Författararkiv: birgittaboo

I LUST OCH NÖD

Det lovade jag honom då, för länge sedan. Men vad vet en ännu inte 19 årig flicka om sådant? Nåja, den där lustbiten är kanske inte så svår att förstå, nej, det är när man kommer till nöden det blir svårt.

Brudklänningen hade mamma sytt, och den var ljust blå i siden och hellång. Jag minns att jag hade väldigt bestämda åsikter om hur den skulle utformas och att det gick åt flera veckor att få den, enligt mina mått mätt, alldeles perfekt. Jag ville ha en klänning som liksom bara var min och som inte liknade alla andras brudklänningar. Nöjd med resultatet blev det många timmars letande efter tillbehören. En ögonskugga som var exakt i färgen som klänningen, och så klart måste jag ha något gammalt, något nytt, något lånat och något ljusblått för att allt skulle vara perfekt.

Så stod jag där framför helfigursspegeln på min stora dag. Som alla andra unga flickor, kritiskt granskande mitt jag. Jag var så klart inte nöjd. Var inte baken för bred? Satt inte ögonen för brett isär? Så var det håret som alltid vände sig på fel håll, trots att jag varit hos frissan. Jag önskade att jag haft fylligare läppar och inte en mun som såg ut som ett streck.

När jag strålade samman med maken, som förstås inte sett klänningen innan, övertygade han mig om att jag var vacker. Trots små ekonomiska resurser blev det ett fint och minnesvärt bröllop, förvisso utan någon större lyx, men ändå.

Det är 50 år sedan i år. Om man gifter sig ung, får leva länge och ger sig fasen på att hålla ihop, ja, då blir det också många år. Guldbröllop sägs det.

Ibland får jag frågan hur man bär sig åt för att hålla ihop så länge. Jag brukar säga att ett äktenskap sannerligen inte är enbart lust, utan nöd också. Det är när nöden dyker upp man behöver uthålligheten. Många av våra vänner från förr är både skilda och omgifta. När vi har haft våra svackor har vi bitit ihop och kämpat och på något vis alltid hittat tillbaka till varandra. När det har tagit emot har jag alltid försökt dra mig till minnes vad det var jag föll för hos honom en gång och insett att det fanns kvar även om jag inte kände det just då. Frågan jag ofta ställde mig var om jag verkligen skulle vilja byta ut honom mot någon annan. Svaret blev alltid nej, och så var det bara till att ta sig igenom svackan tills lusten återkom. Så med uthållighet, överseende med varandra och mycket humor har vi kommit så här långt. Det är vi stolta och glada för, båda två, tror jag.

Eftersom jag gifte mig ung var det många som trodde att vi väntade barn. När inga barn kom började folk tjata på oss att vi skulle skaffa barn. När folk slutade tjata skaffade vi barn. Vi hade varit gifta i sju år när sonen kom. Att få barn innebar också ett hårt arbete, uthållighet och mycket lust. Precis som med ett äktenskap så lär man sig efter hand och växer med barnen, liksom.

Nu är han sedan länge vuxen. Kvar blev du och jag. Stöttandes varandra när ålderskrämporna smyger sig på. Med en genuin kärlek i botten fortsätter vi att överse med varandra med våra brister och tillkortakommanden. Egentligen var de väl just det som var meningen med det hela. Fast det fattade vi inte då när det begav sig. Efter ett helt liv har vi lärt oss vad lust och nöd egentligen innebär.

Nu står vi här, efter så många år och håller varandras händer. I vått och torrt, i lust och nöd, tills döden skiljer oss åt…

VID MIN SIDA

I ur och skur, i vått och torrt, finns han alltid där. Alldeles bakom mig som en skugga eller bredvid mig som en underbar ledsagare. Ständigt redo att vara till lags, följsam och fin. Om jag går någonstans och inte har honom med känner jag mig oklädd. Sitter mest och känner bredvid mig med händerna efter honom tills jag kommer på att han inte är där. Han får vara överallt i hemmet, men om jag går i badrummet får han snällt vänta utanför. Då ligger han där med framtassarna i kors och väntar på mig. Han är världsbäst på att vänta…

Bara vi som är synskadade och tar oss fram med hjälp av ledarhund förstår till fullo vad en sådan betyder. Vi blir som ler- och långhalm med våra hundar. Ledarhunden blir skillnaden mellan isolering och social samvaro. Men inte betyder hunden enbart frihet att ta sig fram och undvika hinder utan blir också vår absolut käraste vän.

Därför tar jag personligen illa vid mig när jag ibland blir nekad tillträde till restauranger med den dåliga ursäkten att någon i restaurangen kan vara hundrädd eller allergisk. Att skylla på sådant gör mig heligt förbannad. Jag undrar då om jag själv får komma in på stället utan hund, då mina kläder naturligtvis är fulla av hundhår. Eller om jag sprutat mig full av parfym, undrar jag hur man gör med sina många allergiker då? Varför kan man inte bara erkänna att man inte tycker om hundar och inte vill ha dem i sin restaurang?

Det finns de som med glädje släpper in oss och de upptäcker till sin förvåning att hunden ligger platsad och inte ens märks. Den ligger ofta under bordet eller bredvid oss vid stolen och rör sig inte ur fläcken. Det betyder att hunden släpper minimalt med hundhår och därför inte bör bli ett stort problem för en allergiker. Jag är dessutom så flexibel att om någon säger att de är superallergiska, sätter jag mig så långt ifrån som jag kan. Jag kan till och med gå där ifrån med hunden vid just det tillfället.

