Det är egentligen ganska enkelt att klättra uppåt. Det är bara till att sätta det ena benet över det andra. Att målmedvetet kravla sig uppåt, utan att vända sig om är lätt. Så länge man fikar efter att nå upp till svindlande höjder behöver man inte bekymra sig om vad som kommer sedan.

Det är när man ska neråt igen det blir svårt. Alla som liksom jag, lider av svindel, vet att det är förödande att kika neråt när man väl har nått toppen. Benen börjar darra, svetten bryter fram i pannan och man känner nästan hur tyngdlagen suger en neråt marken. Man vill bara släppa taget och falla.

Om det ska vara värt obehaget att ta sig nedåt, måste det vara värt besväret att först ta sig till toppen. Där uppe måste vara något som liksom suger tag i en, får en att tappa andan, bli blown away. Högt där uppe vill man bli överraskad, liksom.

Det är sannerligen inte lätt att överraska mig numera. På något outgrundligt vis blir jag alltmer luttrad ju äldre jag blir. Har sett det mesta, hört det mesta och därmed kan jag inte förvänta mig några svindlande höjder. Jag har accepterat det och till och med antagit teorin att det är därför man inte får ett evigt liv. För när man har levt länge nog finns det inte så många överraskningar kvar, inte så mycket att imponeras av…

Vid en viss ålder blir det inte så intressant att klättra uppåt. Då blir det viktigare att njuta av dagen idag. Inte blicka för långt framåt och inte heller fastna i det förflutna. Hålla sig på marken och njuta av det livet ger. Ta vara på frukterna av ett strävsamt liv.

Något som faktiskt imponerar på mig är min ledarhund, Jimmy. Efter snart fem månader tillsammans, går det inte en dag utan att jag förundras över hur fantastisk han är. Han leder mig tålmodigt framåt genom livet. Väntar snällt när jag ber honom. Jag blir ofta förvånad över hur mycket han kan när jag testar honom lite. Förutom att han är ett fantastiskt levande hjälpmedel, är han också min bästa vän. Jag märker hur vi blir alltmer synkroniserade allteftersom tiden går.
Jag behöver inte ens någon klocka längre. Han talar om för mig när det är dags för mat, promenader med mera med sin egen inbyggda klocka. Varje morgon när jag vaknar finns han där och väntar på mig. Den hunden gör mig alltid glad. Vi kompletterar varandra dagligen. Han ser till att jag inte går in i några hinder eller stövlar ut i gatan utan att stanna. Jag ser till att vi har koll på riktningen. Jag förstår verkligen inte hur jag har klarat mig innan jag hade honom.
Vi kommer inte att klättra upp mot svindlande höjder. Vi håller oss på marken. Här nere är vi ett oslagbart team!

Nästa vecka går vi in i påskveckan. Jag tycker om påsken, för det känns som att den tiden är startskottet för våren.

Oavsett om du är på väg uppåt eller nedåt den här våren, tag det försiktigt! Var rädd om dig och de dina och ha en underbar påsk!

…lycklig den som lyckan får. De här orden avslutar bönen ”Gud som haver barnen kär”. Den fick jag lära mig i söndagsskolan när jag var barn. Då ifrågasatte jag aldrig innebörden utan accepterade den rakt av, liksom.

Som vuxen har jag ganska ofta hängt upp mig på orden ”lycklig den som lyckan får”. Är det verkligen så orättvist i livet att vissa får lycka, men andra får den inte? Vad är egentligen lycka? Om jag ställde den frågan till etthundra olika personer är jag ganska säker på att jag skulle kunna få etthundra olika svar. En del skulle nog säga att lycka är när man får sina önskningar uppfyllda. I så fall bör man vara försiktig med vad man önskar sig, tror jag.

Om jag önskar mig sådant som jag nästan med säkerhet kan säga aldrig kommer att uppfyllas. Betyder det i så fall att jag aldrig kommer att kunna bli lycklig. Det känns ganska meningslöst att önska sig ett par miljoner i lottovinst, speciellt som jag inte spelar. Eller att önska mig synen tillbaka eller att någon nära och kär som har lämnat jordelivet ska komma tillbaka. Sådana önskningar gör mig bara besviken och ledsen varje dag de inte slår in och hindrar mig från att bli lycklig.

För en del människor lycka när man har kämpat länge för en sak och sedan äntligen uppnår sina högt uppsatta mål. För andra är lycka att man får vara frisk och när barnen är i gång med sina liv och det går bra för dem.

