…där fridens hemvist är. Den här texten stod att läsa på en vepa i mitt barndomshem. Det var mamma som hade sytt den, trots att hon inte tillhörde den handarbetande och pyssliga sorten. Som barn tyckte jag alltid att texten var lite töntig, men så förstod jag inte heller riktigt innebörden av den. Visste inte riktigt att uppskatta tryggheten i att ha ett eget hem. Det gör jag nu.

Ni vet den där känslan när man kommit hem efter en riktigt lång resa och bara andas in hemmets dofter och går omkring och tänker: ”Vad fint här är”.  Tänk att jag haft turen att få allt det här!  Den känslan är sannerligen inte alla förunnat. Visserligen har jag jobbat och strävat hela livet tillsammans med min man, så egentligen tycker jag att jag är värd det. Men så slås jag av att många andra också har kämpat och fortfarande kämpar, men aldrig får det så här bra. Det är då det är på sin plats med ödmjukhet och tacksamhet.

Årets påskhelg är avklarad och påskkransar och kycklingar har förpassats ut till förrådet tills nästa år. Nu väntar en härlig tid. De ljusa timmarna blir allt fler för varje dygn som går. Blåsipporna har blommat ett tag, och nu sticker vitsipporna upp sina vintertrötta trynen ur marken. Påskliljorna lyser gula i trädgårdarna och bladen till Liljekonvaljerna växer redan så nu är det vår.

Lite då och då brukar jag sätta mig och tänka på alla de saker jag har att vara tacksam för. Det visar sig att ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de små sakerna. Som till exempel en kopp kaffe i vårsolen utanför mitt hem. Att min ledarhund som varit halt från och till sedan i september, äntligen kan gå lite promenader tillsammans med mig igen. Visserligen är det en fajt att få honom att vilja jobba i ledarhundsselen då han varit sjukskriven ganska länge, men varje gång jag vinner kampen (vilket oftast är fallet), är jag tacksam. Det är en utmaning som jag verkligen behöver. Han är envis som synden men det är jag också…

Min envishet är jag också tacksam för. För hade jag inte den skulle jag nog inte klara mig så bra utan syn som jag trots allt gör.

En annan sak som jag också känner tacksamhet för är min familj och att vi alla har det ganska bra. Alla har tak över huvudet och kan äta sig mätta. Själv tycker jag mig ha allt jag behöver och faktiskt lite till. Jag önskar mig inget mer.

När det är lite tufft ekonomiskt tror jag det är viktigare än någonsin att fokusera på det man har i stället för att gräma sig över det man inte har. Ibland kan det hjälpa att skriva en lista med positiva saker att vara tacksam för och en lista med saker som är negativa. Ganska snart kommer man underfund med att den positiva listan blir mycket längre.

Jag sätter mig en stund på uteplatsen och lyssnar på koltrasten. Dessvärre skriker råkorna i himmelens sky och överröstar ljudet av koltrastens vackra sång. Råkorna får mig att tänka på vildvittrorna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. De är upptagna med att bygga sina bon högt uppe bland träden. Fågelbon som ser lika snåriga ut som min frisyr när jag stiger upp om morgnarna. De förgyller ingen tillvaro med sitt skrikande. Jag väljer att fokusera på koltrasten…

Eftersom det är tidig vår blir det lite kyligt när solen inte når mig. Då kryper jag in i min sköna soffa och myser. Visst är det fint att ha en egen liten vrå så kär? Ett ställe att kalla hemma, ett ställe fullt av minnen och saker man tycker om är guld värt. Att kunna känna sig trygg och omhuldad i en boning där fridens hemvist är, är väl något att vara tacksam för?