Jag är ledarhund och en mycket duktig sådan. Jag tillhör rasen labrador, ni vet den kraftiga typen som lätt går upp i vikt. Matte har haft mig i drygt fem år nu och hon säger att jag är bäst!

Sedan hon fick mig har hon inte gjort annat än passat på min vikt. Jag får inte bli tjock, säger hon, för det sliter på mina leder. Men hon är ganska lättlurad. Hon följde slaviskt de mått torrfoder som stod angivet på förpackningen även om hon höll sig till den lägre dosen. Då var jag ganska nöjd ändå, eftersom hon dessemellan tyckte synd om mig och matade på med morötter mellan målen. Trots att jag nästan aldrig fick något extra utöver detta ökade jag stadigt i vikt. Hon gick milavis med mig varje dag, men inget hjälpte. Så hände det som inte fick hända. I somras var det slut med morötter också! Sedan nästan halverade hon min dos torrfoder och nu först började jag tappa trivselvikt. Det verkar som om hon gaddade ihop sig med veterinären och sedan i somras har livet varit tufft.

Tvåbeningarna i min familj är sannerligen märkliga. För inte så länge sedan firade de något som de kallade för jul. Det började med att matte försökte kränga på mig en tomteluva för julfotograferingen, sa hon. Precis som de tidigare jularna vägrade jag förstås. Jag menar att jag kan ställa upp på mycket, men tomte får hon vara själv.

Det verkar som tvåbeningar får äta så mycket de vill när det är jul. En annan som är väluppfostrad går och lägger sig i sin säng när människorna äter. Det är ju ett under att man inte drabbades av liggsår så ofta som de åt. Så klart förväntade jag mig också att få frossa över julen. Så blev det inte. På julafton fick jag en prinskorv. EN! Då lade matte den framför mig och sa ”nej”. Så fick jag vänta tills hon sa var så god, innan jag fick ta den. Så mycket stimmeri för så lite, tycker jag.

Så kom nyårsafton. Då jag är skottfast och väldigt cool brydde jag mig inte om att en massa tvåbeningar smällde och sköt upp sina pengar. Matte slog på stort och serverade mig ett läckert ben vid tolvslaget, så egentligen fokuserade jag helt och hållet på det.

Nyårsafton regnade det vilket matte tyckte var bra. Inte så lockande att vara ute i ösregn och skjuta raketer, sa hon. Men efter nyår- och trettonhelg kom vintern tillbaka. Jag gillar verkligen snö, men det har sina nackdelar också. När jag ska arbeta i selen med min matte har jag svårt att hitta och följa kanter.  Ska jag ha en chans får det i alla fall vara skottat. Jag har ett bra bildminne, men miljön ser annorlunda ut när landskapet är snötäckt. Ibland får jag springa lös och busa i snön. Eftersom jag är ganska lat av mig springer jag inte så mycket. I stället använder jag min frihet till att leta efter ätbara saker. Tyvärr är det betydligt svårare att hitta sådant man kan äta (vilket är det mesta) när det ligger så mycket snö överallt.

Det är skönt med kyla, tycker jag. Jag har päls som en isbjörn och fryser nästan aldrig om tassarna. Om jag fick bestämma skulle jag gärna hoppa över varma sommardagar då jag inte klarar värmen lika bra. Redan vid 20 plusgrader och sol tycker jag det är för varmt.

Nu har vi påbörjat år 2024. I augusti fyller jag åtta år och kommer att räknas som senior. Även om jag, precis som min matte, blir allt äldre, hoppas jag på ett händelserikt år. Långa promenader, mycket lek och bus och gärna lite lydnadsträning ser jag fram emot. Lite gotte då och då är ju inte heller fel att önska sig…

God fortsättning på 2024 till alla mina labbevänner och deras tvåbeningar, önskar jag. Tag hand om varandra där ute och kom ihåg att hunden är människans bästa vän!