Det finns morgnar när det känns som en ynnest att få vakna upp. När landskapet ligger inbäddat som i vit bomull och solens strålar bildar kristaller i den vita skruden. Morgnar när jag, med glädje, kränger på mig de bökiga broddarna och ger mig ut på långpromenad med hunden. Jag förmår uppskatta de små sakerna i livet som till exempel att jag fortfarande kan gå, eller att januari månad är över. Njuter av februari och ljuset som har kommit tillbaka. Visst, det blir ännu en dag i karantän, utan sociala kontakter, men jag är ju ändå den enda person jag med säkerhet vet ska stå vid min sida, resten av livet. Lika bra att tycka om att vara med sig själv då…

Så finns det morgnar när jag vaknar och känner mig som ”skadat gods” redan innan jag har kommit upp. Morgnar när jag förbannar min högre makt som tog min syn i förtid. Inte nog med det, han (om den högre makten nu är en han), ser till så att jag utöver synförlusten får en massa andra åldersrelaterade defekter. Ibland tänker jag att jag fick min beskärda del av åldrande när synen försvann, men plötsligt inser jag att så är det ingalunda. Det finns många fler förmågor han kan ta i anledning av att åren går. Det var jag liksom inte riktigt beredd på. Visst är jag fortfarande väldigt rörlig och frisk för min ålder, men diverse skavanker har börjat infinna sig. Plötsligt dök det upp en knöl på sidan av foten som faktiskt gör ont. Ni vet en sådan där knöl som man ofta ser hos gamla. Jag brukar kalla den en ”hux-flux-knöl” eftersom den bara dyker upp från ingenstans, men den heter något annat som jag inte kommer på just nu.

Med tiden slits bryggor och kronor i munnen ner och får till följd att de går sönder. Det blir ytterligare en käftsmäll, när jag förstår att det kommer att bli både dyrt och plågsamt att åtgärda. Är det lönt att lägga så mycket pengar och möda på en gammal blind tant? Jag brukar säga att bli gammal är inget för veklingar.

Ibland känner jag mig avundsjuk på de som tror att det finns ett liv efter döden. Även om jag tror att det finns en högre makt som vakar över oss, tror jag inte att vi får en ny chans efter detta livet. Jag tror, att när cirkeln sluts befinner vi oss där vi var från början, före födseln, nämligen i ingenstans. Det är jag inte rädd för, för det var inte så farligt att inte vara född. Däremot var det tråkigt att inte få vara med, och lika tråkigt blir det när cirkeln sluts. Nej, jag är mer rädd för att inte kunna klara mig själv och bli beroende av äldreomsorgen som inte fungerar något vidare i Sverige.

En morgon när jag kände mig mer vingabruten än vanligt, och förbannade ännu en dag i karantän, snubblade jag över ett inlägg på facebook från den ideella föreningen i Stockholm, ”Vid din sida”. Det var en bild på en äldre kvinna, som låg på en bänk i en vinterklädd park i Stockholm. Jag kunde inte låta bli att undra när den här gamla, hemlösa kvinnan fick hjälp med trasiga bryggor i munnen, eller knölar på fötterna eller med en ledarhund som hjälp och tröst. När fick hon känna värme och gemenskap sist? När fick hon varm mat, vänliga ord och omtanke? En renbäddad säng att sova i?

Jag kan i alla fall stänga min dörr, krypa ner och dra något gammalt över mig och tycka synd om mig själv då och då. Inte för ofta och för länge, men det är skönt med självömkan ibland.

Så tänker jag på en av mina idoler när han sjöng: ”Gå ut och var glad”. Ulf Lundell är, enligt min åsikt, inte alltid en muntergök, men han är en mästare med orden. Är jag riktigt nere någon dag undviker jag de flesta av hans texter. Jag vill inte följa med honom ner i det svarta hålet, liksom.

Men idag, när jag behöver tala förstånd med mig själv, tar jag till mig den här textraden:

”Gå ut och var glad, din djävul! Vad ska du annars ha allt de här till?”