Nyårssmällarna har tystnat, champagnen är sedan länge urdrucken och året 2021 är i full gång. ”Lagomlandet” Sverige har klätts i vacker, vit vinterskrud. Jag kan nästan inte minnas när vi hade en sådan vitklädd natur senast. Kombinationen vit snö och det faktum att ljuset har kommit tillbaka gör att det känns hoppfullt och inspirerande att finnas till.

Nya svårigheter infinner sig dock för mig i och med att vi så sällan har snö här nere i Sydsverige. Plötsligt blir jag varse hur lite synrester jag har kvar sedan sist det var riktig vinter. Omkring mig finns det nu en vit massa, där jag inte lägger märke till snövallar längre, utan står på öronen när jag ska korsa en gata. Isfläckar är sannerligen en utmaning, då jag inte ser dem heller. Det fungerar dåligt att känna sig fram med vita käppen, och snöröjningen lämnar en hel del i övrigt att önska.

Det är också första gången jag upplever snö tillsammans med min ledarhund, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vintern tillsammans med honom. Han är tränad att hålla vänsterkanter, och markera kanter vid övergångsställena, bland annat. Det är inte lätt för honom att arbeta när allt är vitt och inget ser ut som vanligt. Det får bli promenader i koppel, eller där jag har honom lös i stället.

Jimmy är inte speciellt entusiastisk i snön, trots att han kommer från Norge. Jag tror det beror på att han inte hittar något att äta i snömassorna. Det är nämligen hans favoritsysselsättning att leta upp sådant som är ätbart (läs det mesta) när han går lös eller i koppel. Det blir ganska lite utomhusaktiviteter för oss i vinterlandskapet. Vi som är vana att promenera nästan en mil om dagen, saknar våra långrundor.

Det var ett annorlunda år vi lämnade bakom oss. 2020 blev året när det gick upp för oss hur sårbara vi är och hur beroende vi är av varandra. Vi har nog alla saknat våra sociala kontakter och samvaron med nära och kära, inte minst under jul- och nyårshelgerna. Några har varit mer ensamma än andra. Det har nog tärt hårt på många. På sina håll har kreativiteten flödat och utomhusaktiviteterna har ökat. Personligen är jag lyckligt lottad över att ha min man och min ledarhund. Jag vet inte hur jag skulle kunna överleva annars. Det är nästan enbart sociala kontakter och diverse möten med människor som ger mig något nu för tiden.  TV är nästan helt uteslutet, speciellt som så få program är syntolkade. När man äntligen sänder något syntolkat är det oftast sådant som faller under kategorin ”töntprogram”. I stället har jag låtit ljudboksappen gå varm. Just nu läser jag alla Håkan Nessers böcker, vilka jag varmt kan rekommendera.

2020 blev året när vi kanske blev lite mer ödmjuka inför livet. Med över 10.000 döda i pandemin, inser vi lite till mans hur lyckligt lottade vi är som får vara kvar.

2021 lär bli året när vi har slutat gnälla om ditt och datt, och vara tacksamma för nära och kära, det enda som betyder något i slutändan. Det är också året när vi vaccinerar oss för att sätta stopp för smittspridningen så att vi kan återgå till ett normalt liv igen. Men det som var normalt tidigare kommer säkerligen att omvärderas och jag tror inte vi kommer att falla tillbaka i samma gamla gnällspår som tidigare. Åtminstone jag har insett hur mycket jag har att vara tacksam för. Även om 2020 var ett annorlunda år är det ingalunda bortkastat.

Jag hoppas ni får ett alldeles underbart år, 2021, och låter de mjuka värdena dominera i år! Tag hand om varandra där ute och kom ihåg: Tillsammans är vi oslagbara!