Vid vilken ålder är det dags att slå sig till ro? När är det passande att stagnera och inte längre anse att det är lönt att göra stora förändringar? Får man ens börja om när man som jag närmar mig de 70?

Orkar man ens med en stor förändring och är det värt mödan?

En sak är i alla fall helt klar: Orken är inte vad den har varit.

Är man, som jag, dessutom gravt synskadad, är det verkligen att be om trubbel när man bestämmer sig för att flytta. Inte bara till en ny bostad utan även till en ny kommun. Det inser jag först nu när jag sitter här i mitt nya kök och känner mig näst intill hjärndöd av trötthet. Det tar hårt på krafterna att lära sig var allt finns, både inomhus och utomhus. Som tur är har jag en fantastisk man som har arbetat hårt i den här flytten. Mycket hjälp fick jag också av sonen med sambo som släpade på våra möbler när flyttlasset gick. Här i Bromölla har jag också riktigt fina vänner som också asat och släpat samt hjälpt mig att lägga upp gardiner. Så egentligen vet jag att jag inte kommer att ångra den här flytten. Men stundtals känns som att jag givit upp det lilla uns av självständighet som jag jobbat upp sedan jag tappade synen. Jag får väl säga som våra politiker: Året 2023 är fullt av utmaningar…

Så har jag också världens duktigaste ledarhund. Det räcker att jag har en levande människa med mig på en runda en gång, där jag visar honom vart vi ska. Sedan hittar han och jag kan koppla av fullständigt. Han är sannerligen en trygghet i tillvaron. Dessvärre haltar han från och till, varför jag inte kan utnyttja honom fullt ut. Vi har varit hos veterinären som hittills endast hittat artros mellan tårna, men vi får nog fortsätta utreda hans problem med hältan.

Det är mars månad och vi går mot våren. I min värld tillhör mars månad vårmånaderna även om det nu i veckan ska bli ett bakslag i form av kyla och snö även här nere i Skåne. Några dagar har vi ändå fått känna av sol och förnimmelse av vårvärme. Det är härliga dagar som väntar oss framöver.

Det är söndagseftermiddag och solen strålar in genom mitt köksfönster. Jag känner tacksamhet över att ha fått upp nystrukna gardiner i mitt fönster. I bakgrunden hör jag att maken landat framför en fotbollsmatch på TV:n. Nedanför mig ligger hunden som får vila från promenader ett par dagar nu. Efter att ha känt mig uppstressad några dagar känner jag hur lugnet lägrar sig i mitt inre. Det kommer att bli bra det här. Åter igen får jag träna på det tålamod jag aldrig har haft och se tiden an. Ge mig själv tid att bo in mig och med vetskapen att det som inte dödar härdar, ska jag ta mig an även denna utmaning.

Jag roade mig med att räkna efter hur många gånger jag flyttat under mitt vuxna liv. Fick det till tio gånger från jag var 17 år och fram tills nu. Jag är ganska nöjd med det faktiskt, och tänker nu inte flytta fler gånger. Vid nästa flytt får väl sonen bära in mig på hemmet. Men innan dess hoppas jag på många lyckliga år i vår fina marklägenhet i Bromölla, tillsammans med min livskamrat sedan 51 år tillbaka. Vilken lycka att få ha varandra så länge!