Jag har alltid en liten handduk med mig för att kunna torka av tassarna innan vi går in när det är blött och smutsigt ute. Detta för att vara till så lite besvär som möjligt.

Vi är alltid mer än välkomna på restaurang Casablanca i Hässleholm, men också på Hässlegårdens Golfklubb, där vi har blivit mer än vänligt bemötta. Är det inte underligt att dessa restauranger inte har hundrädda gäster eller allergiker? På Skyrups Golfklubbs restaurang är vi inte välkomna och på Hovdala slottsrestaurang blev vi erbjudna att sitta ute… Det är precis som man inte vill förstå att ledarhunden är ett måste för att kunna förflytta sig. Det är dessutom inte så trevligt att sitta ute om det spöregnar, inte ens för synskadade med ledarhundar.

Detta borde inte behöva vara ett så stort problem med tanke på att det endast finns 260 ledarhundsekipage i hela Sverige. Det behövs sannerligen en attitydförändring, men också en lag som ger ledarhundar rätt till inträde överallt. En sådan lag finns inte i Sverige idag utan endast en rekommendation om att man bör tillåta ledarhundar. Detta ”bör” ger naturligtvis utrymme för diskussioner. Vissa länder som till exempel Tyskland har en sådan lag vilket innebär att det blir olagligt att neka ledarhundar tillträde.

Min ledarhund är mina ögon. Jag behöver verkligen honom i mitt liv. Jag gör allt för honom och han gör allt för mig. De flesta hundar som utbildas till ledarhundar är labradorer. Det finns också en och annan storpudel och några schäfrar, men 95 procent är labradorer. När jag fick min hund, som är en labrador, visste jag ingenting om rasen. Efter drygt tre år har jag lärt mig mycket om just labradorer. Hur fantastiskt lättlärda, godmodiga, barnkära och alldeles underbara de är. Men också hur de älskar att äta, då menar jag allt och att de fäller en hel del. Det är en ständig kamp att hålla hans vikt, då alla ledarhundar blir kastrerade av förklarliga skäl. Han älskar som sagt att äta och är alltid utsvulten samtidigt som jag kämpar för att han ska hålla vikten. Jag är rädd om hans leder och hans välmående. Den största utmaningen är att få honom att låta bli att äta allt utomhus. När han jobbar i sin sele är det inga problem utan problemen uppstår när jag koppelrastar honom. Då är han snabb som en vessla om han hittar något.

Vi går långa rundor varje dag. I Hässleholm är vi lite kändisar. Alla vet vem vi är när vi kommer på våra promenader. Jag vill passa på och påminna om att när du ser oss ute och hunden har sin arbetssele på, är din uppgift att ignorera hunden totalt. Du får gärna prata med mig, men hunden ska du inte bry dig om alls. För det gäller att komma ihåg att även en ledarhund är till största delen en hund och vill bete sig som en sådan. Labradoren är en social hund, men får han ingen respons lugnar han sig och blir påmind om att han jobbar.

Älskade, fina, underbara hund! Jag är så tacksam att ha dig vid min sida…

NYA TAG

Året 2022 är redan i full gång. De flesta av oss har släppt taget om 2021 och är starkt motiverade att ta nya tag i år. Allt det som vi försökte förändra i fjor får vi nu en ny chans att förbättra. Personligen ber jag om nåden att acceptera det jag inte kan förändra och i stället förändra det jag kan.

Jag har nästan ingen möjlighet att förändra att världen vi lever i ter sig alltmer rutten. Jag kan inte göra mycket åt all ondska som dagligen sköljer över mig. Jag kan endast välja hur jag ska förhålla mig till eländet. Stora delar av 2021 kände jag en mycket stark uppgivenhet men också en helig vrede. Vår onda, orättvisa och omänskliga värld kröp liksom under skinnet och det var stundtals riktigt tufft att värja sig. Ibland var jag helt utmattad av alla negativa nyheter på TV och i sociala medier. Orkade inte, kunde inte, ville inte veta mer…

Nu är det nytt år. Jag känner på mig att även detta året kommer att innehålla mycket elände. Men i år har jag lovat mig själv att inte dras med.  2022 ska bli året då jag ska njuta så mycket jag bara kan. Jag väljer att stänga av kanalen till fattigdom, höga el- och dieselpriser, pandemier, flyktingströmmar, gängkriminalitet, skjutningar, rysshot, och allmänna orättvisor i världen. Jag struntar i att det är valår i år, det blir ändå aldrig som jag önskar att det ska bli. Detta betyder inte att jag skiter i allt och har gett upp. Det betyder bara att jag unnar mig att slippa vara engagerad i eländes elände.

Det här året ska jag krypa ihop på golvet med min hund mycket oftare än i fjor. Jag ska borra in näsan i hans lurviga päls, snusa på hans tassar och bara njuta av lugnet det ger mig. Klia honom på magen så länge han vill, när han inbjuder till det. Sitta på en bänk vid havet med honom. Lyssna på vågorna och prata med vovven om livet i största allmänhet. Jag lär få lika bra svar från honom som jag får via politikerna…

Jag som aldrig ger nyårslöften har i det tysta lovat mig själv att plocka ner tillvaron till basic. Hitta de små, små sakerna i tillvaron som får mig att må bra. Hundpromenader, bastubad, skriva, umgänge med nära och kära. Allt sådant som jag inte vill faller bort i år. Inga måsten och inga tvång så länge jag själv kan styra över det.

