Den mogna sensommarsäden ligger ner över fälten och hukar sig under skyfallet med inslag av hagel. Vattenpölarna skvätter runt vaderna på promenaden. Det doftar fuktigt och luften känns lite småkylig. Mörkret och vätan ger sig till känna under allt kortare kvällar. Det doftar höst.

Inomhus doftar det underbart av kantarellpaj med västerbottenost och svenska kräftor med mycket dill.

 Vi skördar från alla växter och plantor som vi har pysslat om hela sommaren. Ungarna laddar för skolstarten. Det är augusti.

Väderomslaget efter 30 grader under juli blev nästan brutalt, och eftersom augusti får räknas till sommarmånaderna, känns det lite snopet att hösten redan är på ingång. Läste precis att augusti månad, hittills i år, har varit kallare än normalt. Vart tog sommaren vägen? Jag hann inte med, inte i år heller.

Jag har egentligen inga problem med hösten. Det är svalt och skönt och alla aktiviteter kommer igång, nej, det är mörkret jag inte klarar av. Den där blöta höstfilten omsvept av mörker ger mig kalla kårar varje år. Tunga tankar har en benägenhet att slå rot i mitt huvud i samma stund som mörkret anländer. Då börjar kampen att inte ge efter och falla in i negativa tankar. Det är sannerligen inte lätt att stå emot. Funderingar om hur pandemin ska utvecklas under den här hösten och vintern, oroligheterna i Afghanistan, jordbävningar, skjutningar i Sverige var och varannan dag,  och ständiga katastrofrapporter om miljön, främjar inte direkt känslan av sinnesro. Inte heller rapporterna från Vid din sida om extremt långa köer av fattigpensionärer till soppköken i Stockholm, gör sinnet lättare. Speciellt som jag vet att det inte enbart är i Stockholm det ser ut så, utan överallt i landet. Ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning under täcket och slippa höra, slippa veta, slippa hösten.

Då och då kan jag sakna augustikänslan från förr. När jag var ung var det en av de bästa månaderna på året. Då såg jag fram emot alla kräftskivorna, eftersom jag älskar kräftor. Dessutom infaller min födelsedag i slutet av augusti, vilket var höjdpunkten på månaden. Jag minns hur jag som barn blev medsläpad till butikerna för höstens klädinköp inför skolstarten. Det blev min födelsedagspresent att följa med till Oscaria eller Håkanssons skor vid Gustav Adolfs Torg i Malmö, för att välja höst- och vinterskor. Sommarloven var minst en vecka längre när jag var barn, och jag började skolan lagom till min födelsedag. Det såg jag fram emot, eftersom jag då fick visa upp min höstgarderob. På den tiden var det en tydlig gräns mellan sommar och höst, i varje fall för min del. Nu för tiden har årstiderna en tendens att flyta ihop.

Eftersom jag känt glimtar av hösten ovanligt tidigt i år och eftersom jag blir negativt påverkad av den varje år, är det nu dags för den här blinda hönan att leta efter guldkorn i tillvaron. Ibland kan de vara extremt svåra att hitta och ibland blir jag helt utmattad av sökandet. När sju år och åtta bedrövelser liksom tar över mitt liv. Det är då jag försöker bryta ner tillvaron i små molekyler och leta guldkorn precis där jag står. Vägrar eländet i världen och i Sverige, vägrar mina egna tillkortakommanden, vägrar att ge upp. Ber en stilla bön om sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan…

Hej höstglimtar! Jag viker inte ner mig i år heller!