Själv har jag, i samma takt som åren har gått, omvärderat min definition av lyckan. Fortfarande hänger lyckan ihop med vad jag önskar mig. Det är mina önskningar som är annorlunda. Man kan nog säga att jag har sänkt kraven. Det är inte så att jag inte längre har några, men jag är noga med att inte ha allt för stora förväntningar. Önskar mig sådant som jag vet att det finns en möjlighet att det kan gå i uppfyllelse. Till exempel önskade jag mig under två års tid en ledarhund. När det gick i uppfyllelse, och jag fick Jimmy, ja då var jag lycklig.

Lycka kan, för mig, också vara knuten till andra. För ett par dagar sedan träffade jag en person som länge varit på glid, kom in på fel väg och hade svårt att hitta rätt igen. Då är det ren och skär lycka att upptäcka att personen i fråga mår bra, har ett bra liv och fortfarande andas.

En del människor går omkring och är hur lyckliga som helst. Problemet är att de inte ens märker det. ”Om jag blir smal, då blir jag lycklig”, eller ”om jag får det där jobbet och flyttar till en annan ort, ja då blir jag lycklig”

”Om jag bara kunde få bli lycklig…”

Jag tror inte att lycka är någonting man får. Jag tror att man måste kämpa för den. Nog underlättar det också om man faktiskt märker när man är lycklig.

Lyckan kommer, lyckan far.

Lycklig den som lyckan tar

Då hade jag nog inte suttit här fullproppad av en massa nya kunskaper om sådant jag inte hade en aning om förr. Då hade jag aldrig lärt mig så mycket om mig själv och inte heller om min omgivning. Jag hade aldrig tvingats sätta mig in i nya tekniska hjälpmedel eller ta reda på hur mycket jag egentligen klarar av när tillvaron ställs på ända. Om inte om hade varit, hade jag fortsatt i samma slentrianmässiga spår och lagt den ena dagen till den andra, naturligtvis i en rasande fart. Jag hade kanske inte funderat så mycket över att alla dagar som kom och gick, var de dagar som kallas livet.

Kanske hade jag aldrig brytt mig om att fundera över det faktum att när en tanke är färdigtänkt, finns det ytterligare tankar att spinna vidare på efter den. Å andra sidan hade det kanske varit enklare att leva så. Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att analysera så mycket och i stället bara låta vara. Men det kan jag inte. Det har jag aldrig kunnat. En mästare på grubblerier, det är sådan jag är.

 Om inte om hade varit hade jag nog aldrig lärt mig att be om, eller ta emot hjälp. Jag är den sortens människa som alltid har trott mig klara allting själv. Det är ytterst få gånger i livet jag har förmått mig att erkänna att jag behövt en hjälpande hand. Om någon vid något tillfälle sagt åt mig att jag inte klarar något, har jag brutit armar och ben av mig för att bevisa motsatsen. Ingen skulle komma och säga att jag inte kunde.

Om inte om hade varit hade jag nog aldrig böjt mitt stolta huvud och erkänt att det finns saker jag inte kan. Men nu måste jag det och det var kanske den största lärdomen av alla. För nu när jag vågar, ja måste, erkänna att jag behöver hjälp ibland, har jag insett hur mycket värme och vänlighet det finns omkring mig. Att våga erkänna mina tillkortakommanden och be om hjälp har verkligen gett mig nya insikter om mina medmänniskor. Det finns en väldig massa kärlek där ute. Det hade jag inte lagt märke till.

När livet tog en rejäl vändning kunde jag välja att gå under eller att utforska om det var meningen att jag skulle lära mig något nytt om mig själv. Som till exempel att inte ta saker och ting för givet. Ibland behöver man en riktig ”käftsmäll” för att börja sätta värde på de små sakerna i livet.

Om inte om hade varit, hade jag med all säkerhet varit någon annan. Inte nödvändigtvis bättre, men en annan. Jag hade kanske förverkligat drömmar som såg helt annorlunda ut mot de jag har idag. Eller så hade jag inte förverkligat ett dugg utan bara låtit dagarna gå. Kanske hade jag fortsatt att springa runt i ekorrhjulet, allt för att hinna med så mycket som möjligt innan det var för sent. Om inte om hade varit hade jag kanske inte haft förmågan att hoppa av, stanna upp och hinna ifatt mig själv.