Jag hörde talas om en muntergök som ofta utropade: ”Det är aldrig för sent att ge upp”! Min inställning är emellertid att det aldrig är för sent att ta nya tag. Det spelar ingen roll hur gammal man är, det finns alltid en anledning att kämpa. En anledning att välja en annan väg, en anledning att lära sig något nytt. Om tillvaron känns tuff kan vi alla välja att gå i en annan riktning. Vända om, liksom.

Jag kommer inte att ha någon syn det här året heller. Men jag kan fortfarande ta tag i fler hjälpmedel som underlättar tillvaron. Jag har lärt mig oerhört mycket sedan jag tappade synen. Det har nämligen tvingat mig att inte stagnera, utan kämpa för att få ett bra liv ändå.

Tillvaron är svår ibland, men det är ingen som har sagt att livet ska vara lätt. När omvärlden gör mig nedslagen, ja, det är då jag väljer en annan väg. Spottar i händerna och tar nya tag. På mitt vis och utifrån min förmåga. Det blir kanske inte som förr, men jag ser med tillförsikt fram emot att ännu ett år få åka berg- och dalbana i detta märkliga tillstånd som kallas livet…

KÄRA TOMTEN!

Hur har du det i dessa bråda tider? Börjar du känna dig trött och sliten? Är du less på alla barns aldrig sinande önskemål om än den ena och än den andra julklappen? Är du frustrerad över alla bortskämda ungar, ja vuxna också för den delen, som redan har allt och ändå vill ha mer? Tycker du det är otacksamt att trycka ner din tjocka mage i släden bakom dina renar för att hitta alla dem som ändå säger att du inte finns? Då tycker jag det är dags för dig att äntligen gå i pension.

I 68 år har du funnits med mig varje jul. Ibland har du sannerligen blivit ifrågasatt som den julen när jag var barn och du av någon outgrundlig anledning hade en likadan klocka som min mamma. Eller den julen när sonen var tre år gammal och ville veta om du var den riktige tomten. När du bedyrade att du var det krävde han att få se dina renar som du just den julen hade parkerat ett kvarter bort. Ingen har väl blivit så skärskådad och misstrodd som du, kära tomten.

Nu när du börjar bli gammal, överviktig och säkerligen med lite sviktande hälsa tycker jag inte det är lämpligt att vara ute och flänga med renarna eller försöka klämma sig ner genom skorstenar. I år är det på tiden att du får vila, tycker jag.

Jag önskar mig ingenting i julklapp i år ska du veta. Jag har allt jag behöver. Fyra fantastiska män i mitt liv: Min man, min son, min sonson och min ledarhund. Alla har inte haft turen att bara ha goda män omkring sig. Rent materiellt har jag det behöver. Inget överflöd, men fullt tillräckligt.

Finns det förresten några snälla barn kvar där ute längre? Eller har alla barn blivit bortskämda skitungar utan uppfostran? Ungar vars föräldrar överöser dem med prylar för att döva det dåliga samvetet över att man inte hinner med sina barn? I så fall önskar de ungarna säkerligen närvarande föräldrar och det kan du ju ändå inte erbjuda dem trots att du är tomten.

I år tycker jag du ska fira jul med alla dem du tycker om. Äta gott, men inte frossa, kramas mycket och tänka lite extra på de som har det svårt. Det är du värd efter allt slit och släp genom åren. Jag önskar dig också en anständig pension som du kan leva på efter alla dessa år. Du ska veta att det, trots att pensionerna är låga, ändå har sina fördelar att vara pensionär. Man får oändligt med tid att göra vad man vill och man är också i sin fulla rätt att tycka vad man vill. Man har ju inte längre någon arbetsgivare att fjäska för och behöver inte vara rädd att anses vara obekväm. Man har ju inget jobb att förlora heller.

Trots alla fördelar som följer med pensioneringen har du kanske ändå inte lust att dra dig tillbaka. Kanske älskar du ditt jobb och tycker dig ha mycket mer att ge. Kanske kan du inte leva utan att få se alla förväntansfulla barn tindra med ögonen på julafton? Då har du kanske möjligheten att pensionera dig på halvtid.

Då skulle du kunna fara iväg till de barn som är fattiga och som inte får något i jul och kanske inte annars under året heller. Du skulle nog hinna stanna till en stund hos de som är ensamma, gamla och sjuka också. Det skulle lätta din arbetsbörda och dina besök och klappar skulle hamna där de verkligen behövs och uppskattas. Det är väl ingen mening att stressa ihjäl sig till dem som redan har allt och som inte ens tror på dig? Om du vill kan du säkert delegera ut goda gärningar till alla de osynliga tomtar som jobbar i det tysta med hjälpbehövande, på barnsjukhus, bland fattiga och hemlösa. De som inte syns men ändå finns…

På din väg till alla behövande, ensamma, gamla och sjuka, önskar jag att du vill ta med dig några hälsningar till mina vänner och ovänner runt jorden och önska dem alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

En speciell hälsning vill jag skicka med till alla mina följare som troget läser mina blogginlägg år ut och år in.

En stor, varm kram får du ta med dig till min man, Jan-Eric Boo som pryder mina blogginlägg med sina vackra bilder.

