Det är väl tur att Facebook finns så att jag genom lite påminnelser därifrån blir varse hur fort tiden går. Och tiden går allt fortare ju äldre jag blir tycks det som. I morse fick jag upp en påminnelse om att det är ett år sedan jag startade upp min blogg och började skriva lite tankar och reflektioner i den. Vad det skulle leda till att skriva i den visste jag inte och vet det fortfarande inte. Egentligen är jag ganska nöjd med att bara skriva i den, utan att den behöver ha något specifikt syfte. En av anledningarna till att jag startade denna blogg var väl att få utlopp för mina tankar och känslor kring hur det är att leva som synskadad. Men utöver det ville jag också skriva lite om hur det är att vara människa.

Jag har fått ganska fin respons på mina rader och jag har uppmuntrats och peppats att fortsätta skriva. Ibland har orden flödat fritt och inspirationen har funnits där, men då och då har orden suttit långt inne och liksom inte velat komma ut på tangentbordet. En sådan period när jag över huvud taget inte får några texter ur mig har jag just nu. Oftast tror jag att det beror på att jag är ”tekniktrött”. Det räcker nämligen inte för mig att ha en bra idé till en text utan jag måste orka med att tampas med talsynteser och andra hjälpmedel som ofta strular. Som den perfektionist jag i grund och botten är har jag väldigt svårt att släppa ifrån mig en text som inte känns perfekt. Å andra sidan är det svårt att få till en perfekt text, utan syn. Så ibland bakbinder jag mig själv genom att ställa för höga krav på hur texten ska se ut ur en ren teknisk synpunkt… Kanske inte så konstigt eftersom jag i många år har arbetat med sättning och ombrytning av texter?

När allt fungerar är det fantastiskt roligt och livgivande att skriva och jag kan liksom störtdyka in i en annan värld. Men ibland saknar jag både lust och ork att komma igång. Då känns det som ett oöverstigligt hinder att bara starta upp datorn.

Inte heller har det hjälp mig med inspirationen att befinna mig på Teneriffa. Har snart varit här i två månader, men skrivit mindre än jag brukar göra när jag är på hemmaplan. Funderat lite på vad det kan bero på att inspirationen inte vill infinna sig. Kommit fram till att det kanske beror på att stora delar av miljöombytet går mig obemärkt förbi. Svårt att inspireras av ögonblick när man bara kan ana dem.

Oavsett hur lite lust jag har att skriva pågår det alltid en process i min skalle. Små historier som jag går och föreställer mig och fantiserar kring. Jag antar att jag, rätt som det är, får lust att pränta ner dem. Till dess nöjer jag mig med att skriva lite dagboksanteckningar, göra några inlägg i min blogg och vara tillfreds med det.

Tack alla ni som har följt, och följer min blogg.  Det är så mycket roligare att skriva när man vet att någon läser det man har skrivit!

…det hade gått att leva om sitt liv men denna gången leva det baklänges. Har ni lekt med den tanken någon gång?

Tänk att få börja sitt liv som en 100-årig gammal tant, som ligger på sitt yttersta och plockar och plockar på sin filt, medan anhöriga sitter bredvid och väntar på slutet.

Tänk att få börja sitt liv i den änden. Så mycket enklare det skulle vara om man hade facit på de val man gjorde redan från början. Så många felval i livet man skulle kunna undvika då.

Från 100 år skulle man gå vidare till 80 år och fira med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Kanske inte orken längre är vad den har varit, men jag är i alla fall med.

Så går åren och jag fyller 75 och 70 år. Vid den gränsen i mitt liv har jag försonats med den jag är och tar dagen som den kommer. Kanske tycker jag att det är ganska skönt, att med ålderns rätt, få äta vad jag vill utan att bry mig om ifall jag blir tjock eller inte.  Jag kan strunta i hur jag ser ut i håret och intressera mig för barnbarnen i stället. Jag kan skriva vad jag vill och säga vad jag vill, för jag kan inte längre straffas genom att bli av med jobbet eller få stå tillbaka i löneförhandlingarna för att jag har uttryckt en åsikt som inte faller arbetsgivaren i smaken. Så skönt!