Jag har dagar när jag känner mig totalt värdelös och ledsen. Dagar när det känns som en seger att ha kommit upp ur sängen på morgonen. När jag vaknar upp och känner mig som ”skadat gods” redan innan dagen har börjat. Om inte om hade varit hade jag kanske haft sådana dagar i alla fall. 

Om inte om hade varit, hade jag aldrig haft en fantastisk ledarhund som genom sin blotta närvaro ser till att ställa sina rättmätiga krav på mig. Kanske hade jag haft en annan hund, men inte Jimmy. Om inte om hade varit, hade jag inte haft så många underbara människor omkring mig som alla hjälpte till att förverkliga min önskan om att få hjälp av en ledarhund. Alla från Synenheten i Helsingborg, som hjälpte mig att ansöka, till duktiga Jenny på SRF;s hundskola som var hos mig och pratade hund, och sedermera valde ut just Jimmy åt mig, till härliga Nathalie som kom från Norge och instruerade mig under två veckor. Jag är så tacksam för ert engagemang!

Om inte om hade varit hade säkerligen många dagar varit enklare. Andra dagar hade varit svårare. Så ser livet ut för alla antar jag. Men om inte om fanns hade jag nog inte varit den jag är idag.

Jag har tidigare skrivit om hur det känns att plötsligt tappa synen. Hur instängd och fångad som i en bubbla av glas man känner sig. Det är svårt att beskriva känslan för den som ser, men jag har i åtskilliga inlägg pratat om att vara förpassad i en glasbubbla varifrån inget kommer ut till omvärlden och inget heller kommer in till mig. Man blir som en fånge i sig själv.

När jag började prata med andra om att ansöka om ledarhund, var det en del som avrådde mig. ”Man blir så bunden”, sa de. Men jag är ju redan bunden, tänkte jag. Jag förstod inte på vilket sätt en hund skulle kunna få mig att känna mig mer bunden än jag redan var. Jag var oerhört instängd och vågade inte ens gå på promenad utan att ha någon annan med mig. Att gå i snigelfart och känna sig fram med den vita käppen var inte min melodi. Kontentan av detta blev, inga promenader ”alls.

Det är ganska lång väntetid på en ledarhund. Själv väntade jag i drygt två år. Så jag hade gott om tid att föreställa mig nackdelarna. Fördelarna förstod jag inte till fullo förrän han var här. Fördelarna med ledarhund går inte att beskriva. Från den första dagen med honom, kände jag mig på nytt född. Som om jag liksom fick en ny chans här i livet. Redan vid första trevande promenaden kände jag mig fri! Att kunna röra mig ute på gatorna i samma fart som alla andra som är seende, var oerhört befriande!

Jag och min ledarhund Jimmy, har redan efter två månader tillsammans verkligen blivit tajta. Han är oerhört lyhörd och lyssnar noga på vad jag säger åt honom. När han jobbar i sin sele känner jag mig trygg med att han gör sitt jobb. Det består i att hålla sig in till vänsterkanten, markera kanten vid övergångsställen, markera trappor, både upp och ner, och att undvika/markera hinder i vägbanan.

Jag har under sex veckors tid hållit mig i Hässleholm, där han har fått träna diverse olika rundor. Jag har också gått i stan med honom, på apotek och konditori bland annat. Aldrig har jag behövt skämmas för honom. Han sköter sig perfekt!

En dag i förra veckan tyckte jag att han var mogen för en utmaning. Jag åkte tåg från Bromölla till Kristianstad. Sedan promenerade vi där hela dagen. Ni skulle sett honom! Han var mallig och stolt och tyckte det var så kul. Ny miljö, nya butiker att gå in i och ligga och vänta medan jag valde och valde. Det kändes som att hans självförtroende inte visste några gränser. Det verkade som han ville visa mig: ”Det här kan jag, matten min, häng på så kör vi”. Underbara, kloka, fina vän! 

Det var någon som frågade mig om det inte är svårt att till fullo lita på en hund. I början tog det lite tid tills jag vågade lita på honom. Efter hand som jag lärde mig att slappna av och låta honom sköta jobbet, växte hans självförtroende och samtidigt min tillit till honom. Nu litar jag mer på honom än jag litar på mig själv.

