Författararkiv: birgittaboo

HEJ VÅREN!

Det känns som det var länge sedan vi träffades sist. Du brukar visa dig lite smått just kring påsken och du gör så även i år. Det är nog därför jag föredrar påsken framför julen, även om också den har sin charm. Det finns ingenting som slår när ljuset kommer tillbaka och vi får ställa om klockorna till sommartid. Det känns som pånyttfödelse varje år.

Många påskar har jag upplevt, men den här påsken är ändå lite annorlunda. Det är den andra påsken jag mer eller mindre är försatt i karantän på grund av pandemin. Det börjar tära på mig att inte kunna träffa barn och barnbarn den här påsken heller. Men nu gäller det att hålla ut, eftersom det närmar sig vaccination och därmed, förhoppningsvis, ett mer normalt socialt liv. Jag, som många andra, tycker förstås att vaccinationstakten går i snigelfart, men ändå, den som väntar på något gott…

Så här sittandes i karantän händer det inte mycket. Jag kämpar med att försöka få in någon slags rutin i vardagen. Så händer det plötsligt något spännande mitt i slentrianen.

I förra veckan blev jag kontaktad av en kvinna som släktforskar på min mors sida. Hon hade hittat mig genom min blogg där jag skrev om min annorlunda mormor, Syster Sjöberg. Genom denna kvinnan fick jag klart för mig att jag har en hel flock av kusiner, som jag i och för sig visste fanns, men inte haft kontakt med under hela mitt vuxenliv.

Många gånger har jag känt mig ganska ensam, då jag endast har en syster. Mina föräldrar dog båda i ganska unga år. Farmor och farfar dog innan jag föddes, och mormor och morfar är också borta sedan länge. Kanske inte så konstigt att jag känt mig släktlös och ensam när jag inte ens visste om mina kusiner på mors sida levde eller inte. Så får jag plötsligt kontakt med alla dessa kusiner som är barn till min moster och mina morbröder. Jag har inte direkt några minnen av dem, men som sagt, jag kom ihåg att de fanns.

Ett tidigt barndomsminne poppar upp och jag minns egentligen bara glimtar. Scenen utspelar sig någonstans på Sorgenfri i Malmö, där jag föddes. Jag kan väl ha varit fyra eller fem år gammal. Jag sitter på ett trägolv tillsammans med en liten pojke, något eller några år äldre än jag. Solen bildar ett rutmönster i brädorna i golvet och utanför fönstret står en hantverkare och pysslar med något. Antingen målar han fönstren eller snickrar med något men han är i varje fall klädd i vit overall. Plötsligt sträcker han in handen genom det öppna fönstret och räcker ett mynt till pojken. Det kan ha varit en tjugofemöring eller en femtioöring, det vill jag låta vara osagt. Han säger åt pojken att han får dela myntet med mig. Den sluge lille killen övertygade mig sedan om att myntet inte gick att dela genom att försöka bryta sönder det med händerna  varpå jag fick acceptera att han blev tvungen att behålla det själv. Anledningen till att jag minns detta är antagligen att jag blev så grundlurad. Lång näsa där, liksom. Jag inbillar mig att det var en av mina kusiner som var så slug. Kanske var det Ralf. Undrar om han blev företagsledare som vuxen…

Att få många kusiner på en gång och inse att man ingalunda är ensam i sin släkt är ganska omvälvande. Inte heller kände jag till att min morfar hade en bror som också lämnat ättlingar efter sig. Det känns som det blir en spännande tid framöver att lära känna sin släkt som jag tappade bort. Man brukar säga att släkten är värst, men värst är om det inte finns någon släkt, tycker jag.

Visst är det spännande att leva? Du vet aldrig från en dag till en annan vad som ska hända. Har man som jag inställningen att det är som det är och det blir som det blir, händer det att jag blir överraskad när tillvaron är som tråkigast.

Så mitt råd är att gilla läget den här påsken också och omfamna våren som är på väg. Ge inte upp, för du vet aldrig vilka överraskningar som väntar dig den här våren.

Glad påsk!

JIMMY HAR ORDET

Jag är inte vilken liten byracka som helst. Jag är den eminente ledarhunden Jimmy. Det är inte så ofta jag får komma till tals, men i det här inlägget har jag faktiskt fått ordet. På tiden, om ni frågar mig, för min matte skriver om både ditt och datt i sin blogg och jag har sällan fått tillfälle att yttra mig.

Det är drygt två år sedan jag fick komma till min matte som plötsligt tappat synen. Det var en omvälvande upplevelse. Eftersom jag kommer från Norge, tog det lite tid för mig att förstå hennes språk, men hon sa ofta att jag var duktig, och det ordet lärde jag mig snabbt. Speciellt som ordet ”duktig” ofta var förenat med en godbit.

