Det är lätt att känna sig modstulen när världen ser ut som den gör. Nyheterna svämmar över av sprängningar, skjutningar och krig. Ibland blir man överväldigad av känslan av att inte orka höra mer. För samtidigt som man vill veta vad som händer i världen känns det som man är fullkomligt maktlös inför utvecklingen. Då ligger det nära till hands att leta efter syndabockar till varför det har blivit så här. Visst finns det anledning att peka ut specifika personer och händelser till att det har blivit en sådan rutten värld. Jag tänker dock inte gå in på vad jag tror det beror på då det inte löser några problem. Men med maktlösheten följer så klart en önskan att skylla på någon.

När jag känner mig låg, vilket blir allt vanligare på grund av hur det ser ut i världen och i mitt land, brukar jag ta till sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden.

Vad kan jag då själv förändra? En bra början är nog att prioritera mera. Jag måste inte lyssna på alla nyhetssändningar eller läsa allt som poppar upp på sociala medier i övrigt. Ljudböcker och musik är fortfarande livgivande och långa promenader likaså.
Jag kan plocka bort de måsten jag inte tycker behövs och bara göra sådant jag verkligen vill. För visst är det ett bra sätt att vara snäll mot sig själv?

Vänner som visar sig vara falska och egoistiska behöver jag inte umgås med, inte ens om de är släkt. Den tid jag har kvar på jorden går till nära och kära samt riktiga vänner.

Allting är dyrt numera. Därför prioriterar jag bort sådant som inte är så viktigt. Häromdagen slog det mig att när jag växte upp på 60-talet hade vi inte det så fett. Pappa var ensamförsörjare till en familj på fyra personer, så det blev inte mycket över i månaden till lyx. Vi hade ingen bil, gick aldrig på restaurang och semestern bestod i att hyra en billig stuga som vi tog oss till och från med tåg. Pappa, som alltid lagade söndagsmiddagen, gjorde då och då en kyckling. Den hade vi sedan till middag i två dagar på fyra personer. Kanske var kycklingarna större på den tiden, men änddå… Jag tänkte aldrig ens på att vi hade det knapert, även om pengarna var slut några dagar före lönen. Det var bara så det var, liksom. Vi promenerade till köpcentrat som låg en halvtimmes gångväg från bostaden och drog hem varorna i en dramaten när vi handlat. Inga problem att använda benen att gå med, men så fanns det heller ingen övervikt i min familj.
Sprit konsumerades aldrig när jag växte upp. Kakor, godis och läsk hörde inte heller till vanligheterna.
Det stora felet är väl att jag under mitt vuxna liv fått det allt bättre. Bil, restaurangbesök, resor och eget hus har jag kunnat unna mig. Har i stort sett alltid kunnat köpa vad jag vill, även om jag fått vänta ibland. Därför är det tufft att vänja sig vid att inte kunna sätta guldkant på tillvaron längre. Jag har helt enkelt blivit bortskämd under alla bra år.

Nu är det ”back to basic” som gäller igen. Man får tänka efter så att bilen inte går i onödan, vara sparsam med nöjen och resor. Jag vet många pensionärer som är bittra över hur det har blivit. De tycker att de har jobbat ett helt liv och borde kunna unna sig av livets goda. Själv är jag inte bitter. Jag har haft många bra år och kunnat unna mig fina semestrar medan jag fortfarande jobbade. Men nu behöver jag lära mig att prioritera mera.

När jag tänker efter finns det fortfarande en del jag kan dra in på. Så länge det går att dra åt svångremmen lite till får man väl ändå anse att man har det bra.

När jag har prioriterat, städat upp och plockat bort sådant jag inte behöver brukar jag må lite bättre. Men kvar finns ändå ett stilla vemod över hur mitt fina, trygga land har blivit. Jag känner en djup sorg över vilka monster till ungar vi har eller inte har uppfostrat. Ungar som är uppväxta med rappkulturen och drömmen om att kunna göra snabba cash med minsta möjliga ansträngning. Barn som skjuter varandra för pengar och gemenskap. Barn som växer upp helt i avsaknad av normer, regler och uppfostran.