Vid 65 års ålder är jag möjligen lite klokare och har förhoppningsvis ork och lust kvar att göra saker av mitt liv. Nu är tiden inne att förverkliga alla de drömmar jag haft och göra sådant som jag sparat tills jag skulle gå i pension. Läsa mer, skriva mer, skratta mer och resa. Så finns tiden där att älska mer.

När jag fyller 60 år börjar ångesten nå mig för att jag håller på att bli gammal. Jag jobbar och sliter, men drivkraften att klättra i karriärstegen finns inte där längre. Kanske jag, vid den här tidpunkten i mitt liv börjar fundera över vad jag har gjort med min tid på jorden hittills och kanske också börjat ångra det jag inte har gjort.

När jag kommer fram till 50 och är i mitten av mina levnadsår har jag nått både mognad och ett visst mått av visdom. Jag är förberedd på vad som väntar mig vid ålderdomen, eftersom jag redan har upplevt den och därmed kan bespara mig själv en del farhågor som ändå aldrig kommer att inträffa. Oavsett om jag lever mitt liv fram- eller baklänges är jag nu på toppen av livsstegen. Men om jag kunde leva livet baklänges, visste jag nu att jag hade de bästa åren framför mig. Då hade jag kanske tagit tillvara på dem på ett bättre sätt, om jag hade vetat att de åren skulle försvinna så fort.

Vid 40 år har barnen vuxit upp och jag kan välja att göra saker bara för min egen skull. Arbetet är fortfarande en stor del av mitt liv, men jag skulle kunna göra rätt val även i karriären.

Vid 30 är jag fullt upptagen med att få vardagspusslet att gå ihop. De val jag skulle göra för mina barn skulle med all säkerhet bli rätt. Jag slapp göra de misstag som förälder som jag kanske skulle få ångra och stå till svars för senare.

Vid 19 springer jag ut ur skolan med studentmössan på huvudet. Jag förstår precis vilka val som är de rätta att göra för att en lysande framtid ska bli min. Jag skulle inte vara rädd för risken att välja fel väg, för jag skulle ha klart för mig vart den rätta skulle leda mig.

Vid 10 år är livet en sorglös lek som fyller mina dagar med glada skratt.

När jag når spädbarnsåldern och ligger där i sängen och plockar och plockar på min filt, sitter mina föräldrar bredvid mig och väntar på att jag ska uppslukas till en glimt av längtan i min pappas ögon.

Visst hade det haft sina fördelar att leva från andra hållet? Och ändå inte. För det skulle ju då inte bli någon utmaning att ta sig igenom svårigheter och problem om jag redan hade facit. All spänning och överraskning i livet vore ju borta om jag visste från dag till dag exakt vad som skulle hända.  Det skulle vara som att läsa en bok där jag redan i början visste hur boken skulle sluta…

Jag har blivit uttagen att berätta min historia i en antologi som kallas ”Det som inte syns på ytan”. Tillsammans med 20-25 andra författare har jag fått förtroendet att berätta om vad jag bär på som inte syns.

Jag har valt att berätta om hur det är att på mycket kort tid tappa synförmågan. Jag skriver om rädslan, sorgen, frustrationen, men också om drivkraften och viljan att leva vidare med det.

Det är Ariton förlag som kommer att ge ut en bok i maj med berättelser från olika små människor i ett stort universum, människor som alla bär på någon form av sorg som de kanske berättar om för första gången i sina liv. Diverse olika livsöden som griper tag i och berör på djupet.

I samband med att det här projektet drog igång, fick vi skriva en krönika som speglar våra berättelser i den kommande boken på websidan Coachingguiden.

Alla krönikorna är ännu inte publicerade, men under förmiddagen idag, var jag inne och läste de som redan publicerats. Det var ganska omvälvande berättelser som osökt fick mig att tänka på hur alla människor rymmer en historia och att det alltid finns de som har det värre än jag.

Jag tänkte på hur många, till synes, lyckliga och perfekta människor det är, som kämpar där ute för en bättre tillvaro. Det slog mig att ingen har ett perfekt liv utan att alla, var och en på sitt sätt, kämpar för att bli accepterad för den man är.

Några av krönikorna grep tag i mig riktigt ordentligt. Som så många gånger förr ställer jag mig frågan: Vem är det som avgör vem som passar in och vem som inte gör det?