Jag är väldigt följsam, så hon hade inga som helst problem med mig, inte ens i början. Men eftersom jag var hennes första ledarhund, gjorde hon en del misstag med mig som vi sedan fick träna bort. Naturligtvis testade jag henne lite för att se hur långt jag kunde bestämma själv, men hon var ganska envis så hon vann för det mesta.

Vi har tränat mycket på det här med hundmöten. I början gjorde jag små ryck och ville fram till mötande hundar, speciellt om de gav ljud ifrån sig, men det har vi tränat bort. Nu är det sällan jag bryr mig, men ni ska veta att det kostar på. Jag är ju en glad och social labbe som har nära till bus och lek.

Jag har det bra här. Speciellt när vi är ute i stugan. Där får jag ofta springa lös och jag får lite andra friheter här som jag inte har när jag är hemma. Som till exempel att ligga i soffan.

Matte går varje dag långa rundor med mig. Vissa dagar blir det upp emot en mil! När vi är i stugan blir det mest långa raksträckor längs cykelbanorna. Det tycker jag är tråkigt, speciellt om hon först går på ett håll, och sedan vänder och går samma håll tillbaka. Då händer det att jag tvärvägrar och ställer mig som en stenstod och vägrar gå. Jag brukar tänka: ”Nu har vi gått här tusen gånger så nu måste du hitta själv”. Jag behöver lite utmaningar, liksom. Visserligen har hon lagt in lite hållpunkter vid olika stolpar som jag får söka upp, men det räcker inte. Jag är en smart hund som tycker om att tänka lite.

Det är väl därför jag är så lättlärd. Lär mig nya moment på ett kick. Å andra sidan kan jag nästan slå knut på mig själv för att få den där godbiten som är belöningen när jag gjort rätt.

När matte tycker att jag har varit en lathund för länge, åker hon hem till stan med mig. Hon säger att jag ska ”stramas upp” och träna på svårigheter. Det gjorde hon förra veckan och då fick jag bland annat hänga med henne till tandläkaren. Det gick alldeles utmärkt, trots att jag aldrig har varit där förut. Lite tråkigt bara att den trevliga tandläkaren inte ville prata med mig, nej, hon tittade inte ens åt mig. Precis som det ska vara, sa matte.

Jag glömmer aldrig något och förstår alltid vad hon vill när jag får något kommando som till exempel ”Sök trappan”. Då lotsar jag henne säkert både upp och ner. Jag är verkligen bäst, om jag får säga det själv…

Jag tycker det är väldigt snålt med mat och godis i det här huset. Matte kämpar med att jag ska hålla vikten. Jag har ökat fem kilo sedan jag kom, och nu är jag riktigt rund. Ändå ger hon mig sällan något gott att äta, mest torrfoder, morötter och slanggurka. Ja, och så fick jag en prinskorv dagen före julafton. Den har jag redan glömt… Jag borde inte bli tjock med tanke på hur snålt det är med käket här. Men en cortisonkur över julen gjorde att jag ökade två kilo. Veterinären tyckte jag skulle äta cortison för min klåda. Undrar vad matte tänker göra nu för att få ner mig i vikt. Som ni nog har förstått är jag ganska matfixerad, precis som alla labbar, så det är en utmaning att hålla en slank linje.

Jag har inte så många hundkompisar, för vi ledarhundar ska vara sparsamma med sådant. Men i lördags träffade jag Ozzy. Vet inte riktigt vad han är för ras, jag tror han är en blandrashund. Han är jättekul, men snabb och smidig. Jag har inte en chans att hinna ikapp honom när vi jagar en boll. Men så har jag också lite fler kilo att släpa på. Vi hade kul i alla fall, och jag fick utlopp för mina ”labbefnatt” och då ser jag liksom ingenting. Bäst att människorna håller sig undan annars brakar jag in med mina 32 kilo i deras knäveck.

Matte säger att det börjar bli tråkigt med alla restriktioner med anledning av pandemin. Hon saknar ledarhundsträffarna. Men jag är ganska nöjd med att få gå vid stugan och bara äta gräs och lukta överallt. Matte är lite orolig att jag ska glömma något jag lärt mig, men jag har ju sagt att jag är bäst. När selen är på vet jag vad som gäller.

Nästan varje dag får jag höra hur lycklig matte är som fick just mig. Att hon inte vet vad hon skulle göra utan mig. Jag vet i alla fall vad jag skulle göra utan henne: Äta så mycket jag ville.

En del tycker synd om oss ledarhundar som måste jobba. Men faktum är att vi endast jobbar några timmar varje dygn. Resten av tiden är vi som vilka familjehundar som helst. Fria, lyckliga och oerhört älskade.

GÅ UT OCH VAR GLAD!