God Jul och Gott Nytt År!

I MÖRKRET VILAR LJUSET

Det är svårt att tro på ljuset när novembermörkret har lagt sig som en blöt filt omkring oss. När vi går omkring, trötta och glåmiga och det känns som att det är natt dygnet runt, då är det nästan omöjligt att tro att det finns något ljus alls. Men bara för att vi inte ser det betyder det inte att det inte finns. För om vi bara skulle tro på det vi ser med egna ögon, ja, då skulle det inte finnas mycket jag kunde tro på som nästan inte ser någonting alls…

För ett tag sedan träffade jag en god vän som drabbats av Alzheimer sjukdom. I ett ögonblick av klarsynthet och sjukdomsinsikt sa hon: ”Numera har jag inte alla besticken i lådan”. Mitt spontana svar blev: ”De är där, tro mig, det är bara du som inte hittar dem”. Faktum är att inte heller jag hittar mina bestick, även om det är av en annan anledning.

 Min vän uttryckte frustration över den hon blivit, men när jag sa att vi trots allt står här och att vi är bra som vi är, höll hon med om det. För vad gör det att vi är lite stukade? Vi har varit med ett tag, och jag tycker att vi är bra nog till det vi har kvar att göra under resten av våra liv.

Ett sätt att se ljuset i tillvaron är, enligt min mening, att vara lite överseende med sig själv. Att acceptera den man har blivit och tycka om sig själv trots att man inte är perfekt. Kanske till och med unna sig att känna lite ömhet för sig själv. För kan man göra det, är det mycket lättare att ha överseende med hur andra är, liksom.

Fast det är svårt att hitta ljuspunkter i novembermörkret, känns det upplyftande att dela med sig av de få ljuspunkter man ser. För delat ljus lyser starkare. Ett sätt att dela med sig av ljusglimtarna är att värna lite om dem som har det extra tufft. Det ligger en enorm tillfredsställelse i att vara den som tröstar någon annan.

På samma sätt som ljuset vilar i mörkret vilar också det goda i det onda. Det kan vara lika svårt att se godhet när ondskan får övertaget. Men den finns där! Plötsligt glimtar den till i form av ett vänligt ord, vänner som hör av sig och frågar hur jag mår, och som verkligen bryr sig om svaret. Ibland dyker den upp i form av ett inlägg på Facebook när hjälporganisationen ”Vid din sida”, har uppmärksammat de små och stora behov som finns av stöd och hjälp till våra fattigpensionärer. Eller så läser jag om en restaurangägare i Hässleholm som bjudit stadens hemlösa och fattiga på pizza. Men sådana nyheter får väldigt lite uppmärksamhet och därför är det lätt att tro att godhet inte finns eftersom den inte syns.

Godhet kan också vara när ett parti slåss med näbbar och klor för de fattigaste pensionärerna i landet. Dessa fattigpensionärer är ofta tysta och har fått lära sig att vara tacksamma och inte klaga. Därför syns de inte. Jag vet att garantipensionen i Sverige är orimligt låg och därför är det med stor förvåning jag läser att PRO har protesterat. De tycker att en höjning för de fattigaste är orättvis. Det tycker inte jag. I min värld är avundsjuka sannerligen ondskan personifierad.

Så här i slutet av november och med en månad kvar till jul, tycker jag att det vore fint om vi kunde vara lite extra snälla mot varandra. Sätta oss ner och lindra smärtan för någon annan som har det svårt. Bjuda på lite ljus och godhet. Värna lite extra om våra vänner och vara tacksamma för det vi har. Unna andra att hitta det där ynka ljuset i mörkret. För jag vet att det finns där, det bara vilar…

SLUTA SPARKA

…på dem som redan ligger! Sluta upp med att försvåra livet för dem som redan kämpar med diverse svårigheter. Det kan vara fysiska tillkortakommanden, men lika ofta psykiska problem. Det fina skyddsnät vi haft i Sverige tidigare håller helt på att brista. Det finns inga pengar att satsa på dem som lider av någon åkomma längre. Man har inte råd att se till att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Det anses vara för dyrt att hjälpa dem som har det tufft. Äldreomsorgen går på knäna och detsamma gäller för sjukvården.

 Soppköerna växer med fattigpensionärer i vårt land, och många, många har svårt att klara sig på sin pension. Politikerna låtsas som att det inte finns hemlösa och fattiga i vårt land.

LSS-åtgärder har dragits in till ett minimum och beviljas över huvud taget inte så länge en person kan lyfta skeden till munnen på egen hand. Alla former av fri ledsagning har mer eller mindre dragits in, om man inte har en fet plånbok och kan betala över 300 kronor per timme för den hjälpen. Allt som eventuellt kan underlätta vardagen för den som är stukad, dras in, då samhället väljer att lägga pengar på annat. Fråga mig inte på vad…

Den senaste tiden har jag med fasa konstaterat att den som är blind inte längre kan räkna med färdtjänst. Hörde nyligen om en god vän som är blind sedan födseln, och som haft färdtjänst beviljad i 28 år, som plötsligt fick den indragen. Det var någon nitisk handläggare på Skånetrafiken som hade lyckats hitta ett kryphål och därmed drog in den. Det är ju inte så att personen i fråga plötsligt blivit av med sin blindhet, utan man bedömde det så att hon kunde använda allmänna kommunikationsmedel. Den handläggaren skulle jag vilja sätta en ögonbindel på, placera henne på ett tåg till Malmö och därefter be henne att ta sig till rätt adress utan syn. Det är ganska självklart att det inte går, inte utan ledsagare. För att kunna få beviljad färdtjänst heter det att personen som ansöker ska ha ”väsentliga svårigheter att förflytta sig”. Hur kan man ens tro att en person utan syn förflyttar sig med lätthet? Eller betyder den formuleringen att blinda endast beviljas färdtjänst om de inte kan gå?