Nackdelarna med att ha hund är att den måste ut i alla väder. Om det nu är en nackdel. Jag behöver verkligen komma ut lite varje dag, och han ser till att det blir av. En annan nackdel är att han alltid fäller, så jag är ständigt medveten om att det aldrig är rent här hemma. Fördelarna överväger de olägenheterna stort.

Ibland måste Jimmy få vara en ”vanlig byracka” också. Då försöker jag få någon seende med mig, oftast min man, och då släpper jag honom lös en runda. Då kommer buset i honom fram och han är leksen och glad. Skulle jag tappa min vante på vägen och inte märka det, springer han och hämtar den och lämnar den till mig. Ibland är han så busig att han bara måste springa en runda och rista den först, innan han ger mig den. När han är lös och ledig är han totalt annorlunda mot när han jobbar. Man kan inte tro att det är samma hund!

I maj månad ska vi på fortsättningskurs på Almåsa. Då ska vi träna hinderbana. Jag är säker på att Jimmy fixar det lätt som en plätt. Vi två klarar allt, tillsammans. Livet blev mycket roligare när Jimmy kom. Han fyller mina dagar med frihet, kärlek och glädje.

Du gamla, du fria – det är jag det!

Champagnen är urdrucken, raketerna är avfyrade och syns nu endast som förvridna pinnar som ligger och skräpar överallt sedan nyårsnatten. Borta är ljusskenen på himlen och vinandet och smällarna. Nu hörs endast ljudet av tomma marschaller som virvlar omkring på asfalten i vinden. År 2019 är igång, och så här en bit in på det nya året har människorna återgått till sin vardag igen.

Nyårslöftena känns ännu fräscha och allvarligt menade. Gymmen översvämmas av entusiastiska människor som i ett anfall av nyårsyra, lovade att ta bättre hand om sig under 2019. En del lovade säkert att sluta röka och att äta mindre kött också. Statistiken visar att nyårslöften sällan hålls över tid. Därför ger jag inga sådana.

Hur 2019 kommer att bli vet vi i nuläget inte mycket om. Det är som ett oskrivet blad, ”Tabula rasa”. Ett nytt år innebär för min del oftast en möjlighet att förändra det som inte blev riktigt bra under förra året. Göra om och göra rätt, liksom. Är det inte fantastiskt att få en ny chans varje nytt år?

 En vän utbrast att hon redan nu visste att det här året inte kommer att bli bra för hennes del. ”Det är liksom förutbestämt”, sa hon. Jag ville bara skaka om henne och fråga om hon var sierska som kunde se in i framtiden, eller om hon själv hade bestämt sig för att det här skulle bli ett dåligt år.

I min värld fungerar det så att om jag bestämmer mig för att framtiden ser mörk ut, ja då blir den också mörk. Om jag i stället försöker tänka positivt och leta guldkorn i tillvaron, ser förutsättningarna mycket bättre ut för att 2019 ska bli ett bra år. En del tråkigheter kan jag inte styra när de drabbar mig, men jag kan alltid välja hur jag ska förhålla mig till dem. 

Var och en av oss kan faktiskt välja vilken aura vi omger oss med. Om man ständigt sprider negativa tankar omkring sig får man snart en ganska modstulen omgivning. Om man i stället väljer att försöka sprida glädje får man glädje tillbaka. Vi människor fungerar ofta som speglar åt varandra.

 Om livet ibland känns tungt och mörkt finns det alltid några glädjeämnen att ta fasta på. Även om jag i grund och botten inte är någon muntergök direkt, har jag lärt mig att begränsa mitt ”dåligmående”. Var sak har sin tid. Det betyder att jag ofta bestämmer mig: Idag är ingen bra dag. Fint, då tar jag denna dagen till självömkan, eller vad det nu är som slår ner mig. Dagen efter får det vara nog och då tvingar jag ofta mig själv att bryta det mönstret.

Hjärnan är nämligen inte så smart som vi tror. Den köper det vi matar den med. Tänker vi att livet är pest, då tror hjärnan på det. Om vi i stället matar den med att livet är gott så köper den det också.

Utifrån det här sättet att hantera min tillvaro är jag fullt och fast övertygad om att 2019 blir ett fint år med dalar och toppar, precis som alla andra år. Jag tänker fortsätta att försöka sprida lite glädje omkring mig. För jag har märkt att livet blir roligare så. Tillsammans kan vi göra 2019 till ett fantastiskt, glädjerikt år. Genom att hålla upp rätt speglar åt vår omgivning, kan vi på så sätt känna oss som en viktig del i ett sammanhang. Kan vi inte vara överens om att i alla fall försöka?

