Tiden går i en rasande fart mellan jularna nu för tiden. Det känns som att man inte hinner avverka den ena julen förrän det är dags för nästa. Jag undrar vad det beror på.

Genom åren har jag firat alla möjliga sorters jular. När jag var barn var jularna ganska sparsamma även om jag verkligen inte led någon nöd. När jag blev vuxen och fick barn själv, var julen ingen lek. Jag drogs med i det fanatiska julfirandet där ingenting fick saknas. Med heltidsjobb, små barn och alla dessa outtalade krav på julbak, egeninlagd sill och hemlagat julgodis, blev julen nästan en högtid som knäckte mig. För att inte tala om julstädning, allt skulle vara skinande rent när granen kläddes dagen före julafton. Något annat gick inte an.

Julklappar för mer pengar än jag egentligen hade råd med, lades under den nyklädda julgranen, och på julaftonens morgon var jag ganska mör. Lusten att njuta av julefriden med alla släktkalas var som bortblåst då orken var slut.

Jag vet inte exakt när jag började bojkotta julhysterin. Vid något tillfälle satte jag mig på tvären och deklarerade att det inte finns någon lag som säger att alla fönster måste vara nyputsade innan man sätter dit ljusstakar och stjärnor. Det finns heller ingen lag som säger att man måste storstäda bara för att det är jul. Det går an att köpa färdiginlagd sill om man inte har tid, lust eller ork att lägga in själv. Detsamma gäller julbak och julgodis. Vem har sagt att julen blir mindre värd om man inte gör som alla andra?

Med stigande ålder har jag tagit mig friheten att fira jul på mitt sätt. Märkligt att jag skulle behöva bli så gammal innan jag förstod vad som är viktigt.

Långa perioder sedan den förra julen har jag känt mig dämpad och sorgsen. Jag tror det beror på allt negativt jag och alla andra har fått oss till livs under 2018. Medierna har varit fyllda av tråkigheter som en ökande brottslighet, 44 dödsskjutningar hittills i år, våldtäkter, bilbränder, sprängningar, terrordåd rån och bedrägerier som bara ökar. Fler och fler bostadslösa och utslagna, pensionärer som tvingas bo på gatan, då pensionerna inte räcker till. Som grädde på moset en miljö som påstås vara i kris.

Sedan valet i september har vi blivit matade med hur handlingsförlamade våra politiker är och förfasat oss över deras oförmåga att bilda en regering och ta tag i alla problem vi har.

Det är kanske inte så konstigt om man känner hopplöshet och blir tung i hjärtat. Jag brukar säga att det är skönt att ha framtiden bakom mig…

Det kan vara svårt att hitta glädjeämnen och ljuspunkter när det ser ut som det gör i samhället. Men igår satte jag på Svenska hjältar-galan på TV. Äntligen fick mitt trötta hjärta känna lite hopp. För det finns en väldig massa godhet och osjälviskhet där ute i vår tuffa, kalla värld. Den måste vi värna och vara rädda om!

Julen blir kanske inte exakt som jag skulle önska mig, men i stället för att förbanna det jag inte får, tänker jag tacksamt ta emot det jag får. Det är ingen som har sagt att jag ska få allt jag önskar mig.

Jag har mat på bordet, goda vänner, barnbarn, en livskamrat som älskar mig och en fantastiskt fin ledarhund att mysa med i jul. Något annat behöver jag inte.

Tag hand om varandra där ute.

En riktigt God och kärleksfull Jul och ett Gott och hoppfullt Nytt År önskar jag er alla!