Även om man som blind kan lära sig att röra sig hyfsat i närområdet, kan det hända att man ska ta sig till en ny adress. Då hjälper det inte att man kan förflytta sig hjälpligt på speciella sträckor nära sin hemmiljö. Man hittar inte ändå, då man saknar förmågan att läsa skyltar och att orientera sig. Ska det vara så svårt att förstå?

Ännu så länge har jag kvar min färdtjänst. Men jag fasar för när jag ska få den förlängd och känner oro för att få min frihet kraftigt inskränkt. Det verkar ju som att man resonerar som så att så länge någon kan gå kan hon också ta sig till olika platser. I min värld är det dock självklart att den som är blind inte kan det.

Färdtjänsten är inte på något sätt gratis, utan man betalar för sina resor, även om kostnaderna är subventionerade. Jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket pengar man sparar på att göra så här. I min enfald trodde jag att den som på grund av sjukdom fick sitt körkort indraget, och därmed inte längre kan köra sin bil, kunde få färdtjänst i stället. Men så är det inte. Därmed är risken stor att vägarna fylls av synsvaga personer som inte vill släppa ifrån sig sina körkort. Det är väl inte så vi vill ha det?

Vissserligen har jag en ledarhund, men jag lovar att inte heller han kan läsa skyltar, eller ta mig till platser där jag aldrig har varit. Utan färdtjänst blir jag beroende av andra eller rentav livegen.

Då jag hört om flera som fått sin färdtjänst indragen, undrar jag hur de olika partierna ställer sig till detta. Tycker de att det är helt okej att lämna blinda och gravt synskadade åt sitt öde? Det kan vara värt att ta reda på då det ju är val nästa år. Det kan också vara intressant att höra vilka partier som är för att införa en lag i Sverige som ger ledarhundar inträdesrätt överallt utan tjafs och utan undantag. En sådan lag finns inte i Sverige idag. Det finns bara rekommendationer som säger att man bör tillåta ledarhundar.

Det är tufft nog att förlora synen. Att dessutom förlora hjälp som kan underlätta livet för oss, gör mig riktigt bedrövad. Jag vill ha tillbaka ett samhälle där man vill underlätta för den som har det svårt. Ett samhälle där man värnar om varandra och inte ser sina medmänniskor som en ekonomisk belastning. Vad hände med vår fina, trygga välfärd?

Med tanke på att jag inte bara är blind utan börjar bli gammal också, så känns det inte längre tryggt i Sverige. Varför har det blivit så här kallt och hårt i vårt en gång så fina land?

Jag brukar vara ganska bra på att gilla läget och ta dagen som den kommer. Men just idag känner jag mig ledsen och bedrövad. Jag tar med mig min ledarhund och går en mil med honom, så kanske det känns bättre sedan…

EN LEVANDE RESA

Som nybliven medlem i SRF Kristianstad/Bromölla, hade jag den stora förmånen att få följa med på en riktig höjdarresa. Det var en resa som började tidigt på morgonen den 3 september 2021, då 32 medlemmar, vissa morgontrötta, andra morgonpigga, men samtliga förväntansfulla, blev upphämtade av Trossö Buss på olika platser runt Kristianstad/Bromölla. Destinationen var Linköping, så vi hade några timmar framför oss i bussen.

Normalt sett brukar en lång resa i buss bli ganska enformig för min del eftersom jag inte ser något av omgivningarna, men så blev det inte på den här resan. För med oss på bussen fanns förutom en fantastisk busschaufför, Göran, också en underbar reseledare i form av Helene Andersson. Som om inte det var nog hade vi också med oss den duktiga syntolken Eva Håkansson, som såg till att vi fick omgivningarna beskrivna för oss.

Första stoppet blev i Tingsryd vid Kungastenarna, där vi tog en snabbfika och därefter reste vi vidare via Väckelsång, där Eva bland annat beskrev för oss att det stod en stor Arla-ko i trä och i naturlig storlek, längs med vägen. Vi for via Ingelstad, vidare utmed Torsjöleden och Torsjö. Färden fortsatte mot Växjö och väg 23 mot Linköping. Vi reste vidare mot glasriket och fick veta att det finns 13 glasbruk, men endast ett fåtal är i bruk idag. Vid Åseda berättades det att här tillverkades den berömda Åseda-osten, som sedermera flyttade tillverkningen till Danmark på 1960-talet.

Vid Liljeholmens Herrgård i Rimforsa stannade vi för lunch som bestod av kotlettrad och klyftpotatis. När alla var mätta och glada fortsatte färden mot den gamla delen av Linköping och friluftsmuséet.