Ni får gärna kalla mig stenålders och bakåtsträvare, men jag önskar så att mitt land kunde återgå till hur det en gång var. När jag växte upp fanns det ett kollektivt ansvar för barnen. Alla hjälptes åt att hålla ordning på de små. I hyreshuset i Malmö där jag växte upp fanns tant Signe på bottenvåningen som såg till att pappa genast fick veta om jag hittade på något. Det hade naturligtvis en avskräckande effekt då jag kunde vara säker på att få ett kok stryk när pappa fick vetskap. Kanske var det inte den optimala uppfostringsmetoden, men så mycket bättre än ingen uppfostran alls. På den tiden var det förenat med obehag att inte följa regler. Men så existerade inte heller skjutvapen och knivar bland ungarna och därför var ingen rädd för att läxa upp både egna och andras skitungar. Som det nu har blivit vågar ingen visa civilkurage längre. Risken är för stor att själv drabbas.

Jag är bara en liten skit i universum. Makt har jag ingen men jag kan alltid dra mig tillbaka i min egen lilla sfär. Där kan jag hitta glädje i det lilla genom att prioritera mera. När det inte hjälper finns ju alltid sinnesrobönen.

Den bleka septembersolen gör sitt allra bästa i sin strävan att bryta igenom dimslöjorna denna tidiga morgon. När den väl lyckas uppenbarar sig en underbar sensommardag med värme upp emot 22 grader. Eftermiddagssolen inbjuder till att äta middagen utomhus. Att verkligen ta till vara och njuta av sommaren lite till.

En sömndrucken geting vinglar halvt avdomnad över min tallrik i sin jakt på föda och flugorna är mer ettriga än någonsin. Det doftar höst och det förhatliga mörkret smyger sig ljudlöst på. Speciellt märks det om kvällarna.

Nu nalkas den tiden när folk börjar hylla höstlivet. Då kan man krypa in i soffan, tända en massa ljus och läsa en bra bok. En del tycker att hösten är lugn och skön när alla sommarmåsten inte existerar längre. Själv känner jag alltid att det är sorgligt med hösten. Min tillvaro som synskadad är betydligt svårare då. Tända ljus, böcker och TV är liksom ingenting för mig. Som tur är finns det ljudböcker och de lyssnar jag flitigt på året runt. Långa promenader med min ledarhund blir det också så länge det inte är isgata ute.

Så här i mitten av september brukar jag alltid försöka summera sommaren som precis som alla andra år gått alldeles för fort. Den här sommaren har gått åt att bo in sig i det nya boendet, hitta rundor att gå med min ledarhund Jimmy. En hel del umgänge med goda vänner har det också blivit. En mycket kär vän lämnade jordelivet på midsommarafton och lämnade ett stort tomrum efter sig.

I augusti fyllde min ledarhund sju år. Han är nu en mogen kille, på toppen av sin karriär. Det är en fröjd att få ha honom i mitt liv! I augusti månad kämpade jag mig också upp för backen för att ta mig över 70-strecket. Mycket motvilligt accepterade jag att jag nu blev gammal på riktigt. Samtidigt som jag kände tacksamhet över att jag fortfarande fick vara med ville jag liksom inte ta in att åren gått så fort…

Om jag visste som ung allt jag vet nu som gammal, hade jag säkert kunnat undvika många sorger och bekymmer. Jag önskar att jag långt tidigare i livet hade förstått vikten av att leva i nuet och ta vara på varje dag som vore den den sista dagen i mitt liv. Men som ung hade man ju all tid i världen att förändra, tyckte man. Den tiden finns inte längre. Därför plockar jag numera bort sådant som jag inte vill. På samma sätt som jag plockar bort vänner som jag upptäcker faktiskt inte är några riktiga vänner. Inte bara på facebook utan också i den verkliga verkligheten. Jag har inte längre tid med trams.

När jag sitter här vid mitt köksfönster och skriver detta smäller åskan utanför. Det var väl inget annat att vänta efter en sådan sensommarvärme i september. Kanske är det hösten som rullar in med buller och bång antingen jag vill det eller ej.

Oavsett om man gillar höstlivet eller ej är det bara att följa med och gilla läget. Precis som alla andra år. Försöka njuta av dagarna och kvällarna. Snart, och fortare än vi anar, kan vi ta till det största självbedrägeriet om hur mysigt det ska bli med jul! Vissa butiker har redan börjat julpynta så smått. Men innan jul ska jag ta mig igenom höstmörkret, en dag i taget. Njuta så mycket jag kan av att få vara människa och spatsera på jorden lite till. Än gör jag det med raska steg och fortfarande nyfiken på de utmaningar som kommer i min väg.