Ännu är inte boken färdigställd, men jag behöver väl inte nämna hur mycket jag ser fram emot att läsa mina medförfattares fantastiska historier. Vad kan vara mer intressant att läsa om än den lilla människans svåra kamp för att passa in på den här jorden? Vad händer när man faller ur ramarna av en eller annan anledning? Det kan vara sjukdom, dödsfall, missbruk eller andra anledningar som gör att man inte riktigt platsar i det sociala puzzlet.

Allt detta skrivs det om i boken ”Det som inte syns på ytan”.

Att vara synskadad i ett samhälle som kräver så mycket av oss människor, är ingen dans på rosor. I en värld där vi mäts utifrån prestationer, blir det ibland väldigt svårt att vara jag.

För två år sedan tappade jag synen. Det blev en omvälvande resa. Efter att ha varit seende under ett helt liv förstod jag inte vad detta skulle innebära. Första året gick åt till att sörja. Men efter hand som jag blev alltmer isolerad, började jag så smått glänta på dörrar ut ur dimman. Det var då jag hittade de första guldkornen. Det började med att jag lärde mig använda tal och Siri på Iphone och Ipad. Vilken befrielse att kunna gå in på banken själv!

Den stora vändningen kom dock när jag fick min dator med talsyntes. Nu kunde jag börja förverkliga min dröm om att skriva. Jag startade en blogg, började skriva dagbok och noveller. Som jag kämpade för att lära mig datorn! Jag var datorvan sedan tidigare, men det är något helt annat att skriva med talsyntes. Den kämpar jag fortfarande med. Efter mycket svärande fick jag en novell färdig som blev utgiven i en antologi i somras, ”Totalstopp”. När jag skickade in mitt manus berättade jag inte att jag är synskadad. Jag ville bli bedömd som alla andra, utifrån att min text var tillräckligt bra. Jag är nämligen så mycket mer än bara min synskada. När jag blev uttagen att medverka fick självförtroendet en rejäl skjuts. Att kunna klara av detta gav mig mersmak och jag kände att ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

På den vägen är det. Jag har ytterligare ett par noveller som kommer att publiceras framöver och jag tackar ofta min högre makt för att tekniken är så väl utvecklad att vi som är synskadade blir alltmer självständiga.

Ibland blir omgivningen varse att jag med teknikens hjälp, klarar av mycket mer än de trodde var möjligt för någon som inte ser. Naturligtvis krävs både vilja och intresse för att ta till sig ny teknik. Belöningarna låter inte vänta på sig.

Att hitta guldkorn i tillvaron är svårare för den som inte ser. För att kunna upptäcka dem blev jag först tvungen att släppa taget och låta mig falla ner i någon slags djup acceptans. Det var nödvändigt för att kunna öppna nya dörrar när de gamla stängdes.

För det mesta försöker jag att se positivt på tillvaron. Men ibland slår det mig med full kraft att jag inte längre är densamma och att jag inte kan räkna med en tillvaro som är fylld av de upplevelser jag är van vid sedan tidigare. Ett sådant tillfälle inträffade häromdagen, när maken och jag bestämde oss för att med hyrbil resa runt på ön Teneriffa, där vi för närvarande befinner oss. Efter en hel dag i bilen slog vetskapen om att jag nästan inte hade sett någonting alls, ner som en bomb.

Jag menar, visst vet jag att jag inte ser. Ändå händer det när jag försöker göra saker jag brukade älska förr, att jag blir ledsen när jag inser att det inte ger mig något längre. Den som inte är synskadad själv, har oerhört svårt att förstå vad det är jag pratar om.

Jag pratar om isolering, sorg och ensamhet – även när jag är bland andra människor. Ett utanförskap som är svårt att beskriva.

Och mitt i eländet dyker det upp små ljuspunkter. Som till exempel när vi stannade till på en liten fiskrestaurang och åt gott, värmen och ljudet från havet som omsluter mig på denna underbara ö. Vi bor på fjortonde våningen med, enligt maken, en vidunderlig utsikt över berg och hav. Jag kan njuta av ljudet från vågornas kluckande utanför fönstret och njuta av de milda vindarna här.

Jag behöver inte vara som förr. Jag behöver bara vara den jag har blivit. Acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan. Med den inställningen blir det svårare att sörja och möjligheterna öppnar sig, för en blind höna som jag, att hitta guldkornen i tillvaron.