Det finns morgnar när det känns som en ynnest att få vakna upp. När landskapet ligger inbäddat som i vit bomull och solens strålar bildar kristaller i den vita skruden. Morgnar när jag, med glädje, kränger på mig de bökiga broddarna och ger mig ut på långpromenad med hunden. Jag förmår uppskatta de små sakerna i livet som till exempel att jag fortfarande kan gå, eller att januari månad är över. Njuter av februari och ljuset som har kommit tillbaka. Visst, det blir ännu en dag i karantän, utan sociala kontakter, men jag är ju ändå den enda person jag med säkerhet vet ska stå vid min sida, resten av livet. Lika bra att tycka om att vara med sig själv då…

Så finns det morgnar när jag vaknar och känner mig som ”skadat gods” redan innan jag har kommit upp. Morgnar när jag förbannar min högre makt som tog min syn i förtid. Inte nog med det, han (om den högre makten nu är en han), ser till så att jag utöver synförlusten får en massa andra åldersrelaterade defekter. Ibland tänker jag att jag fick min beskärda del av åldrande när synen försvann, men plötsligt inser jag att så är det ingalunda. Det finns många fler förmågor han kan ta i anledning av att åren går. Det var jag liksom inte riktigt beredd på. Visst är jag fortfarande väldigt rörlig och frisk för min ålder, men diverse skavanker har börjat infinna sig. Plötsligt dök det upp en knöl på sidan av foten som faktiskt gör ont. Ni vet en sådan där knöl som man ofta ser hos gamla. Jag brukar kalla den en ”hux-flux-knöl” eftersom den bara dyker upp från ingenstans, men den heter något annat som jag inte kommer på just nu.

Med tiden slits bryggor och kronor i munnen ner och får till följd att de går sönder. Det blir ytterligare en käftsmäll, när jag förstår att det kommer att bli både dyrt och plågsamt att åtgärda. Är det lönt att lägga så mycket pengar och möda på en gammal blind tant? Jag brukar säga att bli gammal är inget för veklingar.

Ibland känner jag mig avundsjuk på de som tror att det finns ett liv efter döden. Även om jag tror att det finns en högre makt som vakar över oss, tror jag inte att vi får en ny chans efter detta livet. Jag tror, att när cirkeln sluts befinner vi oss där vi var från början, före födseln, nämligen i ingenstans. Det är jag inte rädd för, för det var inte så farligt att inte vara född. Däremot var det tråkigt att inte få vara med, och lika tråkigt blir det när cirkeln sluts. Nej, jag är mer rädd för att inte kunna klara mig själv och bli beroende av äldreomsorgen som inte fungerar något vidare i Sverige.

En morgon när jag kände mig mer vingabruten än vanligt, och förbannade ännu en dag i karantän, snubblade jag över ett inlägg på facebook från den ideella föreningen i Stockholm, ”Vid din sida”. Det var en bild på en äldre kvinna, som låg på en bänk i en vinterklädd park i Stockholm. Jag kunde inte låta bli att undra när den här gamla, hemlösa kvinnan fick hjälp med trasiga bryggor i munnen, eller knölar på fötterna eller med en ledarhund som hjälp och tröst. När fick hon känna värme och gemenskap sist? När fick hon varm mat, vänliga ord och omtanke? En renbäddad säng att sova i?

Jag kan i alla fall stänga min dörr, krypa ner och dra något gammalt över mig och tycka synd om mig själv då och då. Inte för ofta och för länge, men det är skönt med självömkan ibland.

Så tänker jag på en av mina idoler när han sjöng: ”Gå ut och var glad”. Ulf Lundell är, enligt min åsikt, inte alltid en muntergök, men han är en mästare med orden. Är jag riktigt nere någon dag undviker jag de flesta av hans texter. Jag vill inte följa med honom ner i det svarta hålet, liksom.

Men idag, när jag behöver tala förstånd med mig själv, tar jag till mig den här textraden:

”Gå ut och var glad, din djävul! Vad ska du annars ha allt de här till?”

VACKRA, VITA VINTERLAND

Nyårssmällarna har tystnat, champagnen är sedan länge urdrucken och året 2021 är i full gång. ”Lagomlandet” Sverige har klätts i vacker, vit vinterskrud. Jag kan nästan inte minnas när vi hade en sådan vitklädd natur senast. Kombinationen vit snö och det faktum att ljuset har kommit tillbaka gör att det känns hoppfullt och inspirerande att finnas till.

Nya svårigheter infinner sig dock för mig i och med att vi så sällan har snö här nere i Sydsverige. Plötsligt blir jag varse hur lite synrester jag har kvar sedan sist det var riktig vinter. Omkring mig finns det nu en vit massa, där jag inte lägger märke till snövallar längre, utan står på öronen när jag ska korsa en gata. Isfläckar är sannerligen en utmaning, då jag inte ser dem heller. Det fungerar dåligt att känna sig fram med vita käppen, och snöröjningen lämnar en hel del i övrigt att önska.