Jag vet att det är tuffa tider och att allting är dyrt. Men det kostar inget att gå ut, att ringa en vän, att bry sig eller att drömma. Att vara bitter och gnällig passar inte mig. Därför lever jag mitt höstliv en dag i taget och tillåter mig att fokusera på allt jag har fått.

kämpar sig minutvisaren mödosamt runt klockans urtavla. Tick-tack, tick-tack medan livets alla små trivialiteter blir alltmer betydelselösa. Själen för en kamp mot tiden i sin strävan att överge en sedan länge av svår sjukdom sargad kropp. Dina andetag är korta och ytliga. Mina är djupa och tunga.

Utanför fönstret pågår livet som om ingenting har hänt. En hund skäller någonstans. Någon kastar sig irriterat på tutan i en bilkö. En kvinna rusar fram på trottoaren med näsan djupt planterad i sin mobiltelefon. På en arbetsplats sitter människor runt ett fikabord och ondgör sig över de orimligt höga matpriserna, kriget i Ukraina och våra totalt värdelösa politiker. Någon sitter i timslånga köer i telefonen för att få komma fram till någon myndighet. I ett annat rum för en lycklig nybliven mamma sin hand över sitt nyfödda barns fjuniga hjässa för första gången. Luften är fylld av sommardofter och göken gal. Från de tidiga sommarblomstren hörs ett ivrigt humlesurr. Solen går upp och ner, precis som vanligt.

I det tysta rummet blir tystnaden ännu tystare. Klockan stannar och jorden slutar snurra för ett tag. I tomrummet letar sig själen ut på sin vidare färd i universum. Efter sig lämnar den djupa avtryck av det som var du. Dina fotspår i universum är fullständigt unika. Ingen annans fotspår kan någonsin ersätta dem.

För oss som blev kvar är ingenting längre som vanligt. Vi lämnades med frågor om varför, om meningen med livet och en oändlig tomhet. Vi tänker över vad vi själva vill fylla vår korta tid på jorden med för innehåll. Vad är viktigt i livet och vad kan vi lämna därhän? Hur ska avtrycken i universum se ut efter oss när vår tid har runnit ut? Tick-tack, tick-tack…

Efter en längre tid med olidlig värme och torka, kom så det efterlängtade regnet. Därmed fylldes också luften av ljuvliga dofter från sommarblomster och fläder. Det blev åter igen lätt att andas.

Midsommaren 2023 närmar sig med stormsteg. Enligt min åsikt, årets absolut bästa tid. Ljuset, utevistelse, sill, gräddfil, nypotatis och svenska jordgubbar fyller mig med glädje och lycka över att finnas till. En liten snaps hör också till sillen tycker en del. Personligen avstår jag mer än gärna från den men missunnar inte dem som vill ha och klarar av att hantera en och annan snaps.

Det här året är det den femte midsommaraftonen jag firar tillsammans med min ledarhund. Tänk att det redan har gått så lång tid sedan jag fick honom! Jag förundras över honom varje dag som går. Han blir bara bättre och bättre och allt klokare ju äldre han blir. Det går inte en dag utan att jag funderar över hur jag klarade mig utan honom. Ibland brukar jag säga att jag dör utan min ledarhund. Det är förstås en aning överdrivet men jag skulle i alla fall känna mig som död om han inte fanns. Vem skulle då tvinga ut mig på promenader när jag inte har lust? Han ser till att jag håller mig i form med promenader på cirka 8 km om dagen.

Förutom detta får jag också många skratt. Han är en speciell pojke med hög integritet. Han kan också vara ganska beräknande. Han är ju en labrador och därmed alltid hungrig. När vi tränar apportering brukar jag vara ganska generös med godis. Det vet han och är därmed suverän på just apportering. Han brukar plocka upp saker från golvet som jag tappar. Ofta är det skohornet eller min käpp. En gång var han så sugen på godis att han gick och hämtade skohornet som hänger på en spik på väggen och kom och lämnade det till mig. Så blev han stående och förväntade sig något gott vilket han givetvis inte fick i det läget. Man säger att hundar inte kan tänka men nog uppfattar jag honom som både beräknande och bakslug emellanåt. Den hunden gör mig alltid glad!

Jag tror inte folk i allmänhet förstår hur mycket frihet en ledarhund betyder för sin förare. Det vet bara vi som har haft lyckan att få en.  Jag rekommenderar alla som är synskadade att genast ansöka om en ledarhund. Du är inte för gammal så länge du kan gå.