…har jag lovat någon, inte ens mig själv, att jag ska förändra under det nya året 2018.

Inte sluta röka, inte sluta dricka, inte äta bättre eller motionera mera. Jag har inte ens lovat att vara snäll. Det känns befriande att inte behöva göra mig till och försöka förändra mig själv och den jag är, för att bli en bättre människa. Jag menar att om jag inte har lyckats förändra mig själv på 64 år, är väl sannolikheten ganska liten för att jag ska kunna lyckas nu. Kanske är det dags att i stället börja acceptera att jag är den jag är – på gott och ont?

Varje år, fram tills nu, har jag känt mig vemodig och ledsen när jul- och nyårshelgerna varit över. Men inte i år. Jag har kommit fram till att det beror på att mina förväntningar inför dessa helger, varje år har varit för högt ställda. I år väntade jag mig ingenting. Det blev den bästa julen och nyåret på många, många år. Så idag när jag plockade ner julpyntet, fanns det ingen klump i magen och inga tårar som brände bakom ögonlocken. Inget vemod, ingen besvikelse, där fanns ingenting alls.

Under flera år har jag försökt lära mig att leva här och nu. Inte vara för långt fram i tankarna.  Inte heller fastna i tankar om det förgångna. Inte ha för stora förväntningar på framtiden. Jag har jagat dagen och försökt fånga den…  Det har inte gått så bra och fått till följd att jag ofta blivit besviken. Helgerna som gått tar jag som ett kvitto på att när jag låter bli att febrilt försöka styra och ställa och i stället tillåter mig att bara följa med, blir jag glatt överraskad.

Vid den här tiden i fjor, var jag fullt sysselsatt med att längta till sommaren. Varje dag skrev jag i min dagbok om hur underbar sommaren 2017 skulle bli. Efter den kalla ruggiga sommaren, behöver jag väl inte nämna att jag var besviken. I år vilar jag tryggt i att det är som det är och det blir som det blir. Det känns skönt att tänka så.

2018 ligger framför mig som en ovandrad väg, som en osjungen sång och en oskriven bok.  Som ett ogivet löfte. Som ingenting alls…

Nästa gång jag skriver något här befinner jag mig på Teneriffa. Detta ligger nära i tiden, så jag kan inte undvika att planera lite för det. Jag försöker att inte skruva upp förväntningarna till oanade proportioner, utan strävar för att ta dagarna som de kommer. Struntar i att fånga dagen och låter dagen fånga mig i stället. Det blir mer spännande så…

Inte styra och ställa, inte lova något, bara njuta av sol och värme. Göra det jag tycker är roligt och i övrigt ingenting alls…

God fortsättning på det nya, spännande året!

Så vill jag sammanfatta året som gått. Som en påse, fylld till bredden av diverse olika karameller. Några var riktigt goda och gav mersmak, andra var mer svårsmälta och vissa var beska.

Det här blev året när de sista av mina synrester försvann. Därmed blev det också svårare än förr att själv välja vilka bitar jag ville plocka ur min påse. Samtidigt blev det mer spännande, för jag visste ju aldrig om det var något sött eller surt jag skulle få tag i.

Några av de sötaste bitarna minns jag bäst. Hur jag lärde mig talsyntesen på datorn och hittade glädjen i att skriva. Jag lyckades få en novell publicerad under året. Jag startade en blogg. Skrivandet fick fungera som mina tentakler ut mot omvärlden, genom dimman som tätnade allt mer och gjorde det omöjligt för mig att få kontakt med dig via kroppsspråket.

En annan riktigt läcker bit var när jag firade 45-årig bröllopsdag i Köpenhamn, med min älskade make.

Ytterligare en godbit var när jag blev skickad på kurs till Stockholm för att förbereda mig för att ta emot en ledarhund. Det är en lång väntan på en sådan, men den som väntar på något gott…

Andra godbitar i påsen har varit små ögonblick, väl värda att minnas. Som varma, mjuka barnbarnsarmar runt min hals, doften av nygrillat från uteköket, och diverse samkväm med goda vänner.

Det har blivit åtskilliga bastubad i den vedeldade bastun där jag suttit och filosoferat över livet och dess mening. Utan att för den skull komma till någon klarhet eller vara ens i närheten av att förstå. Vissa saker är det nog inte ens meningen att jag ska förstå.

