat honom, och gör inget väsen av sig. Jag antar att det är som han sköter sin del av avtalet. Om jag händelsevis, någon gång i framtiden, inte är välkommen någonstans med min hund, kommer jag inte heller att gå in där. Han är med mig, liksom. 

Idag när det är alla ledarhundars egen dag, vill jag så klart också passa på att hylla Synskadades Riksförbunds Ledarhundsverksamhet, som gör ett fantastiskt arbete med att ta fram, utbilda, och träna dessa hundar. De sköter sedan matchningen mellan hund och förare, så att de får fram ekipage som fungerar ihop. De följer sedan upp med veterinärbesiktningar, fortsättningskurser med förare och hund och finns alltid till hands om man behöver råd och hjälp med sin hund.  De har en enorm erfarenhet efter många års verksamhet. Därför är det med bestörtning jag hör att deras verksamhet eventuellt ska flyttas över till ”Myndigheten för delaktighet”. Jag kan bara tänka mig hur mycket sämre uppföljning, matchning med mera kommer att bli om en myndighet ska ta över en så viktig och speciell verksamhet. För hur ska en myndighet kunna förstå vad blinda har för behov? Jag antar att det samtidigt är ett sätt att spara pengar, och därmed också ge avkall på kvalitéten. Mitt politikerförakt bara växer… Inget får kosta något längre! För om det inte handlar om pengar förstår jag inte varför man ska ändra på ett vinnande koncept…

Under maj månad ska Jimmy och jag åka till Stockholm ett par gånger. Först åker vi upp på Medlemsforumet för synskadade under fyra dagar. Sedan ska vi upp på Svenska Ledarhundsförbundets årsmöte och därefter blir det en grundkurs två för Jimmy och mig på Almåsa. Det blir spännande att se hur Jimmy klarar att åka tåg så länge. Men som vanligt, fixar vi det, tillsammans. 

Grattis på er, alla fina, duktiga, ovärderliga ledarhundar där ute i vårt avlånga land!