De senaste midsommaraftnarna har vi firat tillsammans med två andra fantastiska ledarhundar. Det gör vi även i år. Det blir med andra ord tre härliga hundar som förgyller dagen med sina lika fantastiska förare.

Vår bästa tid är nu. Det gäller att ta vara på varje dag. Det blir väldigt påtagligt när en nära vän kämpar i sin bubbla mot svår sjukdom. Tänker varje dag på honom och inser att det inte är självklart att få vara frisk. I synnerhet inte när man kommit upp i min ålder. Varje morgon när jag stiger upp tackar jag min högre makt att det bara är synen jag blivit av med…

Midsommar är nog det mest svenska jag vet. Då ska jag hänga ut flaggan, sätta fram midsommarstången på bordet och bara njuta av hur gott det är att leva!

Med de här raderna vill jag önska alla mina följare en alldeles fantastisk midsommarhelg! Du lever så kort tid och är död så väldigt länge så tag vara på livet och njut av att få finnas till!

Hur underbart är det inte att finnas till vid den här tidpunkten på året? När varje timme är en enda lång förväntan på den stundande sommaren? Varje morgon när jag vaknar till en ny dag känner jag tacksamhet över att få vara med om detta under som våren är även i år.

Jag som är extremt morgontrött, uppskattar till och med att gå ut den tidiga rundan med hunden vid 07.00-tiden. Då är solen nyuppstigen, vinden är ljum och det är tyst i kvarteret där jag bor. Antingen sover grannarna vid den tiden, eller så är de på väg till sina jobb. Det är så enkelt att finnas till när jag får bada i ljus och vinden är soft som ett labradoröra mot min kind.

Ibland känner jag mig glad över att ha en hel orörd dag framför mig. Priviligierad över att få vara pensionär och ha all tid i världen att kunna göra det jag känner för.

Efter att ha inspirerats av ett föredrag med Björn Ranelid nyligen är jag dessutom peppad att tycka om mig själv denna vår. För man kan tycka vad man vill om Ranelid men han är så osvensk som man någonsin kan tänka sig. Han blygs inte att berätta att han är duktig (det är han ju också) utan struntar totalt i jantelagen. Har man skrivit 40 böcker så måste man så klart vara stolt över det. Fast i Sverige är det inte okej att tycka om sig själv och eget beröm luktar illa. Det fick jag lära mig som barn. Just nu tränar jag på att plocka fram det jag tycker att jag är duktig på. Att vara lite stolt över mig själv, ja faktiskt till och med tycka om mig själv. Det går sådär, men övning ger färdighet.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att ha en dejt med mig själv. Upptäcka vem jag har blivit, liksom. Stanna upp ett tag och fundera på hur jag trivs med mig. Det borde alla göra, speciellt som man vet att man ska ha sig själv hela livet. Det är en relation värd att vårda.

Så här mellan hägg och syrén väcks lusten att göra allting bättre. Benägenheten att ta i, i stället för att ge upp, är påtaglig. Som av en händelse orkar man alltid lite till vid den här tiden på året. Ger det där lilla extra, både till sig själv och andra. Det är slutgnällt om vilken jobbig värld vi lever i och det är lätt att fyllas av glädje och tacksamhet.

Under morgonpromenaden idag gick jag och funderade på varför många tycker att det var bättre förr när det var sämre. Kan det bero på att vi då hade lite av varje och inte som idag, mycket av allt? Mycket var oerhört arbetssamt förr som till exempel städning och tvätt. Vem minns inte sina mammor som kokade vittvätt i en stor gryta eller sopade och knäskurade sina golv? Men fritiden fylldes av något ynka TV-program, eller så lyssnade man på radion. De som hade lite pengar över köpte sig kanske en grammofon och spelade sina få stenkakor på den. Man umgicks mer med varandra och tittade in på en god kopp kaffe som min mamma brukade säga. Visst var det enklare förr när vi inte blev stressade av ett oändligt utbud av allt?

När jag säger att det var bättre förr är den största anledningen ändå att jag då var ung och stark.

Man säger att varje ålder har sin tjusning. Så här på vårkanten är jag benägen att hålla med. Så länge jag får vara frisk är det ändå inte så farligt att bli gammal. Inte så länge alternativet är sämre…

Jag ger mig ut i naturen med de fyra sinnen som fortfarande fungerar. Sniffar i luften för att eventuellt upptäcka om syrenerna har slagit ut. Det är gott att leva!