Det är också första gången jag upplever snö tillsammans med min ledarhund, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vintern tillsammans med honom. Han är tränad att hålla vänsterkanter, och markera kanter vid övergångsställena, bland annat. Det är inte lätt för honom att arbeta när allt är vitt och inget ser ut som vanligt. Det får bli promenader i koppel, eller där jag har honom lös i stället.

Jimmy är inte speciellt entusiastisk i snön, trots att han kommer från Norge. Jag tror det beror på att han inte hittar något att äta i snömassorna. Det är nämligen hans favoritsysselsättning att leta upp sådant som är ätbart (läs det mesta) när han går lös eller i koppel. Det blir ganska lite utomhusaktiviteter för oss i vinterlandskapet. Vi som är vana att promenera nästan en mil om dagen, saknar våra långrundor.

Det var ett annorlunda år vi lämnade bakom oss. 2020 blev året när det gick upp för oss hur sårbara vi är och hur beroende vi är av varandra. Vi har nog alla saknat våra sociala kontakter och samvaron med nära och kära, inte minst under jul- och nyårshelgerna. Några har varit mer ensamma än andra. Det har nog tärt hårt på många. På sina håll har kreativiteten flödat och utomhusaktiviteterna har ökat. Personligen är jag lyckligt lottad över att ha min man och min ledarhund. Jag vet inte hur jag skulle kunna överleva annars. Det är nästan enbart sociala kontakter och diverse möten med människor som ger mig något nu för tiden.  TV är nästan helt uteslutet, speciellt som så få program är syntolkade. När man äntligen sänder något syntolkat är det oftast sådant som faller under kategorin ”töntprogram”. I stället har jag låtit ljudboksappen gå varm. Just nu läser jag alla Håkan Nessers böcker, vilka jag varmt kan rekommendera.

2020 blev året när vi kanske blev lite mer ödmjuka inför livet. Med över 10.000 döda i pandemin, inser vi lite till mans hur lyckligt lottade vi är som får vara kvar.

2021 lär bli året när vi har slutat gnälla om ditt och datt, och vara tacksamma för nära och kära, det enda som betyder något i slutändan. Det är också året när vi vaccinerar oss för att sätta stopp för smittspridningen så att vi kan återgå till ett normalt liv igen. Men det som var normalt tidigare kommer säkerligen att omvärderas och jag tror inte vi kommer att falla tillbaka i samma gamla gnällspår som tidigare. Åtminstone jag har insett hur mycket jag har att vara tacksam för. Även om 2020 var ett annorlunda år är det ingalunda bortkastat.

Jag hoppas ni får ett alldeles underbart år, 2021, och låter de mjuka värdena dominera i år! Tag hand om varandra där ute och kom ihåg: Tillsammans är vi oslagbara!

EN ANNORLUNDA, MEN GOD JUL

Vill jag önska alla mina följare här inne. För annorlunda kommer den sannerligen att bli. Därmed inte sagt att det blir en dålig jul, för den blir vad vi gör den till. Vi har haft gott om tid att ställa in oss på att det inte kommer att bli som vanligt i år, så de flesta är nog beredda på att se på ett annat sätt den här julen.

Ju äldre jag blir desto bättre tycker jag att jag är på att ”gilla läget”, och med åldern kryper önskelistan inför julen ihop till ett minimum. De saker jag önskar mig inför julen numera kostar heller ingenting. Går inte att slå in i paket och lägga under granen. I år önskar jag mig förutom fred på jorden också att pandemin vill släppa taget om världen så att vi kan återgå till normala sociala kontakter igen. Jag saknar att kunna träna med min hund i sociala sammanhang som till exempel att kunna åka buss och tåg med honom, eller gå med honom på en shoppingrunda. Det blir mycket för oss att ta igen ur träningshänseende när pandemin är över. Nu blir det mest långa promenader för oss, vilket i och för sig inte är att förakta. Hälsoappen i telefonen slår bakut och berättar att jag går mycket mer i år än förra året. Men, någon social träning blir det inte för Jimmy. Inte för mig heller för den delen.

Förutom ovan nämnda önskningar vill jag just nu bara ha mer luft. Ja, ni läste rätt! Mer luft omkring mig i affären, mer luft i garderoben som gör det lättare att hitta vad jag söker. Jag vill till och med ha mera luft på tallriken så jag slipper gissa var prinskorven ligger. Prinskorv för sig, sedan luft och därefter köttbullar, luft, skinka, luft, ja, ni fattar. Då har jag en chans och slipper gräva i högen och få in allt möjligt i munnen i en salig blandning…

Jag önskar mer luft mellan hyllorna på apoteket. Måste man klämma in hyllor från golv till tak och lämna minimalt med utrymme i gången mellan dem? För några dagar sedan var jag på apoteket och hade Jimmy med mig. Som vanligt var han platsad bredvid mig medan jag tog ut ett recept. När jag var klar och vi skulle gå, reste Jimmy sig och rev ner en hel  hylla med produkter. Bågen på hans sele hade kommit för nära den understa hyllan, och när han reste sig rev han ner den. Föreställ er paniken när jag hörde en krasch och ett brak bredvid oss. En underbar personal tog det med en klackspark och lotsade oss ut förbi skärvorna så ingen skadade sig. Vågar vi visa oss där igen i framtiden? Mera luft på apoteket hade underlättat.

