Är du lycklig? Vad är lycka för dig och när känner du de där himlastormande lyckorusen i livet?   Är det när du har fyra veckors orörd semester framför dig eller när du flyger iväg på utlandsresor? Eller när du gifter dig och får barn? Eller är det när du lyckats prestera något riktigt bra som du får mycket beröm för? En ny bil eller en flott bostad eller andra statusprylar kanske får dig att känna dig euforisk? I så fall är stunderna du varit lycklig ganska få om du slår ut dem över ett helt liv…

Om jag i stället frågar om du är vardagslycklig ser det åtminstone för min del betydligt bättre ut. Vardagslycka för mig är när livet rullar på som vanligt och jag har det mesta jag behöver. Det kan vara att vid 68 års ålder känna sig ganska frisk. Åtminstone så länge jag inte går till doktorn och får veta något annat. Att komma upp varje morgon och känna sig hyfsat trygg. Att nära och kära runt omkring mig mår bra och har det drägligt i sina liv gör mig också vardagslycklig.

De där små stunderna av tillfredsställelse är inte att förakta. Som till exempel när bästa grannarna hojtar att kaffet är klart eller när några fina före detta arbetskamrater fortfarande hör av sig till mig och kommer och hälsar på trots att det gått sex år sedan jag tvingades sluta arbeta. De små sakerna som gör livet värt att leva, men som vi inte sätter särskilt stort värde på. Vi märker knappt av dem förrän de uteblir…..

Vardagslycka är också när jag kan låta bli att sörja de saker jag inte fick gjort i livet. När jag inte ångrar en massa felval jag gjort utan kan se att det fanns en mening även med det som blev fel.

Det ligger nog i människans natur att ständigt sträva framåt. Få ett bättre jobb med högre lön, ett visst antal barn, större bostad och fler resor. Vi sneglar på andra och tycker att de har lyckats bättre än vi. Vi vill bli smartare, rikare, smalare och friare. Vi tror att gräset är grönare på andra sidan staketet. Inte förrän vi förlorar något vi haft kan vi inse att det var bra som det var. Då plötsligt kan vi utbrista att det var bättre förr…

Det är ganska skönt att ha kommit upp i en ålder där jag klarar av att leva i nuet. Det tog ganska många år att skapa fred med mig själv. I och med det försvann också alla tankar av bitterhet och sorg över det jag inte har. Tankarna ersattes i stället av tacksamhet för det jag faktiskt har. Jag lärde mig med åren att uppskatta små stunder av lycka. Det är precis som jag har insett att livet inte varar för evigt och att det därför gäller att uppskatta det jag fortfarande har kvar.

Det händer förstås då och då att jag vaknar på morgonen och känner mig låg. Får ett anfall av måendefixering och känner efter om jag inte är lite sjuk, om jag inte saknar något eller om livet verkligen inte ska vara mer än så här. Då brukar jag studera min fantastiske ledarhund ett tag. Inte stiger han upp på morgnarna och funderar över meningen med livet? Han kan verkligen konsten att njuta av nuet. Om gårdagen funderar han inte och har redan glömt eventuella oförrätter. Om morgondagen vet han inget, precis som vi, och han har förmågan att inte oroa sig över framtiden. Han kan sannerligen konsten att bara vara, liksom. Han är inte bara en trogen vän och arbetskamrat, utan på sätt och vis också en förebild.

Hemligheten med att kunna känna och uppskatta vardagslycka tror jag ligger i förmågan att sluta fred med sig själv. Vara lite överseende med den du har blivit och acceptera den du är. Sluta jämföra dig med alla andra, för vi är alla unika, var och en på sitt sätt.

Utifrån detta sätt att se på livet kan jag ärligt säga att jag är grundlycklig. Visst, synen försvann och jag börjar bli gammal, men så länge jag upplever vardagslycka är jag tacksam för varje ny dag!