Alla som önskade, tilldelades utrustning för syntolkning, så vi kunde bilda oss en uppfattning om hur det såg ut i omgivningarna när vi gick ombord på det lilla öppna tåget som väntade på oss i den gamla delen av staden. En guide, iklädd  tidsenliga kläder i form av lång, mörk klänning och hatt, följde springande efter tåget som först stannade vid de gamla trähusen runt torget. Där berättade hon för oss att husen hade flyttats hit från sitt ursprungsläge på olika platser runt om i Linköping. I husen finns idag, förutom diverse butiker, också en del lägenheter.  

När tåget lämnade stadsdelen fick vi följa med genom Vallaskogen och till Vallagård. Tågresan fortsatte genom de lantliga delarna av friluftsmuséet och en inspelad röst guidade oss igenom skogen. Syntolkning av byggnader och natur stod Eva för. Vi avslutade turen där den hade börjat, och därefter stod det oss fritt att gå och strosa på egen hand ett par timmar.

En del gick och fikade på Ragnar Dahlbergs Kaffé som bland annat hade en vacker utomhusservering i gammal stil, förlagd i en äldre trädgårdsmiljö. Där prunkade rabatterna och trämöblerna stod utplacerade under lummiga träd.

Andra valde att göra ett besök i Cloettas godisaffär. En gammal slogan gjorde sig påmind där inne: ”Tag det rätta, tag Cloetta”.

Några valde att sätta sig på en bänk och njuta av det fantastiska vädret, som för övrigt fanns med oss i dagarna tre.

Framåt seneftermiddagen, gick bussen tillbaka till Quality hotell Ekoxen, där vi checkade in och fick vila en stund inför kvällens middag på hotellet.

Vi bjöds på en tvårätters middag som smakade mycket bra, efter en lång och händelserik dag.

Efter en god natts sömn och en god hotellfrukost, samlades vi åter för bussresa till Motala där Kung Edvard väntade vid kajen för att ta oss på en tur på Göta kanal. Solen strålade från en molnfri himmel och det var absolut vindstilla. Därför valde de flesta av oss en plats på däcket och det blev en fantastisk båtfärd. Den trevliga kaptenen styrde skutan, med säker hand, först ner och sedan tillbaka upp, genom fem slussar som för övrigt sköttes helt manuellt av slussvakter. Under tiden berättade han för oss lite historik om hur det gick till när kanalen byggdes. Det var Baltzar von Platen som år 1810 fick tillstånd att påbörja kanalbygget. Man grävde för hand med spadar, och arbetskraften bestod mestadels av soldater. Kanalen invigdes i september 1832. Då von Platen avled 1829 hann han inte vara med om detta. Han ligger begravd på en plats utmed kanalen och varje gång ett fartyg passerar graven tutar kaptenen för att hedra hans minne.

På fartyget serverades vi en vällagad lunch.     

Tillbaka i Motala fick vi ströva omkring fritt. En del valde att ta en svalkande öl i det härliga sensommarvädret, andra tog en fika eller en mjukglass. Några valde att gå till målgången av cyklisterna från Vätternrundan, som ägde rum denna helg.

Tillbaka på hotellet blev det lite vila innan kvällens tvårätters middag. Stämningen var hög denna lördagskväll och skratten ekade i restaurangen.

Efter ytterligare en god natts sömn och en härlig frukostbuffé på hotellet, samt utcheckning, åkte vi med buss till Borensberg och Brunneby musteri och gårdsbutik. Där berättades lite runt musteriet och vi fick även möjlighet att provsmaka lite från deras sortiment. Därefter fick vi shoppa lite i butiken, såsom must, cider, glögg och bakverk. Där fanns ett mycket stort utbud av sylt och marmelad av olika slag, men man sålde även kläder i fina naturmaterial. Vanligtvis shoppar jag inte loss direkt längre, men när jag nu hade lyxen att få tolkat vad som fanns i butiken samt priser, blev det ändå en del.

Så tog bussen oss till Linköping igen för en fin tur på Kinda kanal. Kinda kanal är ett kulturhistoriskt byggnadsminnesmärke och omgivningarna runt kanalen är ett viktigt naturområde för friluftsliv och rekreation.

Vi serverades ett fantastiskt smörgåsbord med diverse olika delikatesser såsom sill, lax, olika gratänger och diverse sallader. Middagen kröntes med kaffe och marängsviss.

Det var trångt om saligheten i restaurangdelen, men vad gör det om man hjälps åt så att alla kommer fram?

De flesta som steg ombord på bussen efter båtturen var både mätta, nöjda och trötta. Det var ganska tyst under hemfärden så det är väl inte otänkbart att någon passade på att sova en stund.

Helene frågade var och en av oss om en önskelåt. Därefter skapade hon en Spotify-lista och lät oss lyssna en stund på varandras önskelåtar under färden tillbaka till Kristianstad. Vi gjorde ett kort stopp på vägen hem för toalettbesök och inhandlande av något litet att äta för dem som var hungriga igen.

Vi anlände till Kristianstad vid 21.30 på söndagskvällen. Jag tror jag vågar påstå att samtliga var mycket nöjda med resan.

Det jag främst tar med mig från resan är vetskapen om vilken fin förening jag har blivit medlem i. Alla är positiva, glada och hjälpsamma. Trots diverse svårigheter och tillkortakommanden existerar inget gnäll. Ingenting är omöjligt, liksom. Det känns som att jag verkligen kommer att kunna trivas riktigt bra i denna förening.

Slutligen vill jag tacka ordföranden och hela styrelsen för en väl planerad resa!