Frisk luft får jag som sagt massor av, så det önskar jag mig inte mer av. Möjligen kan jag önska att utomhusluften blir fri från regn, då det ser dåligt ut med snö den här julen också. Vågar man önska sig lite sol?

Så önskar jag förmåga och styrka att inte förpesta inomhusluften för nära och kära när jag känner mig håglös och deppig. Man sår vad man skördar, så försök att hålla humöret uppe, även när det känns tungt. Sprider man ”stinking thinking” omkring sig, är det vad man får tillbaka. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Det finns alltid något att vara tacksam för och jag försöker se att den här pandemin inte enbart är av ondo. Jag är övertygad om att det kommer en massa gott ur den också.

Jag vill avsluta med att tacka alla som troget följer och läser min blogg. Tack vare er blir jag motiverad att hålla skrivandet igång. Ibland skriver jag långa texter, men ni läser ändå. Tack för det!

Från djupet av mitt hjärta, och till er alla, vill jag önska EN RIKTIGT GOD, LUFTIG JUL och ETT GOTT NYTT ÅR!

MAN SAKNAR INTE KON…

…förrän båset är tomt, sägs det. Kanske är det därför som så många känner sig deprimerade nu när det visar sig att den här pandemin verkar bli långvarig. Det finns säkert de som tycker att det här viruset har stulit ett år av människornas liv. Ensamheten är svår för många, men framför allt är det en stor omställning att inte längre kunna leva livet i den enorma frihet vi är så vana vid. Friheten att kunna gå vart vi vill och göra vad vi vill har inskränkts till ett minimum.

Många sörjer att den annalkande julen kommer att bli olik alla jular vi brukar fira med julfester och julkalas av olika slag.  Man kommer inte att kunna gå på julkonserter eller luciafirande i kyrkorna som man brukar. Julskyltningen är mer eller mindre inställd, och ja, det mesta är inställt och har varit så under lång tid. Det är inte konstigt att man känner en viss tomhet och det är svårt att känna glädje.

Som alltid när jag har svårt att känna glädje brukar jag tänka på att plocka fram allt det jag ändå har att vara tacksam för. Med tacksamheten infinner sig så småningom glädjen. Tack för att jag är frisk, även om jag är blind. Tack för att jag har fyra underbara män i mitt liv! Min man, min son, mitt barnbarn och min fina ledarhund. Tack för att solen skiner, om än bara för idag. Tack för att jag har tak över huvudet, en varm god säng att krypa ner i och tack för att jag kan äta mig mätt varje dag. Tusen tack för goda vänner och grannar som bryr sig och frågar hur jag mår. Tack för att det ändå blir jul i år, och jag får vara med om det. Jag tackar speciellt för att november månad äntligen är slut och att jag överlevde den i år också.

Ju mer jag plockar fram allt jag har att vara tacksam för, desto mer inser jag att vi har fått den här pandemin för att bli lite mer ödmjuka inför hur bra vi egentligen har det. Jag är helt övertygad om att vi kommer att gå ur det här som både starkare och förhoppningsvis också tacksammare och ödmjukare människor när vi har upplevt hur lätt vi kan förlora friheten. Den där friheten som vi tar så för given, likt kon i båset, som man inte saknar förrän den är borta.

Livet har inte upphört, det är bara satt på vänt, liksom. Ingen vet hur länge vi ska behöva vänta på att trycka på startknappen igen, men jag tror det är klokt att räkna med att det blir en lång paus. Men vet ni vad? Allt är inte inställt! Man kan fortfarande promenera, läsa böcker, elda i öppna spisen (om man nu har en sådan), tända ljus, julpynta, laga god mat, äta gott, städa, titta på TV (det finns en del syntolkade program, även om de inte är många), renovera, skriva och ringa en vän. Att grilla en korv utomhus med någon man tycker om är inte att förakta! Man kan fortfarande dricka glögg och äta pepparkakor och fuskstarta julen. Den kanske inte blir som vanligt, men det blir jul i år också.

Naturligtvis blir det tråkigt emellanåt för mig också, men då brukar jag tänka att det bara är bra att ha tråkigt ibland, för annars uppskattar man ju inte när det blir roligt igen. Man kanske inte ens märker det om man alltid har roligt…

Jag är tacksam för alla fina jular jag har fått uppleva under nästan 50 år tillsammans med min  älskade man. Det är sannerligen inte alla förunnat att få fira så många jular tillsammans.