…där fridens hemvist är. Den här texten stod att läsa på en vepa i mitt barndomshem. Det var mamma som hade sytt den, trots att hon inte tillhörde den handarbetande och pyssliga sorten. Som barn tyckte jag alltid att texten var lite töntig, men så förstod jag inte heller riktigt innebörden av den. Visste inte riktigt att uppskatta tryggheten i att ha ett eget hem. Det gör jag nu.

Ni vet den där känslan när man kommit hem efter en riktigt lång resa och bara andas in hemmets dofter och går omkring och tänker: ”Vad fint här är”.  Tänk att jag haft turen att få allt det här!  Den känslan är sannerligen inte alla förunnat. Visserligen har jag jobbat och strävat hela livet tillsammans med min man, så egentligen tycker jag att jag är värd det. Men så slås jag av att många andra också har kämpat och fortfarande kämpar, men aldrig får det så här bra. Det är då det är på sin plats med ödmjukhet och tacksamhet.

Årets påskhelg är avklarad och påskkransar och kycklingar har förpassats ut till förrådet tills nästa år. Nu väntar en härlig tid. De ljusa timmarna blir allt fler för varje dygn som går. Blåsipporna har blommat ett tag, och nu sticker vitsipporna upp sina vintertrötta trynen ur marken. Påskliljorna lyser gula i trädgårdarna och bladen till Liljekonvaljerna växer redan så nu är det vår.

Lite då och då brukar jag sätta mig och tänka på alla de saker jag har att vara tacksam för. Det visar sig att ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de små sakerna. Som till exempel en kopp kaffe i vårsolen utanför mitt hem. Att min ledarhund som varit halt från och till sedan i september, äntligen kan gå lite promenader tillsammans med mig igen. Visserligen är det en fajt att få honom att vilja jobba i ledarhundsselen då han varit sjukskriven ganska länge, men varje gång jag vinner kampen (vilket oftast är fallet), är jag tacksam. Det är en utmaning som jag verkligen behöver. Han är envis som synden men det är jag också…

Min envishet är jag också tacksam för. För hade jag inte den skulle jag nog inte klara mig så bra utan syn som jag trots allt gör.

En annan sak som jag också känner tacksamhet för är min familj och att vi alla har det ganska bra. Alla har tak över huvudet och kan äta sig mätta. Själv tycker jag mig ha allt jag behöver och faktiskt lite till. Jag önskar mig inget mer.

När det är lite tufft ekonomiskt tror jag det är viktigare än någonsin att fokusera på det man har i stället för att gräma sig över det man inte har. Ibland kan det hjälpa att skriva en lista med positiva saker att vara tacksam för och en lista med saker som är negativa. Ganska snart kommer man underfund med att den positiva listan blir mycket längre.

Jag sätter mig en stund på uteplatsen och lyssnar på koltrasten. Dessvärre skriker råkorna i himmelens sky och överröstar ljudet av koltrastens vackra sång. Råkorna får mig att tänka på vildvittrorna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. De är upptagna med att bygga sina bon högt uppe bland träden. Fågelbon som ser lika snåriga ut som min frisyr när jag stiger upp om morgnarna. De förgyller ingen tillvaro med sitt skrikande. Jag väljer att fokusera på koltrasten…

Eftersom det är tidig vår blir det lite kyligt när solen inte når mig. Då kryper jag in i min sköna soffa och myser. Visst är det fint att ha en egen liten vrå så kär? Ett ställe att kalla hemma, ett ställe fullt av minnen och saker man tycker om är guld värt. Att kunna känna sig trygg och omhuldad i en boning där fridens hemvist är, är väl något att vara tacksam för?

Vid vilken ålder är det dags att slå sig till ro? När är det passande att stagnera och inte längre anse att det är lönt att göra stora förändringar? Får man ens börja om när man som jag närmar mig de 70?

Orkar man ens med en stor förändring och är det värt mödan?

En sak är i alla fall helt klar: Orken är inte vad den har varit.

