Hur underbart är det inte att finnas till vid den här tidpunkten på året? När varje timme är en enda lång förväntan på den stundande sommaren? Varje morgon när jag vaknar till en ny dag känner jag tacksamhet över att få vara med om detta under som våren är även i år.

Jag som är extremt morgontrött, uppskattar till och med att gå ut den tidiga rundan med hunden vid 07.00-tiden. Då är solen nyuppstigen, vinden är ljum och det är tyst i kvarteret där jag bor. Antingen sover grannarna vid den tiden, eller så är de på väg till sina jobb. Det är så enkelt att finnas till när jag får bada i ljus och vinden är soft som ett labradoröra mot min kind.

Ibland känner jag mig glad över att ha en hel orörd dag framför mig. Priviligierad över att få vara pensionär och ha all tid i världen att kunna göra det jag känner för.

Efter att ha inspirerats av ett föredrag med Björn Ranelid nyligen är jag dessutom peppad att tycka om mig själv denna vår. För man kan tycka vad man vill om Ranelid men han är så osvensk som man någonsin kan tänka sig. Han blygs inte att berätta att han är duktig (det är han ju också) utan struntar totalt i jantelagen. Har man skrivit 40 böcker så måste man så klart vara stolt över det. Fast i Sverige är det inte okej att tycka om sig själv och eget beröm luktar illa. Det fick jag lära mig som barn. Just nu tränar jag på att plocka fram det jag tycker att jag är duktig på. Att vara lite stolt över mig själv, ja faktiskt till och med tycka om mig själv. Det går sådär, men övning ger färdighet.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att ha en dejt med mig själv. Upptäcka vem jag har blivit, liksom. Stanna upp ett tag och fundera på hur jag trivs med mig. Det borde alla göra, speciellt som man vet att man ska ha sig själv hela livet. Det är en relation värd att vårda.

Så här mellan hägg och syrén väcks lusten att göra allting bättre. Benägenheten att ta i, i stället för att ge upp, är påtaglig. Som av en händelse orkar man alltid lite till vid den här tiden på året. Ger det där lilla extra, både till sig själv och andra. Det är slutgnällt om vilken jobbig värld vi lever i och det är lätt att fyllas av glädje och tacksamhet.

Under morgonpromenaden idag gick jag och funderade på varför många tycker att det var bättre förr när det var sämre. Kan det bero på att vi då hade lite av varje och inte som idag, mycket av allt? Mycket var oerhört arbetssamt förr som till exempel städning och tvätt. Vem minns inte sina mammor som kokade vittvätt i en stor gryta eller sopade och knäskurade sina golv? Men fritiden fylldes av något ynka TV-program, eller så lyssnade man på radion. De som hade lite pengar över köpte sig kanske en grammofon och spelade sina få stenkakor på den. Man umgicks mer med varandra och tittade in på en god kopp kaffe som min mamma brukade säga. Visst var det enklare förr när vi inte blev stressade av ett oändligt utbud av allt?

När jag säger att det var bättre förr är den största anledningen ändå att jag då var ung och stark.

Man säger att varje ålder har sin tjusning. Så här på vårkanten är jag benägen att hålla med. Så länge jag får vara frisk är det ändå inte så farligt att bli gammal. Inte så länge alternativet är sämre…

Jag ger mig ut i naturen med de fyra sinnen som fortfarande fungerar. Sniffar i luften för att eventuellt upptäcka om syrenerna har slagit ut. Det är gott att leva!