Du som kanske tycker att det känns som ett hån att bli uppmanad att hitta tacksamheten i livet för att du kanske nyligen blivit uppsagd från jobbet och har svårt att få ekonomin att gå runt, eller du som nyligen förlorat en nära anhörig i pandemin, till dig vill jag säga: Håll ut! Det kommer att bli bättre så småningom. Kanske kan du smula ner din tacksamhet till att du i vart fall öppnade ögonen i morse och fick vara med om en ny dag. Alla fick inte det…

ORDNING OCH OREDA

Efter hand som omvärlden blir alltmer obegriplig och tillvaron känns allt tuffare, upplever jag hur hjärnan liksom skrumpnar ihop. Det är som att jag inte längre orkar ta in all galenskap omkring mig. Att ständigt matas med ”bull shit” från den ena nyhetskanalen efter den andra får mig att känna en uppgivenhet och trötthet ända in i själen. Just nu är det presidentvalet i USA som dominerar nyhetsrapporteringen och jag kan inte sluta fundera över hur ett så stort land inte kan lyckas skaka fram två bättre kandidater än så här.

Här hemma matas vi med allt grövre kriminalitet, långa vårdköer, ett rättsväsende som sviker brottsoffren och en i stort sett handlingsförlamad statsminister som sitter i kläm mellan januaripartierna, miljöpartiet, vänstern och de övriga oppositionspartierna. Leder en regering som inte kan regera. Verkar inte ha några lösningar på de stora problem vi har i samhället, utan bara utreder och utreder…

Lite då och då påminns jag om att välfärdspengarna inte räcker till att stötta de svagaste i samhället. Finansministern snackar om vikten att ha ordning och reda på finanserna, men jag tycker det mest liknar oreda, när pengarna inte räcker till dem som har ett skriande behov av assistans dygnet runt, eller när det behövs ideella organisationer för att hjälpa fattigpensionärer och bostadslösa. Vart tog skyddsnätet vägen? Som grädde på moset har världen drabbats av en pandemi som vägrar släppa taget om oss. Ovissheten om vad som följer efter den är stor.

Det är kanske inte så konstigt om man blir trött och känner sig maktlös. Men jag brukar återkomma till mottot ”acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan”. Så när det blir kaos runt omkring mig försöker jag skapa reda i oredan på mitt sätt. Då blir det lite extra viktigt att se till att ha ordning i min egen sfär. Att ha var sak på sin plats blir ett sätt att lösa upp kaoset i min hjärna, i vart fall på hemmaplan. Tror jag ska börja med att rensa upp i min garderob. Mörka kläder för sig och ljusa för sig. Sådant som inte är använt på tre år rensar jag bort. Efter en sådan raid brukar det kännas skönt och lugnt ett tag.

Som synskadad är det av yttersta vikt att ha ordning omkring sig. Jag måste veta exakt var saker och ting finns, för annars kan jag inte hitta dem. Det blir kaos i min hjärna om någon har flyttat mina pinaler. Var sak på sin plats underlättar min tillvaro, för minnet är det, tack och lov, inget fel på. Jag har, till min stora förvåning, upptäckt hur mycket jag uppskattar rutiner. De får mig att känna mig trygg i en otrygg värld. Som ung tyckte jag det var tråkigt med förutsägbara dagar, men numera gillar jag dem. Kanske beror det på att avvikelser från det vanliga ofta är förenat med strul.

Jag försöker hitta ett sätt att slippa bli påverkad av allt som händer runt omkring mig. Det är ganska svårt, men går lite bättre när jag befinner mig ute i stugan. Här är allting så kravlöst och även om här råder en viss oordning, är det ändå någon slags ordning i den. Här kan jag vända mig inåt, ligga i den vedeldade bastun i timmar och låtsas att det är ordning och reda i världen.

LYCKAN GÅR I PÄLS

Hur mycket ser du egentligen? Den frågan får jag ofta. Det är nästan omöjligt att svara på det, men jag brukar säga att jag ser när det är dag och när det är natt. Ibland får jag då svaret: ”Så skönt! Då är du ju inte helt blind”…

Det är så fel det kan bli. Definitionen för blindhet är, att om man inte klarar att ta sig från punkt A till B när man befinner sig i ny miljö, är man blind. Jag har ingen nytta av att se att det är ljust när det samtidigt är som att titta genom en råglasskiva. Ändå känns det lite bättre att röra sig i ljuset än i mörkret på kvällen. Jag tror det har att göra med att mitt självförtroende växer i ljuset.

När man har så lite synrester som jag kvar, kan man ansöka om ledarhund. Anledningen till att man inte är berättigad till ledarhund så länge man har ledsyn kvar, är att man då försöker styra hunden omedvetet, och det är ju hunden som ska styra dig. Därför har man satt en gräns att vid 0,02 för att få en hund. Full syn är 1,0.