Tiden går i en rasande fart mellan jularna nu för tiden. Det känns som att man inte hinner avverka den ena julen förrän det är dags för nästa. Jag undrar vad det beror på.

Genom åren har jag firat alla möjliga sorters jular. När jag var barn var jularna ganska sparsamma även om jag verkligen inte led någon nöd. När jag blev vuxen och fick barn själv, var julen ingen lek. Jag drogs med i det fanatiska julfirandet där ingenting fick saknas. Med heltidsjobb, små barn och alla dessa outtalade krav på julbak, egeninlagd sill och hemlagat julgodis, blev julen nästan en högtid som knäckte mig. För att inte tala om julstädning, allt skulle vara skinande rent när granen kläddes dagen före julafton. Något annat gick inte an.

Julklappar för mer pengar än jag egentligen hade råd med, lades under den nyklädda julgranen, och på julaftonens morgon var jag ganska mör. Lusten att njuta av julefriden med alla släktkalas var som bortblåst då orken var slut.

Jag vet inte exakt när jag började bojkotta julhysterin. Vid något tillfälle satte jag mig på tvären och deklarerade att det inte finns någon lag som säger att alla fönster måste vara nyputsade innan man sätter dit ljusstakar och stjärnor. Det finns heller ingen lag som säger att man måste storstäda bara för att det är jul. Det går an att köpa färdiginlagd sill om man inte har tid, lust eller ork att lägga in själv. Detsamma gäller julbak och julgodis. Vem har sagt att julen blir mindre värd om man inte gör som alla andra?

Med stigande ålder har jag tagit mig friheten att fira jul på mitt sätt. Märkligt att jag skulle behöva bli så gammal innan jag förstod vad som är viktigt.

Långa perioder sedan den förra julen har jag känt mig dämpad och sorgsen. Jag tror det beror på allt negativt jag och alla andra har fått oss till livs under 2018. Medierna har varit fyllda av tråkigheter som en ökande brottslighet, 44 dödsskjutningar hittills i år, våldtäkter, bilbränder, sprängningar, terrordåd rån och bedrägerier som bara ökar. Fler och fler bostadslösa och utslagna, pensionärer som tvingas bo på gatan, då pensionerna inte räcker till. Som grädde på moset en miljö som påstås vara i kris.

Sedan valet i september har vi blivit matade med hur handlingsförlamade våra politiker är och förfasat oss över deras oförmåga att bilda en regering och ta tag i alla problem vi har.

Det är kanske inte så konstigt om man känner hopplöshet och blir tung i hjärtat. Jag brukar säga att det är skönt att ha framtiden bakom mig…

Det kan vara svårt att hitta glädjeämnen och ljuspunkter när det ser ut som det gör i samhället. Men igår satte jag på Svenska hjältar-galan på TV. Äntligen fick mitt trötta hjärta känna lite hopp. För det finns en väldig massa godhet och osjälviskhet där ute i vår tuffa, kalla värld. Den måste vi värna och vara rädda om!

Julen blir kanske inte exakt som jag skulle önska mig, men i stället för att förbanna det jag inte får, tänker jag tacksamt ta emot det jag får. Det är ingen som har sagt att jag ska få allt jag önskar mig.

Jag har mat på bordet, goda vänner, barnbarn, en livskamrat som älskar mig och en fantastiskt fin ledarhund att mysa med i jul. Något annat behöver jag inte.

Tag hand om varandra där ute.

En riktigt God och kärleksfull Jul och ett Gott och hoppfullt Nytt År önskar jag er alla!

Det var inte meningen att det skulle bli så, men du måste förstå. Han är stark, ung och blond, med mörka ögon som man kan drunkna i. Jag kunde inte stå emot – jag föll pladask.

Han är norrman och heter Jimmy. Vi kommer att tillbringa mycket tid tillsammans framöver för att lära känna varandra riktigt bra och bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Han kommer att följa med mig på alla mina tråkiga och långa promenader. Utan att ha tusen ursäkter för att slippa följa med. Han kommer att vara den största anledningen till att stiga upp på morgonen och följa dagliga rutiner. Han blir ett kärt ”måste” i mitt liv. Jag hoppas att du ska finna dig i att dela mig med en annan kille.