Är man, som jag, dessutom gravt synskadad, är det verkligen att be om trubbel när man bestämmer sig för att flytta. Inte bara till en ny bostad utan även till en ny kommun. Det inser jag först nu när jag sitter här i mitt nya kök och känner mig näst intill hjärndöd av trötthet. Det tar hårt på krafterna att lära sig var allt finns, både inomhus och utomhus. Som tur är har jag en fantastisk man som har arbetat hårt i den här flytten. Mycket hjälp fick jag också av sonen med sambo som släpade på våra möbler när flyttlasset gick. Här i Bromölla har jag också riktigt fina vänner som också asat och släpat samt hjälpt mig att lägga upp gardiner. Så egentligen vet jag att jag inte kommer att ångra den här flytten. Men stundtals känns som att jag givit upp det lilla uns av självständighet som jag jobbat upp sedan jag tappade synen. Jag får väl säga som våra politiker: Året 2023 är fullt av utmaningar…

Så har jag också världens duktigaste ledarhund. Det räcker att jag har en levande människa med mig på en runda en gång, där jag visar honom vart vi ska. Sedan hittar han och jag kan koppla av fullständigt. Han är sannerligen en trygghet i tillvaron. Dessvärre haltar han från och till, varför jag inte kan utnyttja honom fullt ut. Vi har varit hos veterinären som hittills endast hittat artros mellan tårna, men vi får nog fortsätta utreda hans problem med hältan.

Det är mars månad och vi går mot våren. I min värld tillhör mars månad vårmånaderna även om det nu i veckan ska bli ett bakslag i form av kyla och snö även här nere i Skåne. Några dagar har vi ändå fått känna av sol och förnimmelse av vårvärme. Det är härliga dagar som väntar oss framöver.

Det är söndagseftermiddag och solen strålar in genom mitt köksfönster. Jag känner tacksamhet över att ha fått upp nystrukna gardiner i mitt fönster. I bakgrunden hör jag att maken landat framför en fotbollsmatch på TV:n. Nedanför mig ligger hunden som får vila från promenader ett par dagar nu. Efter att ha känt mig uppstressad några dagar känner jag hur lugnet lägrar sig i mitt inre. Det kommer att bli bra det här. Åter igen får jag träna på det tålamod jag aldrig har haft och se tiden an. Ge mig själv tid att bo in mig och med vetskapen att det som inte dödar härdar, ska jag ta mig an även denna utmaning.

Jag roade mig med att räkna efter hur många gånger jag flyttat under mitt vuxna liv. Fick det till tio gånger från jag var 17 år och fram tills nu. Jag är ganska nöjd med det faktiskt, och tänker nu inte flytta fler gånger. Vid nästa flytt får väl sonen bära in mig på hemmet. Men innan dess hoppas jag på många lyckliga år i vår fina marklägenhet i Bromölla, tillsammans med min livskamrat sedan 51 år tillbaka. Vilken lycka att få ha varandra så länge!

Nu när julen 2022 är nerplockad och nyårsfirandet avslutat kan vi ta oss an det nya året. Jag väljer att göra det med tillförsikt. Trots alla olyckskorpar som kraxar om svåra tider blir året till stor del vad jag väljer att göra det till.

2023 är året när jag ska fylla 70. En siffra som jag känner en lätt ångest inför. Ångesten ligger väl inte direkt i att bli årsrik utan mer i insikten om hur kort ett människoliv är och hur fort det går. Dessa tankar blir ännu mer påtagliga när mina idoler från ungdomstiden går bort, den ena efter den andra. Till exempel Gösta Linderholm, Ola Magnell och Svenne Hedlund med flera. Det får mig förstås att tänka på min egen förgänglighet samtidigt som jag känner en enorm tacksamhet för att jag fortfarande är kvar här på jorden. Jag kan fortfarande göra saker som gör andra glada, men också glädja mig själv.

Så här på ålderns höst blir det en stor förändring. Jag kommer, inom en snar framtid, att lämna Hässleholms kommun och flytta till Bromölla. Jag gör detta tillsammans med min make och min ledarhund. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot flytten. För nu får jag lära om, liksom. Att lära mig hitta, både inomhus och utomhus är sannerligen inte enkelt om man inte har någon syn. Inte ens min ledarhund hittar i Bromölla. Samtidigt som jag är livrädd känns det ändå spännande med något nytt. Eftersom jag är en envis jäkel och har världens klokaste ledarhund, är jag säker på att vi kommer att kunna lösa det tillsammans.

Jag brukar aldrig ge nyårslöften. Mest på grund av att de aldrig går att hålla. Däremot lovar jag mig själv saker som ingen annan kan hänga mig för om jag misslyckas att hålla.