Att lyssna på ljudböcker tillhör mitt favoritgodis. Otaliga är de historier jag har hört under året som gått. Mest har det blivit deckare och spänningsromaner, men en och annan kärlekshistoria har också upptäckts i påsen. För vad vore livet utan kärlek?

Mitt ibland de här godbitarna dök det plötsligt upp riktigt illasmakande konfekt. Några personer i min nära omgivning gick bort. Jag blev också tvungen att låta min bästa vän, min 12-åriga rottweilerflicka, få somna in. De här bitarna efterlämnade en besk eftersmak som varade länge. Det gjorde också det faktum att sommaren som gick blev den kallaste på mannaminne.

Gottepåsen har, i år precis som under mina tidigare 64 år, varit fylld av upplevelser. De söta, goda bitarna var där för att göra livet värt att levas. De sura illasmakande bitarna var där för att jag ska lära mig saker och ting. För att jag ska kunna växa som människa, bli stark, klok och bibehålla ett visst mått av ödmjukhet och tacksamhet.

Hans Alfredsson sa: ”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något”.

Nu när årets påse snart är tömd hoppas jag att nästa års blir välfylld med en väl avvägd blandning av sött, salt och surt. Ögonblick av glädje, sorg och upplevelser i en salig blandning av tid som kommer och går och utgör detta ständiga mysterium som kallas livet.

I glittrande, tindrande, klara barnaögon blir jag påmind om att julen är nära nu. Önskelistan är oändligt lång från de små som ännu inte har lärt sig att man inte kan få allt man önskar sig. Förväntningarna är stora och nedräkningen till julaftonen ter sig evighetslång.

Sedan finns det de barnen vars ögon inte tindrar. I deras ögon går det bara att utläsa sorg och besvikelse. Det är de små som oroligt och genom bitter erfarenhet har fått lära sig att det inte är lönt att önska sig något eftersom det saknas pengar i familjen. Det finns fler av dessa fattiga barn i vårt land, än vi orkar med att förstå.

Ytterligare en annan kategori är de små vars ögon sedan länge har slocknat. Det är de som hela julaftonen oroligt granskar sina föräldrars personlighetsförändring, som blir alltmer påtaglig efter hand som den spetsade glöggen och ett otal snapsar konsumeras. Erfarenhetsmässigt vet dessa barn att julaftonen kommer att sluta med bråk gråt och ibland misshandel. De går där med en växande klump i magen och inväntar katastrofen som nalkas allteftersom julfirandet spårar ur.

De här barnen har inte så stora önskningar. Jag vågar påstå att de skulle vara mer än nöjda med föräldrar som väljer bort spriten under julen och firar en vit jul, i stället för att försöka köpa sina barns kärlek med mängder av julklappar.

Jag önskar att alla barn får en vit jul i år. Att alla vuxna med barn, barnbarn och barnbarnsbarn omkring sig, tänker på hur djupa spår det sätter i våra små, att få sina jular förstörda av spriten.

De som kan och vill, kan tänka på julklappshjälpen och skänka något dit för de barn som inget får, tycker jag.

Alla klarar av att inte dricka något under denna högtid, för barnens skull. Att ge de små vita jular som följer dem resten av livet är väl inte för mycket begärt? Det är väl ingen som önskar att våra små ska minnas sina barndomsjular med ångest, hela livet?  Julen borde, i första hand, tillhöra barnen.

Jag önskar er alla en riktigt God Vit Jul! Ska vi vara överens om det?

Nu nalkas 2017 års jul med stormsteg. Huruvida den är signad eller inte låter jag vara osagt, men vi kan väl vara överens om att året som har förflutit mellan julen 2016 och julen 2017 på många sätt har varit en minst sagt turbulent tid?