Jimmy är inte vilken ”byracka” som helst. Han är en två år gammal labrador, en ledarhund, som jag har väntat på i drygt två år. Ett tag tyckte jag att väntan var så lång att jag nästan hade gett upp hoppet om att jag någonsin skulle få en. Men nu är han här. 

Han kom tillsammans med en pigg, trevlig norska som ska vara vår instruktör och hjälpa oss att träna in promenaderna tillsammans. Det blir säkert mycket att lära, både för Jimmy och mig, men eftersom jag inte är typen som ger upp i första taget är jag säker på att vi ska hitta ett sätt att förstå varandra. Min intention är att han ska vara med mig i stort sett överallt där jag är.

Jimmy är den bästa julklapp jag kunde få. Jag önskar mig inget annat till jul. Det skulle möjligen vara att det inte blir snöfall som gör det så mycket svårare att träna ihop oss. Det är inget jag kan påverka, men önska kan jag alltid.

Förutom att Jimmy är speciell och ska fungera som mina extra ögon, ser jag framför mig hur han också kommer att kunna bli en fantastisk familjehund som kommer att sprida mycket glädje och värme i vårt lilla hem.

Sedan jag fick telefonsamtalet, för sex veckor sedan, om att det fanns en hund som skulle passa mig perfekt, har jag planerat, längtat och väntat. Förberett lagom svåra promenader för honom. Nu är jag redo. Han är så efterlängtad!

Välkommen till oss, finaste Jimmy!

… är nog att vara förälder. I varje fall om man är en engagerad sådan. För avvägningen mellan att älska sina barn för lite eller för mycket är svår. Vill man för mycket väl blir det fel och för lite engagemang blir också fel. Undrar om det finns någon förälder där ute som har klarat av att älska sina barn ”lagom mycket”…

Som förälder kan man nästan bara vara säker på en sak: Hur väl man än vill kommer man att göra fel. Konstigt vore det väl annars? Föräldrar är bara människor.

Idag hörde jag en 47 år gammal man i lyriska ordalag berätta om sin barndom. Han pratade om hur fantastisk den hade varit och om hur nöjd han var med den. Hans föräldrar lever inte längre och när jag frågade honom om han hann berätta för dem hur tacksam han var över sin fina barndom innan de dog, sa han att han hade gjort det.

Efteråt funderade jag över huruvida han hade valt att endast minnas de fina stunderna och helt enkelt hade förträngt de stunder som inte var lika bra. Om han hade valt att se sina föräldrar som vanliga människor som ville väl och gjorde sitt bästa och var nöjd med det. Den frågan ställde jag inte, men tänker att alla har haft både bra och dåliga stunder under sin uppväxt.

Själv har jag vuxit upp med föräldrar som hade en ganska strikt och gammaldags syn på barnuppfostran. Pappa, som var tio år äldre än mamma, hade under sin uppväxt fått lära sig att den man älskar agar man. Så hade han i sin tur blivit uppfostrad av min farfar som lämnades ensam med fem barn när min farmor plötsligt rycktes bort i unga år.

Åtskilliga var de gånger när mamma sa: ”Vänta bara tills pappa kommer hem.” Så gick man där hela dagen och hoppades att mamma skulle glömma berätta för pappa om vad jag hade gjort. Oftast glömde hon inte det och det var en lättnad när hans ”bestraffning” var över. Oftast utdelades den med ett kok stryk. 

Mina föräldrar finns inte längre. Ibland önskar jag att jag hade kunnat fråga min far varför han gjorde så. Men jag behöver inte fråga, när jag tänker efter. Han ville väl, men det blev fel. Aldrig har jag tvivlat på att han älskade mig. Jag vet att jag var ett oerhört efterlängtat barn. Han var 31 år när jag föddes och på den tiden var det en ”gammal” förstagångsförälder.

Han visste helt enkelt inte hur han skulle hantera ett barn av min kaliber. Jag var överallt och ingenstans. Gjorde inte som jag blev tillsagd och lurades när jag kunde. Trots att jag visste att det vankades stryk kunde jag inte hejda mig. Jag var som jag var, liksom.

Jag har träffat på människor som har skyllt sina misslyckanden i livet på en ”taskig” barndom. Det tycker jag är fegt och ansvarslöst. Barndomen är ju bara en liten, liten del av livets långa väg. Någon gång måste man lämna den startsträckan som innefattar barndomen och sedan ta ansvar för resten av livet. Att skylla sina misslyckanden på att man inte fick den barndom man kanske hade önskat sig, leder i slutändan till bitterhet. 