När jag skriver detta är det fredagen den 13:e! Som tur är, är jag inte skrockfull. Tror varken på otursdagar eller turdagar. För min del är detta som vilken fredag som helst, men jag konstaterar att halva januari snart har gått. Visserligen är januarivädret en repris på novembervädret, men ljuset är äntligen på väg tillbaka. Nu har vi den bästa tiden på året framför oss med vår, påsk och midsommar. Älskar denna årstiden!

2022 har passerat. Det året kan vi inte förändra. Det lönar sig inte heller att gräma sig över det som inte blev bra då. 2023 ligger nästan orört framför oss och nu har vi möjlighet att göra saker bättre. Förändra vårt sätt att finnas till, liksom. Det är det som är så trösterikt med ett nytt år. Att lära gamla hundar sitta går som bekant inte. Men under det här året kan vi alla fundera över vilken sorts människor vi vill vara. Själv tänker jag börja med att tänka snälla och positiva tankar. För från tanke till handling är steget inte så långt.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som följt min blogg under 2022 och hoppas att ni hänger med även 2023.

…tyst det är i husen…

Människorna har krupit in i sina boningar. Det är mörkt nästan dygnet runt. De som vågar sig ut under de få ljusa timmar vi ändå har, märker hur istapparna bildas i skägget. Hos dem som har något skägg förstås. Det knastrar under skosulorna och näsan rinner. Tidningarna varnar för köld- och snösmockor. Det är vinter.

Människorna kurar ihop sig inomhus med raggsockor och under filtar, oroligt sneglande på sina elmätare. En del fryser mer än andra. De som har förmånen att kunna elda i öppna spisen, gör det och känner sig lyckligt lottade.

Julen närmar sig och idag är det fjärde advent. Spotify-listan spelar Ulf Lundells ”Snart kommer änglarna att landa” och önskar oss fred och lugn i natt i människoland. Åh, vad jag önskar att det kunde bli så. Men människorna fortsätter att strida. På alla tänkbara sätt. Från de stora ledarna i världen, till politikerna och ända ner till oss små och vanliga dödliga. Det visar sig genom krig, våld, näthat, girighet och avundsjuka. Varje jul önskar jag att det kunde vara annorlunda. Ja, egentligen önskar jag det året om, men det blir extra påtagligt under julen. Men i stället för lugn och fred upplever jag att väldigt många känner sig arga och orättvist behandlade på olika sätt. Som om det är någon som har sagt att livet ska vara rättvist… Vi är arga på Putin, på den nya regeringen och på inflationen. De som bor i de norra delarna av landet är arga på orättvisan i att inte omfattas av elstödet.

Egentligen förändrar det ingenting att människorna är arga och besvikna. Bättre vore att lägga energin på det som är viktigt, nämligen nära och kära. Eller varför inte satsa på att ta hand om sig själv? Mår jag bra mår de som råkar befinna sig runt mig också bra.

Emellanåt kan jag känna en stor sorg över att vi människor aldrig blir nöjda. Allt ska vara på våra villkor och allt ska vara millimeter-rättvist. Då och då tar vi oss också friheten att bestämma över andra varelser. Det gör ont i mig när jag tänker på att människor tar sig rätten att sätta vilda djur i bur. När de sedan rymmer tar vi oss rätten att skjuta dem. Jag tänker dagligen på de fyra schimpanser som fick sätta livet till för att vi människor ansåg oss ha den rätten. Det får mig att hoppas att folk slutar besöka djurparkerna omgående. För finns där ingen vinst får de stänga ner. Tyvärr tror jag folk glömmer och gladeligen besöker djurparkerna även i fortsättningen.

Så här nära jul vet jag att människobarnen är förväntansfulla. Jag önskar att varje liten unge får en fridfull jul. Även om man inte har råd att överösa sina ungar med fina, dyra julklappar, kan alla se till att ägna sig åt barnen under julen. Jag är en stor anhängare av vita jular så att ungarna slipper gå och vara oroliga för personlighetsförändringar och ibland våldstendenser från sina föräldrar. Det kostar ingenting och därmed behöver man inte vara rik för att ge barnen det.

När allt kommer omkring är vi bara små lortar i universum. Med tanke på det är det inte svårt att inse sina begränsningar i många avseenden. Vi är egentligen ganska maktlösa inför vårt öde. Med det i åtanke, och att vi bara får ett liv att leva, får vi vara lite ödmjuka och tacksamma. Ilska och avund är endast slöseri med våra dyrbara liv.

