SEPTEMBERTANKAR

Först befinner vi oss i en värmebölja utan dess like. Det är så varmt att både jag och hunden ber om nåd. Så upptäcker jag plötsligt att jag blivit insvept som en kåldolme, i den berömda blöta och mörka filten av höst. Den kommer som en överraskning varje år. Vart tog sommaren vägen? Jag hann inte med… inte i år heller.

Jag vet att det finns många där ute som älskar hösten. De tycker att det är en vilsam period när man kan ägna sig åt andra saker än att flänga runt och träffa folk, bada och semestra. Jag hör inte till dem.

Jag blir lika förvånad varje år när skymningen börjar lägga sig redan vid 20-tiden på kvällen. Alldeles nyss var det ljust ute länge på kvällarna. Att vädret har blivit lite svalare har jag inget emot. Det är mörkret jag inte klarar av. Så har det varit i hela mitt vuxna liv. 

Eftersom jag ser ljuset, även om jag inte urskiljer något annat än mörka skuggor i detsamma, uppskattar jag dagsljuset. I mörker blir jag totalt blind, vilket innebär att jag nästan inte klarar mig alls i mörker. Därför är hösten och vintern riktigt jobbiga årstider för mig.

Varje höst tar jag till det jag brukar kalla ”Det stora självbedrägeriet”. Det är då jag börjar prata om hur mysigt det är med hösten. Då kan man läsa en bra bok, tända stearinljus, bada bastu och göra mustiga grytor. Sedan fortsätter jag med hur mysigt det ska bli med jul och hur vackert det blir ute när snön kommer och lyser upp min tillvaro. Men sanningen är att det sällan är snö eller ens speciellt kallt i min del av landet. Isgatorna som täcker våra gångbanor en stor del av vintern, när det har regnat och sedan fryser på det, pratar jag inte om. Det ingår inte i ”självbedrägeriet”.

Min bästa årstid är våren. Det är förväntningarnas tid inför den stundande sommaren. Det är då naturen väcks till liv och ljuset är livgivande både för växtlighet, människor och djur. Dessutom är det lagom varmt på våren.

Med hösten kommer alltid de dystra och vemodiga tankarna. Det slår aldrig fel, samma visa varje år. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag kommer nog aldrig att lära mig tycka om hösten. Den värsta månaden på hela året är november. Då är det varken höst eller vinter. Det är inte ens snart jul. Jag försöker nästan varje år, förhandla med min högre makt om att han ska ta bort november månad ur mitt år och ge mig två majmånader i stället. Ännu har min önskan inte hörsammats…

Den här hösten tänker jag försöka studera och lära mig att leva genom min hund. Han har ett okomplicerat förhållande till livet som jag sannerligen avundas honom ibland. Inte bryr han sig om vad det är för årstid. Inte heller bryr han sig om det är mörkt eller ljust ute. Han verkar nöjd om han får något gott att äta, får komma ut på promenad och får kärlek och omtanke. Inte vaknar han upp på morgonen och undrar hur han ska få denna dagen att gå. Jag tror inte heller att han grubblar särskilt mycket över meningen med livet eller varför han går här på jorden. För honom är det fullt tillräckligt att vakna upp på morgonen och ”bara vara hund”.

På samma sätt vill jag lära mig att inte fundera så mycket, utan bara vara nöjd med att finnas här och nu. Bara vara människa, liksom. Varför kan det inte vara gott nog?

En reaktion på ”SEPTEMBERTANKAR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s