Det är inte lätt att beskriva den ensamhet och isolering man kastas in i när man förlorar synen. Dessutom ska man trots det, lära sig att leva så bra som möjligt. Tillvaron fylls av hinder och svårigheter att ta sig igenom, samtidigt som man är minst sagt stukad. Ett sådant hinder var för mig att börja använda den vita käppen. Då syntes det att jag var blind och det var svårt att erkänna.

Jag ansökte om att få ledarhund ganska omgående efter mitt synbortfall. Jag visste att väntetiden var lång, cirka två år. Under den tiden lärde jag mig att ta mig fram hjälpligt med käpp, men tyckte att promenaderna gick i snigelfart. Jag kände mig gammal och olycklig.

När jag hade väntat och förberett mig i drygt två år, kom samtalet från Ledarhundsverksamheten om att de hade hittat en hund som de trodde skulle passa mig. Det är två år sedan i november som lyckan stormade in i mitt hem i form av en vit päls.

Nu blev det fart på promenaderna, och jag kunde vika ihop den förhatliga käppen och stoppa i handväskan, när vi gick ut. Min ledarhund Jimmy, fattade snabbt galoppen och det blev plötsligt riktigt roligt att gå ut när jag kunde hålla samma takt som alla andra. Jag lärde mig också snabbt att lita på att han skulle göra jobbet och som radarpar blev vi oskiljaktiga.

Det tog dock ganska lång tid att känna mig tajt med honom. Han är nämligen en mycket självständig och cool hund, som nästan inte påverkas av någonting. Han är tryggheten själv, liksom.

Om jag skulle försöka beskriva vad min ledarhund betyder för mig skulle jag säga: Allt! Frihet, kärlek, sysselsättning och värme. Han fyller mina dagar med innehåll och jag har alltid samma hållpunkter som han när det gäller att rama in dygnet. Är vi inte ute och går, leker vi eller tränar apportering eller inkallning. Annars kan jag pyssla med pälsvård eller tandvård, ja, det finns alltid något att göra om man har hund.

Det finns de som tycker synd om ledarhundar och tror att de har ett tråkigt liv. Så är det sannerligen inte. Min ledarhund är nästan alltid med mig. Han lämnas mycket sällan ensam hemma. Jag har all tid i världen för honom och ser alltid till hans behov i första hand. Inte många sällskapshundar som har det så vill jag påstå.

Vi har anpassat oss så väl till varandra att vi båda vet vad den andre vill, ofta utan att någonting sägs. Jimmy är inte speciellt angelägen om att bli kliad, men han följer mig som en skugga. Överallt där jag går har jag en vit päls i hasorna.

Jag kan inte påstå att jag fick synen tillbaka när han kom. Men det kändes nästan så. En sak vet jag i alla fall säkert: Lyckan kom i vit päls!  

OM VÄGGAR KUNDE TALA

Nästan vid vägs ände, precis i kröken av den slingrande grusvägen, ligger huset där ingen bor. Där har det legat bortglömt av Gud och människor sedan många år tillbaka. Det ligger inbäddat i en vildvuxen trädgård där gräset växer meterhögt och de misskötta äppleträden släpper sina frukter med sorgsna dunsar till marken. Här saknas spår av mänsklig närvaro.

Lite då och då händer det att ett par unga flickor kommer ridandes förbi och stannar och hoppar av hästryggen och låter hästarna smaska i sig av fallfrukten. Någon som kokar äpplemos av äpplena finns där inte längre.

Den glasprydda verandan vetter mot milsvida åkrar och därifrån kan man se solen gå ner på kvällen, långt bortom åkrarna. Men fönstren i verandan gapar mörka och tomma, då ingen sitter där längre och njuter sitt kvällskaffe och ”slöglor” ut över stenröset och bortom ängarna.

I huset där ingen bor, finns det golv som ingen går på, ett kök där ingen lagar mat och ett tomrum där inga skratt och ingen gråt hörs. Inga barnskor klapprar längre i ovanvåningens rum. Det står där fyllt med luft som ingen längre andas in.

En svart fågel sitter högst upp på taket på ett av de falurödmålade uthusen som omgärdar byggnaden där ingen bor. Kvällssolen gnistrar i hans svarta fjäderskrud när han lyfter sina vingar mot skyn och ger upp ett missnöjt skri då vi uppenbarligen stör honom i hans kvällsfilosofering. Vi går här nästan varje dag, min hund och jag.

I tystnaden som omgärdar husen kan jag inte låta bli att tänka på att detta en gång kanske var någons drömhem. Kanske något man sparat till länge och kämpat för att kunna behålla…

Jag undrar vad som hände. När övergavs dessa byggnader och varför?

Om väggarna kunde tala skulle de kanske berätta för mig om lycka och drömmar, om sorg och elände och om kärlek. De skulle kunna berätta för mig om vilka rädslor och vedermödor personerna som bodde här kämpade med. Jag skulle få veta om här fanns älskade husdjur och kor som mjölkades varje dag. Om åkrarna runt omkring gav bra skördar eller om vardagen tedde sig tung. Jag skulle få veta om här fanns kärlek och hat eller en salig blandning av båda.