Det är många år sedan jag släppte det som inte var bra när jag växte upp och i stället fokuserade på det som var bra. Jag förlikade mig med det faktum att min far bara var människa och bestämde mig för att se till att mitt vuxna liv inte skulle bli fyllt av bortförklaringar när jag tog fel riktning. Jag har med andra ord bara skyllt mina egna misslyckanden på mig själv och också tagit konsekvenserna av dem. Något annat har aldrig föresvävat mig.

Idag när jag hörde mannen prata om sin barndom insåg jag hur viktigt det är att fokusera på glädjen i livet och försöka acceptera det sorgliga som också har varit. Man kan inte gå ett helt liv och vara arg på något som har varit för längesedan. 

Jag återkommer alltid i slutändan till att det är viktigt att kunna förlåta och acceptera det man inte kan förändra. Man behöver faktiskt inte heller förstå allt. En del saker är det inte ens meningen att man ska förstå.

Jag tror att även de som har haft en mycket traumatiskt uppväxt också har haft en och annan stund av glädje. Konsten är att fokusera på de stunderna och släppa de dåliga. Jag dristar mig till att påstå att de allra flesta barn som föds är oerhört älskade. De flesta föräldrar gör så gott de kan, efter sin förmåga. Det borde vara gott nog. Ändå finns det inte en enda förälder där ute som aldrig har känt sig otillräcklig…

I min poesibok läser jag:

”Lär dig livets stora gåta,

Älska, glömma och förlåta”

Att jag vann en stor summa pengar. Ni vet en sådan där gigantisk storvinst som händer andra men inte mig. Jag blev snuskigt rik i ett nafs. I drömmen kunde jag nästan känna känslan av glädjefnatt och hur tusentals fjärilar fladdrade omkring i magen i ett virrvarr av lyckorus.

När jag vaknade insåg jag den krassa verkligheten. Eftersom jag inte spelar, aldrig köper lotter och inte är med i Postkodlotteriet, kommer en sådan storvinst aldrig att drabba mig. Precis som den aldrig kommer att drabba de flesta av de personer som år ut och år in lever på hoppet och troget köper diverse lotter eller spelar på tipset.

Om jag verkligen hade vunnit en så stor summa pengar att jag hade blivit ekonomiskt oberoende, visste jag naturligtvis precis vad jag skulle använda pengarna till. Då skulle jag kunna förverkliga mina drömmar. Köpa mig en behaglig och tämligen bekymmerslös ålderdom. Om jag blev riktigt rik. Det är just den drömmen som alla spelbolagen lever på och som orsakar mycket lidande för den som blir spelberoende.

Så här i vaket tillstånd känner jag en viss besvikelse över att drömmen inte var sann. Men jag tänker inte som alla andra. Jag har begåvats med talangen att kunna göra ”tankevurpor”. Jag använder ofta sådana för att vända och vrida på saker och ting. Här kommer en sådan:

Vad skulle hända om jag plötsligt fråntogs allt? Som en motsatstanke till att vinna en storvinst? Vem skulle jag vara om jag hade ingenting?

Ingen lägenhet, inga vackra möbler, inga bilder eller prylar som minner mig om ett helt liv? Ingen fin sommarstuga vid havet, inga vänner, inga barn eller barnbarn eller en fantastisk livskamrat?

Vem skulle jag bli om jag plötsligt förlorade allt? Skulle jag ha orken, kunna mobilisera kraften att bygga upp något nytt från grunden? Eller skulle jag ge upp och kasta in handduken? Vad skulle jag önska mig mest av allt i en sådan situation?

Så tänker jag på att det faktiskt finns människor som absolut ingenting har. Människor som av någon anledning har förlorat allt. Jag undrar ibland hur de tänker när de inte ens har en egen trygg säng att krypa ner i. Tror inte direkt att de drömmer om en storvinst. Deras drömmar och önskningar skulle nog ligga på en helt annan nivå.  

Vem skulle jag vara om jag gick i en hemlös människas skor? Utan hopp om en dräglig framtid? Utan någon att älska och bli älskad av?

Ju mer jag suger på den tanken, desto mer känner jag att jag inte behöver drömma om att bli snorrik. För faktum är att jag redan är mycket rik.