HÖSTGLIMTAR

Den mogna sensommarsäden ligger ner över fälten och hukar sig under skyfallet med inslag av hagel. Vattenpölarna skvätter runt vaderna på promenaden. Det doftar fuktigt och luften känns lite småkylig. Mörkret och vätan ger sig till känna under allt kortare kvällar. Det doftar höst.

Inomhus doftar det underbart av kantarellpaj med västerbottenost och svenska kräftor med mycket dill.

 Vi skördar från alla växter och plantor som vi har pysslat om hela sommaren. Ungarna laddar för skolstarten. Det är augusti.

Väderomslaget efter 30 grader under juli blev nästan brutalt, och eftersom augusti får räknas till sommarmånaderna, känns det lite snopet att hösten redan är på ingång. Läste precis att augusti månad, hittills i år, har varit kallare än normalt. Vart tog sommaren vägen? Jag hann inte med, inte i år heller.

Jag har egentligen inga problem med hösten. Det är svalt och skönt och alla aktiviteter kommer igång, nej, det är mörkret jag inte klarar av. Den där blöta höstfilten omsvept av mörker ger mig kalla kårar varje år. Tunga tankar har en benägenhet att slå rot i mitt huvud i samma stund som mörkret anländer. Då börjar kampen att inte ge efter och falla in i negativa tankar. Det är sannerligen inte lätt att stå emot. Funderingar om hur pandemin ska utvecklas under den här hösten och vintern, oroligheterna i Afghanistan, jordbävningar, skjutningar i Sverige var och varannan dag,  och ständiga katastrofrapporter om miljön, främjar inte direkt känslan av sinnesro. Inte heller rapporterna från Vid din sida om extremt långa köer av fattigpensionärer till soppköken i Stockholm, gör sinnet lättare. Speciellt som jag vet att det inte enbart är i Stockholm det ser ut så, utan överallt i landet. Ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning under täcket och slippa höra, slippa veta, slippa hösten.

Då och då kan jag sakna augustikänslan från förr. När jag var ung var det en av de bästa månaderna på året. Då såg jag fram emot alla kräftskivorna, eftersom jag älskar kräftor. Dessutom infaller min födelsedag i slutet av augusti, vilket var höjdpunkten på månaden. Jag minns hur jag som barn blev medsläpad till butikerna för höstens klädinköp inför skolstarten. Det blev min födelsedagspresent att följa med till Oscaria eller Håkanssons skor vid Gustav Adolfs Torg i Malmö, för att välja höst- och vinterskor. Sommarloven var minst en vecka längre när jag var barn, och jag började skolan lagom till min födelsedag. Det såg jag fram emot, eftersom jag då fick visa upp min höstgarderob. På den tiden var det en tydlig gräns mellan sommar och höst, i varje fall för min del. Nu för tiden har årstiderna en tendens att flyta ihop.

Eftersom jag känt glimtar av hösten ovanligt tidigt i år och eftersom jag blir negativt påverkad av den varje år, är det nu dags för den här blinda hönan att leta efter guldkorn i tillvaron. Ibland kan de vara extremt svåra att hitta och ibland blir jag helt utmattad av sökandet. När sju år och åtta bedrövelser liksom tar över mitt liv. Det är då jag försöker bryta ner tillvaron i små molekyler och leta guldkorn precis där jag står. Vägrar eländet i världen och i Sverige, vägrar mina egna tillkortakommanden, vägrar att ge upp. Ber en stilla bön om sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan…

Hej höstglimtar! Jag viker inte ner mig i år heller!

OM VARDAGSLYCKA

Är du lycklig? Vad är lycka för dig och när känner du de där himlastormande lyckorusen i livet?   Är det när du har fyra veckors orörd semester framför dig eller när du flyger iväg på utlandsresor? Eller när du gifter dig och får barn? Eller är det när du lyckats prestera något riktigt bra som du får mycket beröm för? En ny bil eller en flott bostad eller andra statusprylar kanske får dig att känna dig euforisk? I så fall är stunderna du varit lycklig ganska få om du slår ut dem över ett helt liv…

Om jag i stället frågar om du är vardagslycklig ser det åtminstone för min del betydligt bättre ut. Vardagslycka för mig är när livet rullar på som vanligt och jag har det mesta jag behöver. Det kan vara att vid 68 års ålder känna sig ganska frisk. Åtminstone så länge jag inte går till doktorn och får veta något annat. Att komma upp varje morgon och känna sig hyfsat trygg. Att nära och kära runt omkring mig mår bra och har det drägligt i sina liv gör mig också vardagslycklig.

De där små stunderna av tillfredsställelse är inte att förakta. Som till exempel när bästa grannarna hojtar att kaffet är klart eller när några fina före detta arbetskamrater fortfarande hör av sig till mig och kommer och hälsar på trots att det gått sex år sedan jag tvingades sluta arbeta. De små sakerna som gör livet värt att leva, men som vi inte sätter särskilt stort värde på. Vi märker knappt av dem förrän de uteblir…..

Vardagslycka är också när jag kan låta bli att sörja de saker jag inte fick gjort i livet. När jag inte ångrar en massa felval jag gjort utan kan se att det fanns en mening även med det som blev fel.