Det känns som att världen har blivit galen under det här året, eller så är det bara jag som uppfattar den så. Varje dag matas vi med allt elände via diverse olika medier. Här hemma i Sverige stiger missnöjet och många har tappat tron på välfärdssamhället. Dagligen nås vi av rapporter om utsatta människor i vårt land, som inte får den hjälp de behöver. Det handlar om svårt sjuka människor som får sina Lss-timmar indragna, om blinda som inte får hjälp med ledsagning eller får sina handikappersättningar indragna. Regeringen tycks finna det fullt rimligt att den som är blind ska kunna klara av att jämföra priser, och med jämna mellanrum med hjälp av kvitton till försäkringskassan, kunna styrka på vilket sätt det innebär merkostnader att vara blind. I min värld är det lika korkat som att säga att barnfamiljer måste kunna styrka på vilket sätt de har merkostnader för sina barn, som berättigar till barnbidrag.

Det handlar också om våra fattigpensionärer som blir allt fler i antal för varje år som går.

Samtidigt får vi oss till livs hur det slösas med våra skattepengar av de som har förmågan att roffa åt sig. Det är kanske inte så konstigt, när jag tänker efter, att en stor del av oss är konstant förbannade? Det grämer mig att all negativ rapportering får oss att tappa framtidstron och känna oss uppgivna.

Som liten människa är det svårt att få till en förändring. Jag brukar försöka förändra genom att använda min rösträtt. Men då jag nu uppfattar samtliga partier som tämligen ointresserade av att hjälpa dem som har det svårt, och dessutom väljer att ställa grupper mot grupper, ser jag inte någon större nytta med att rösta… Det blir pest eller kolera, liksom.

Medan härliga dofter av nejlika-preparerad skinka sprider sig i mitt kök, försöker jag ändå finna någon slags julfrid. Värmer en mugg glögg och knaprar på en pepparkaka. Andas lite lugnare, låter irritationen rinna av mig. Söker i mitt undermedvetna för att, om möjligt, försöka framkalla bilden av den tiden när julen betydde som mest för mig. Innan sonen blev vuxen, innan världen var en så kall plats att vistas i, innan vi behövde ”Metoo” upprop och när jag trodde att Sverige var det bästa landet i världen. Det känns som länge sedan.

Jag filosoferar över varför vi firar jul och låter mig uppfyllas av tankar om hur oviktigt det har blivit med julklappar och oändliga mängder med julmat. Ju äldre jag blir desto mer betyder det att ha vänner som vill umgås med mig, ge mig en kram och kanske bara sitta tysta och finnas där. Att sitta i stillhet och njuta av närhet med någon jag tycker om är det viktigaste av allt.

Under året som har förflutit sedan förra julen har jag genomgått hela registret av olika känslor. Ilska, frustration, uppgivenhet, tacksamhet, ödmjukhet och kärlek.

Nu är det snart jul. Som så ofta på julen tänker jag på Ulf Lundells vackra text i ”Snart kommer änglarna att landa”. En av de vackraste texter jag vet.

Jag önskar att hela världen, denna jul, kunde präglas av lugn och fred i människoland.

Nästa vecka är det dags att hylla många hjältar i vårt land. Det sker genom en stor gala i TV en gång om året. Detta är en av mina favoritgalor. Alla dessa fantastiska människor som genom sina hjältedåd gjort den här mörka och kalla världen lite lättare att leva i. Varje gång jag har följt Svenska hjältar-galan, känner jag att det finns hopp för mänskligheten. Blir liksom fylld av tankar om att människan, trots allt elände, består till största delen av godhet. Det behöver jag verkligen bli påmind om ibland…

Det finns naturligtvis mängder av hjältar som inte uppmärksammas här. Alla dessa vardagshjältar som gör goda gärningar, utan att det märks utåt. Jag tänker bland annat på alla anhöriga som i det tysta vårdar sina sjuka nära och kära i hemmet. De gör det av kärlek men får sällan någon uppmuntran för det slit det också innebär. Tvärtom förväntar sig Försäkringskassa, landsting och kommuner att den som är anhörig ska dra det tyngsta lasset. Man utnyttjar ofta den anhöriges villkorslösa kärlek för att hålla ner omvårdnadsbehovet och därmed kostnaderna för samhället.

Jag hörde om ett äldre par, i 80-årsåldern som hade tagit hand om sin svårt handikappade, rullstolsburne son i över 50 år! Nu orkar de, av förklarliga skäl, inte ta hand om honom längre och har mycket motvilligt, bett samhället om hjälp. 50 år! De har gjort detta av kärlek, men i min värld är de riktiga hjältar.