Det ligger nog i människans natur att aldrig vara riktigt nöjd. Att ständigt önska sig mer. Större lägenhet, eget hus, finare bil, fler utlandsresor och bättre karriär med högre lön. Eller varför inte en storvinst?

 Handen på hjärtat: Vad skulle du göra, vem skulle du bli om du en vacker dag förlorade allt det du redan har. Sett ur det här perspektivet är det inte svårt att förstå att rikedom finns när man har allt man behöver. Det gäller bara att inse det när drömmarna vill fara iväg med oss

Att önska sig saker, att drömma, att ständigt sukta efter mer än det man redan har är lätt. Att vara nöjd och tacksam är svårare.

Det är vad sommaren 2018 till största delen har handlat om. En sommar som blev en av de varmaste på mannaminne. På flera olika sätt.

En mycket kär vän, en generation yngre än jag, förärade mig och min make i våras ett par små chiliplantor. De var väl så där en decimeter höga. Han instruerade och vägledde oss hur de skulle planteras och därefter skötas. Den ena var den starkaste chilin som finns, Carolina Reaper, och den andra var en slags lemonchili, även den med bra styrka och lätt citronsmak.

Han beordrade oss att ge dem mycket kärlek, i form av gödning, vatten och sol. Med jämna mellanrum besökte han sedan oss under sommaren i stugan, för att se hur plantorna frodades. Samtidigt passade han på att titta till oss. Han visade prov på omtanke om både människor och växter.

Lite då och då tyckte han att våra plantor behövde gödning, och när de så småningom vuxit sig meterhöga och fylldes av röda och gula chilifrukter hade han tusen förslag på vad vi skulle kunna använda dem till. Han var en riktigt entusiastisk ”chilichef”.

På samma sätt som jag har odlat mina chiliplantor den här sommaren, har jag också odlat nya vänskapsband. Det sägs att när man har uppnått en viss ålder är det oerhört svårt att träffa nya bekantskaper. För min del är det inte så. Den här sommaren har nya, fantastiska människor tagit plats i mitt liv.

Jag brukar säga att mitt synbortfall har förpassat mig till en glaskupa där jag känner mig isolerad. Den här sommaren är det en hel del som har knackat på och sagt: ”Hej där inne!” Det har varit personer i olika åldrar, med olika syn på livet och med olika intressen. Några var extra lätta att knyta an till. Det kändes som att vi hade känt varandra i trettio år trots att vi nyligen hade träffats. Sådana vänner möter man inte så ofta. Inte i min ålder.

Andra vänner blev de nya fantastiska grannarna som flyttade in i stugan bredvid oss under sommaren. Varma, härliga människor som inte krånglar till tillvaron mer än vad som är absolut nödvändigt.

Det är när man minst anar det som vänskapen dyker upp. Ibland från ett oväntat håll. Vid en första anblick kan det tyckas att de nya vännerna är väldigt olika oss själva, och därför vågar man kanske inte ta kontakt. Men vet ni vad? Jag älskar olika. Det är inspirerande att hitta vänskap genom olikheterna, att riva ner barriärer och fokusera på samförstånd.

Slutligen finns det en del vänner som jag verkligen har känt i många, många år. Den sortens vänskap är av den typen att det inte spelar någon större roll om man tappar kontakter under flera år. När vi slutligen träffas, efter en hel livstid, känns det som att vi aldrig har varit ifrån varandra. Det går att ta upp samtalet som avslutades för 40 år sedan. Det känns som det var igår… 

Vad vill jag nu ha sagt med det här inlägget? Jo, jag försöker synliggöra vad det är som är viktigast i livet.

Att åldras är verkligen inget för veklingar. Att dessutom förlora synen gör mig tvungen att skärskåda det som är betydelsefullt. Det som kan berika mitt liv allteftersom min frihet blir alltmer inskränkt. Öppna nya dörrar när de gamla slår igen mitt för näsan.

Att vårda sina relationer, att vara öppen för ny vänskap, oavsett i vilken form den visar sig är livsavgörande ju äldre man blir. Inget slår det. Ensam är inte stark.

Jag vet att det har blivit svårare att nå in till mig sedan jag gick in i dimman. Tack för att ni ändå försöker nå mig!

Vi lever i en ganska kylig värld, där var och en ofta tänker på sig själv och struntar i andra. Men så länge det finns het chili och varm vänskap, finns det ändå hopp för mänskligheten.