Det ligger nog i människans natur att ständigt sträva framåt. Få ett bättre jobb med högre lön, ett visst antal barn, större bostad och fler resor. Vi sneglar på andra och tycker att de har lyckats bättre än vi. Vi vill bli smartare, rikare, smalare och friare. Vi tror att gräset är grönare på andra sidan staketet. Inte förrän vi förlorar något vi haft kan vi inse att det var bra som det var. Då plötsligt kan vi utbrista att det var bättre förr…

Det är ganska skönt att ha kommit upp i en ålder där jag klarar av att leva i nuet. Det tog ganska många år att skapa fred med mig själv. I och med det försvann också alla tankar av bitterhet och sorg över det jag inte har. Tankarna ersattes i stället av tacksamhet för det jag faktiskt har. Jag lärde mig med åren att uppskatta små stunder av lycka. Det är precis som jag har insett att livet inte varar för evigt och att det därför gäller att uppskatta det jag fortfarande har kvar.

Det händer förstås då och då att jag vaknar på morgonen och känner mig låg. Får ett anfall av måendefixering och känner efter om jag inte är lite sjuk, om jag inte saknar något eller om livet verkligen inte ska vara mer än så här. Då brukar jag studera min fantastiske ledarhund ett tag. Inte stiger han upp på morgnarna och funderar över meningen med livet? Han kan verkligen konsten att njuta av nuet. Om gårdagen funderar han inte och har redan glömt eventuella oförrätter. Om morgondagen vet han inget, precis som vi, och han har förmågan att inte oroa sig över framtiden. Han kan sannerligen konsten att bara vara, liksom. Han är inte bara en trogen vän och arbetskamrat, utan på sätt och vis också en förebild.

Hemligheten med att kunna känna och uppskatta vardagslycka tror jag ligger i förmågan att sluta fred med sig själv. Vara lite överseende med den du har blivit och acceptera den du är. Sluta jämföra dig med alla andra, för vi är alla unika, var och en på sitt sätt.

Utifrån detta sätt att se på livet kan jag ärligt säga att jag är grundlycklig. Visst, synen försvann och jag börjar bli gammal, men så länge jag upplever vardagslycka är jag tacksam för varje ny dag!

I DENNA LJUVA SOMMARTID

När gräset är som saftigast, knopparna som sprödast och tillvaron är ljus nästan dygnet runt, det är då livet är som lättast att leva. Den här tiden, precis innan midsommar, när dagarna är en enda lång förväntan på semestrar och härliga ljumma sommarkvällar, och själva sommaren ligger orörd framför oss, då är det ganska enkelt att känna tacksamhet för livhanken. Vi människor lever upp igen och kryper ut ur våra iden för att njuta av naturen och härlig samvaro med goda vänner och grannar.

Det har varit, och är fortfarande, en pandemi, och även om många äldre nu är färdigvaccinerade, gäller det fortfarande att umgås med försiktighet. Men visst känns det ändå mer hoppfullt än förra året vid den här tiden…

Igår var det sommarsolståndet och därmed årets längsta dag. Jag undviker att tänka på att det nu så smått börjar gå åt det andra hållet.

På fredag är det midsommarafton. Jag älskar midsommarhelgen! Den känns så typiskt svensk på något vis. Det finns få saker som slår höjdpunkten på den svenska sommaren, och det finns ingen längtan efter utlandsresor så länge vi har sommarmånader i Sverige.

Just nu är temperaturen alldeles lagom. Till skillnad från veckan som gick då det var en olidlig värmebölja i landet. Både jag och min ledarhund Jimmy, låg och flämtade efter luft. Som tur är har vi möjlighet att stänga in oss i stugan och sätta på AC för att kunna hämta oss lite. När temperaturen går upp över 30 grader kan man inte annat än be om nåd. Det går heller inte att arbeta tillsammans med sin hund, då det är för varmt även på morgnar och kvällar, varför jag fick låta honom vila hela förra veckan. Han är ganska bekväm av sig och tror nu att dagarna går ut på att ligga och sova i solen. Inte tycker han om att bada heller, trots att han är en labrador, så det är svårt att svalka av honom när det är som varmast. Nu är i alla fall temperaturen mer behaglig, och det är dags att påminna honom om att de lata dagarna nu är över.

I mitt tillstånd av ”ickeseende” har jag även i år missat alla de tidiga vårtecknen. Vänliga människor har dock upplyst mig om vitsippor, krokus, syrener och hägg och mycket mer. Precis som tidigare år tränger våren så småningom in även i min bubbla, och inte minst ljuset har jag stor glädje av. Man får vara glad för det lilla. Som till exempel att jag fortfarande är frisk och kan gå långa rundor med min hund. Det är ju inte alldeles självklart. Jag är liksom inte bara blind, jag börjar bli gammal också vilket är ett faktum jag ofta glömmer bort. Eftersom jag aldrig ser min spegelbild blir jag inte påmind på samma sätt som andra om att åren går. Det ser jag som en ganska behaglig sjukdomsvinst, trots allt. Inget ont som inte har något gott med sig, liksom.

I denna ljuva sommartid och med den underbara midsommarhelgen framför vill jag önska alla mina läsare och följare en helt underbar sommar! Då jag är väl medveten om att midsommarhelgen också är den stora suparhelgen i Sverige, vill jag uppmana till försiktighet med snapsarna till sillen. Det kommer ju en midsommardag också. Själv har jag valt bort alla former av alkohol och är därför ganska säker på att jag inte har mycket att ångra efter midsommarafton.

Var rädda om varandra och glöm inte att visa lite omtanke i denna ljuva sommartid!