Jag skulle vilja höra vad människorna som satt på sin glasbeprydda veranda i kvällssolen drömde om. Vad önskade de sig av framtiden och hur blev den? När lämnade de byggnaderna åt sitt öde och varför? Väggarna berättar ingenting för mig och jag kan bara i min fantasi föreställa mig hur livet levdes här en gång.

Varje kväll när vi går förbi huset där ingen bor, stannar vi till, hunden och jag, och hoppas på några svar. Men här finns bara tystnaden sånär som på en svart fågel som ber om att få vara ifred.

Så vi lämnar huset där ingen bor, med väggar som inte talar och går hem till huset där vi bor. Kanske får vi svar i morgon…

Let it be

Har du någon gång provat på att förändra någon annan? Försökt övertyga någon om att ditt sätt att leva är rätt och riktigt? Hur många gånger har du försökt att påverka någon att sluta röka, gå ner i vikt, gå upp i vikt, börja motionera med mera? Hur har det gått? Blev det någon förändring? Inte det? Då är det kanske dags att börja låta andra vara som de är. Lev och låt leva, eller som en populär engelsk grupp uttryckte saken för många år sedan: ”Let it be”.

Jag gifte mig ung, hade inte fyllt 19 år. Då förfasade sig andra och tisslade och tasslade om att jag nog väntade barn. När inga barn kom och åren gick började folk ha synpunkter på att det väl var dags att skaffa barn. Som om andra skulle kunna förändra mitt sätt att se på när det var dags att skaffa barn, eller inte.

Det har hänt lite då och då genom åren att andra har försökt förändra mig. Oftast genom diverse mindre trevliga kommentarer. Jag minns en gång på 1980-talet när jag var på en stor fest i London tillsammans med min make. Värdinnan, som jag för övrigt inte kände alls, utbrast efter den sedvanliga hälsningsfrasen: ”Oh you are så skinny, my dear!” Till saken hör att kvinnan själv var minst sagt överviktig. Undrar vad som hade hänt om jag hade svarat: ”Oh, you are so fat, my dear!”

Oftast får jag kommentarer om hur liten jag är från de som är överviktiga själv. ”Äter du inget”, frågar de. Jag brukar svara: ”Jodå, jag äter vad jag vill, men inte hela tiden”.

Det verkar liksom vara okej för en tjock person att kommentera en smal, men inte tvärtom. Jag får aldrig sådana kommentarer från normalviktiga. Är det inte konstigt? Som om en tjock människa skulle kunna förändra min figur till att bli överviktig för att liksom få mig att passa in i ett sätt att leva som de tycker tillhör det normala. Det har ingen verkan alls på mig så Let it be.

Numera bryr jag mig inte om vad andra tycker då jag vet att jag nästan är normalviktig. Lider inte av några välfärdssjukdomar som till exempel högt blodtryck, diabetes typ 2, dåliga knän eller höfter. Hellre smal och rörlig än överviktig och orörlig… Ja, faktiskt hellre underviktig och frisk än överviktig och sjuk, så Let it be!

Det var många år sedan jag rökte nu. Faktiskt 30 år sedan. Under alla de år andra försökte påverka mig att sluta röka hade det endast en effekt på mig: Jag rökte mycket mer. Ingen annan skulle få tala om för mig vad jag fick göra eller inte göra. När tjatet tystnade och man hade gett upp hoppet om att jag någonsin skulle sluta, bestämde jag mig för att hålla upp en dag. Bara för att känna efter hur det kändes. När den dagen hade gått och jag överlevt den, testade jag att hålla upp en dag till och en till. När jag inte hade rökt på 14 dagar upptäckte folk att jag inte rökte och utbrast: ”Har du slutat röka?” Då svarade jag: ”Jag röker inte idag, men i morgon får jag röka om jag vill”.

Dagar blev till veckor, veckor till månader och månader till år. Tänk så bra det blev när folk slutade lägga sig i och jag fick fatta mina egna beslut.

Vi har rätt att tycka och tänka vad vi vill om andra och deras sätt att leva. Men vi har verkligen ingen rätt att uttrycka våra åsikter högt. Vi vet väldigt, väldigt lite om varandra egentligen. Att ha högljudda åsikter om någon annan kan verkligen såra när vi fäller klumpiga kommentarer. Det är ingenting som talar för att mitt sätt att se på livet är det enda rätta. Ibland finns det bakomliggande orsaker till andra människors beteenden som vi inte har en aning om.

Det jag egentligen vill komma fram till i det här inlägget är att eftersom man inte kan förändra någon annan, så försök förändra dig själv i stället. Har du inget snällt eller positivt att säga till en medmänniska så säg inget alls! Let it be!