Nu vill jag önska alla mina fantastiska följare, ja, er andra också, en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Nu har vi snart tagit oss igenom november månad 2022. Jag älskar att hata november. Har alltid gjort det, men det blir allt värre med stigande ålder. Det är den månaden på året som verkligen är just ingenting. Det är varken höst eller vinter, inte sommar och inte jul… Man får liksom kämpa sig igenom fukt som kryper in i benmärgen, grådis och mörker.

I november 2018, det vill säga för snart fyra år sedan fick jag min ledarhund, Jimmy. Han stormade in i mitt liv och vände upp och ner på tillvaron. Sedan han kom har han bokstavligt talat släpat mig igenom november månad varje år. Utan honom skulle jag över huvud taget inte stiga upp på hela den månaden. Som väl är sitter han där varje morgon och tittar uppfodrande på mig. Han är väldigt rutinstyrd, och timmarna går mellan hans måltider och hans promenader. Det är bra, även för mig, att ruta in dagen i delmål och jag är oerhört tacksam för mina måsten.

När Jimmy kom till mig visste jag ingenting om rasen labrador. Jag visste inte hur matfixerade de är, inte att de äter allt de kommer åt ute och inte heller att de är så dumsnälla och lättlärda. Jag visste inte heller hur svårt det skulle bli att hålla hans vikt på grund av hans kastration. Alla ledarhundar är kastrerade, av förklarliga skäl, men min Jimmy går upp i vikt bara han tittar på mat. Inte heller visste jag hur mycket labradoren fäller. Jag brukar säga att han fäller två gånger om året, sex månader på våren och sex månader på hösten.

Han är utan tvekan den mest lyhörda och underbara hund jag haft. Har tidigare haft irländsk setter och rottweiler och ingen har varit så lätt att ha att göra med som Jimmy. Tänk att jag redan haft honom i fyra år! Fyra jobbiga novembermånader.

Nu går vi snart in i underbara december och första advent har vi passerat. Det är fortfarande fuktigt och grått ute, men nu lyser vi upp med ljus och glitter överallt. Nu har vi glöggmingel och julbord att se fram emot. Vad jag än väljer att göra försöker jag ta Jimmy med mig. Eftersom han är så lydig och duktig brukar han inte ens märkas när han är med mig. Han kryper in under ett bord, så han gör liksom inget väsen av sig. Bara han är välkommen in så sköter han sig exemplariskt. Tyvärr finns det fortfarande ställen där han inte är välkommen. Man skyller på allergier, men en hund som ligger alldeles stilla släpper inte ifrån sig några allergener. Det finns faktiskt ledarhundsförare som själv är allergiker och de klarar att hantera det fint.

Lika mycket som jag hatar november, lika mycket älskar jag december. När jul och nyår är över brukar jag tänka att ljuset är på väg tillbaka igen. Ja, jag brukar till och med redan på nyårsdagen säga att det är mycket ljusare. Kanske är det självbedrägeri, men det kan jag leva med.

Trots att vissa månader om året är lite extra tuffa att ta sig igenom går ändå tiden i en rasande fart. Fortare och fortare ju äldre man blir. Därför gäller det att njuta av livet så mycket man bara kan. Nästa år fyller jag sjuttio år. En, för mig, märklig siffra. Det är svårt att ta in den, liksom. Ibland när jag känner mig utmattad kan jag inte förstå varför. Då har jag glömt att jag har blivit gammal. Jag tänker ju fortfarande unga tankar och känner unga känslor och blir förvånad när kroppen inte tycker som jag. Går en mil med hunden och blir sedan häpen över att jag känner mig vingabruten. Det skulle nog gå lättare att acceptera att jag blir gammal om jag kunde se min spegelbild. Men den har jag, tack och lov, inte sett på sju år.

Det är således med blandade känslor jag närmar mig de sjuttio. Samtidigt som jag är oerhört tacksam för alla de år jag får, för att jag fortfarande får vara med, känner jag ibland ett stort vemod över att ett människoliv går alldeles för fort.

Nu när hemska november månad är över, välkomnar jag att jag får vara med under ännu en härlig december med alla förberedelser och förväntningar inför julen.

Jag har kommit upp i den åldern att jag kan unna mig att äta och dricka vad jag vill utan att tänka på figur eller att jag ska få bli gammal. Det är jag ju liksom redan…

Det är bara Jimmy som inte har den förmånen. Honom passar jag på varje dag för att han inte ska bli tjock. Tyvärr blir han det ändå.

Bye, bye, tråkiga november och välkommen underbara december!