Sedan har vi alla dem som jobbar för att djuren ska få det bättre. Alla kattjourer, och andra djurorganisationer, som är helt beroende av bidrag och ofta jobbar ideellt med sin passion för djuren som enda  drivkraft. Vilka hjältar!

Det finns många, många människor som utför hjältedåd, utan att ens tänka på det. Till exempel den som hjälpte den gamle förvirrade mannen att hitta hem med sin rollator och den som sköt till den där tjugan som den gamla tanten saknade när hon skulle betala sina få varor i kassan på Ica.  När hennes torftiga pension inte räckte till det nödvändigaste. Eller café-ägaren som satte upp en skylt att kaffet var gratis för den som inte kunde betala.

För visst är det väl så att de riktigt stora hjältarna är de som gör goda gärningar utan att berätta det för någon? De som inte ens tänker på att de gör något gott, inte förväntar sig att få något i gengäld?

Små saker, som kanske inte ens märks när de utförs, men som skulle göra tillvaron mycket torftigare om ingen brydde sig.

Jag är väl inte direkt någon hjälte. Men jag har utmanat mig själv att göra något litet för någon annan varje dag, fram till jul. Utan att berätta vad jag har gjort och utan att förvänta mig att få något tillbaka. Inte för att platsa bland hjältarna, utan för att dra mitt strå till stacken för en lite bättre värld.

Hänger du på den utmaningen?

Solen gör tappra försök att tränga igenom de blekfeta molnen på novemberhimlen. Ytterst tveksamt letar strålarna sig in genom köksfönstret och träffar min lätt böjda rygg där jag sitter vid bordet med datorn uppslagen framför mig. Det är en ganska vanlig syn numera. Inget kan skingra tankarna och ge mig samma frihet som det innebär att skriva. För min del fungerar det både som en ventil och en kanal ut mot omgivningen som jag blivit lite avskärmad ifrån. Genom skrivandet kan jag sätta ord på tankar och känslor, låta fantasin flöda och berätta mer eller mindre sanna historier…

Just idag funderar jag över jantelagen. Det här med att du inte ska tro att du är något. Eget beröm luktar illa och skryt inte och framhåll inte dig själv. De allra flesta tycker att det är oklädsamt när vi berättar för omgivningen att vi är stolta över oss själva. Då blir man lätt uppfattad som stöddig och självgod.

Den som dristar sig till att nämna att man är mallig över sina prestationer blir lätt offer för den kungliga, svenska avundsjukan. För att undvika att bli utsatt för den, förminskar vi ofta oss själva och det vi har gjort bra. Det tycker jag är synd.

Jag tror att vi har blivit lite bättre på att berömma varandra. Men samtidigt som vi säger: ”Oj vad du är fin och så fräsch du ser ut” sätter vi inte en punkt efter berömmet. I våra tankar sätter vi ett komma och därefter ”till skillnad från mig”. I vår natur ligger en benägenhet att jämföra oss med andra. Oftast till egen nackdel. I stället för att sätta en punkt när vi har berömt någon kommer det ofta en jämförelse som är ytterst ofördelaktig för oss själva. Sådana här negativa tankar har bara ett enda syfte: Att slå på oss själva.

De här tankarna började snurra i mig när jag häromdagen träffade en god vän. Hon sa ”Du ska veta att jag är djupt imponerad av dig. Hur du klarar dig utan syn och att du bloggar och skriver. Du är en riktig kämpe”. Jag hoppas verkligen inte att hon i sina tankar lade till: ”till skillnad från mig”, utan att hon satte en stor punkt efter det berömmet.

För min del betydde orden så mycket. Jag hade länge förminskat mig själv och mina prestationer och inte framhållit hur duktig jag faktiskt är! Eget beröm luktar så illa att jag inte ens kunnat ge mig själv den bekräftelsen i det tysta.

Jag tror jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du är den enda du säkert vet att du ska ha som livskamrat för resten av livet.

Om du inte klarar av att vara stolt över dig själv, känna dig duktig, skryta lite om dig själv, vara lite egenkär, hur ska du då kunna berömma någon annan utan att jämföra med dig själv? Från och med nu ska jag börja sätta punkt när jag har berömt någon annan och inte hänga på en bisats med självförminskande tankar efteråt.

I slutändan är det ett faktum: Tycker du inte om dig själv, gör ingen annan det heller.