Kategoriarkiv: Okategoriserade

SLUTA SPARKA

…på dem som redan ligger! Sluta upp med att försvåra livet för dem som redan kämpar med diverse svårigheter. Det kan vara fysiska tillkortakommanden, men lika ofta psykiska problem. Det fina skyddsnät vi haft i Sverige tidigare håller helt på att brista. Det finns inga pengar att satsa på dem som lider av någon åkomma längre. Man har inte råd att se till att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Det anses vara för dyrt att hjälpa dem som har det tufft. Äldreomsorgen går på knäna och detsamma gäller för sjukvården.

 Soppköerna växer med fattigpensionärer i vårt land, och många, många har svårt att klara sig på sin pension. Politikerna låtsas som att det inte finns hemlösa och fattiga i vårt land.

LSS-åtgärder har dragits in till ett minimum och beviljas över huvud taget inte så länge en person kan lyfta skeden till munnen på egen hand. Alla former av fri ledsagning har mer eller mindre dragits in, om man inte har en fet plånbok och kan betala över 300 kronor per timme för den hjälpen. Allt som eventuellt kan underlätta vardagen för den som är stukad, dras in, då samhället väljer att lägga pengar på annat. Fråga mig inte på vad…

Den senaste tiden har jag med fasa konstaterat att den som är blind inte längre kan räkna med färdtjänst. Hörde nyligen om en god vän som är blind sedan födseln, och som haft färdtjänst beviljad i 28 år, som plötsligt fick den indragen. Det var någon nitisk handläggare på Skånetrafiken som hade lyckats hitta ett kryphål och därmed drog in den. Det är ju inte så att personen i fråga plötsligt blivit av med sin blindhet, utan man bedömde det så att hon kunde använda allmänna kommunikationsmedel. Den handläggaren skulle jag vilja sätta en ögonbindel på, placera henne på ett tåg till Malmö och därefter be henne att ta sig till rätt adress utan syn. Det är ganska självklart att det inte går, inte utan ledsagare. För att kunna få beviljad färdtjänst heter det att personen som ansöker ska ha ”väsentliga svårigheter att förflytta sig”. Hur kan man ens tro att en person utan syn förflyttar sig med lätthet? Eller betyder den formuleringen att blinda endast beviljas färdtjänst om de inte kan gå?

Även om man som blind kan lära sig att röra sig hyfsat i närområdet, kan det hända att man ska ta sig till en ny adress. Då hjälper det inte att man kan förflytta sig hjälpligt på speciella sträckor nära sin hemmiljö. Man hittar inte ändå, då man saknar förmågan att läsa skyltar och att orientera sig. Ska det vara så svårt att förstå?

Ännu så länge har jag kvar min färdtjänst. Men jag fasar för när jag ska få den förlängd och känner oro för att få min frihet kraftigt inskränkt. Det verkar ju som att man resonerar som så att så länge någon kan gå kan hon också ta sig till olika platser. I min värld är det dock självklart att den som är blind inte kan det.

Färdtjänsten är inte på något sätt gratis, utan man betalar för sina resor, även om kostnaderna är subventionerade. Jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket pengar man sparar på att göra så här. I min enfald trodde jag att den som på grund av sjukdom fick sitt körkort indraget, och därmed inte längre kan köra sin bil, kunde få färdtjänst i stället. Men så är det inte. Därmed är risken stor att vägarna fylls av synsvaga personer som inte vill släppa ifrån sig sina körkort. Det är väl inte så vi vill ha det?

Vissserligen har jag en ledarhund, men jag lovar att inte heller han kan läsa skyltar, eller ta mig till platser där jag aldrig har varit. Utan färdtjänst blir jag beroende av andra eller rentav livegen.

Då jag hört om flera som fått sin färdtjänst indragen, undrar jag hur de olika partierna ställer sig till detta. Tycker de att det är helt okej att lämna blinda och gravt synskadade åt sitt öde? Det kan vara värt att ta reda på då det ju är val nästa år. Det kan också vara intressant att höra vilka partier som är för att införa en lag i Sverige som ger ledarhundar inträdesrätt överallt utan tjafs och utan undantag. En sådan lag finns inte i Sverige idag. Det finns bara rekommendationer som säger att man bör tillåta ledarhundar.

Det är tufft nog att förlora synen. Att dessutom förlora hjälp som kan underlätta livet för oss, gör mig riktigt bedrövad. Jag vill ha tillbaka ett samhälle där man vill underlätta för den som har det svårt. Ett samhälle där man värnar om varandra och inte ser sina medmänniskor som en ekonomisk belastning. Vad hände med vår fina, trygga välfärd?

Med tanke på att jag inte bara är blind utan börjar bli gammal också, så känns det inte längre tryggt i Sverige. Varför har det blivit så här kallt och hårt i vårt en gång så fina land?

Jag brukar vara ganska bra på att gilla läget och ta dagen som den kommer. Men just idag känner jag mig ledsen och bedrövad. Jag tar med mig min ledarhund och går en mil med honom, så kanske det känns bättre sedan…

EN LEVANDE RESA

Som nybliven medlem i SRF Kristianstad/Bromölla, hade jag den stora förmånen att få följa med på en riktig höjdarresa. Det var en resa som började tidigt på morgonen den 3 september 2021, då 32 medlemmar, vissa morgontrötta, andra morgonpigga, men samtliga förväntansfulla, blev upphämtade av Trossö Buss på olika platser runt Kristianstad/Bromölla. Destinationen var Linköping, så vi hade några timmar framför oss i bussen.

Normalt sett brukar en lång resa i buss bli ganska enformig för min del eftersom jag inte ser något av omgivningarna, men så blev det inte på den här resan. För med oss på bussen fanns förutom en fantastisk busschaufför, Göran, också en underbar reseledare i form av Helene Andersson. Som om inte det var nog hade vi också med oss den duktiga syntolken Eva Håkansson, som såg till att vi fick omgivningarna beskrivna för oss.

Första stoppet blev i Tingsryd vid Kungastenarna, där vi tog en snabbfika och därefter reste vi vidare via Väckelsång, där Eva bland annat beskrev för oss att det stod en stor Arla-ko i trä och i naturlig storlek, längs med vägen. Vi for via Ingelstad, vidare utmed Torsjöleden och Torsjö. Färden fortsatte mot Växjö och väg 23 mot Linköping. Vi reste vidare mot glasriket och fick veta att det finns 13 glasbruk, men endast ett fåtal är i bruk idag. Vid Åseda berättades det att här tillverkades den berömda Åseda-osten, som sedermera flyttade tillverkningen till Danmark på 1960-talet.

Vid Liljeholmens Herrgård i Rimforsa stannade vi för lunch som bestod av kotlettrad och klyftpotatis. När alla var mätta och glada fortsatte färden mot den gamla delen av Linköping och friluftsmuséet.

Alla som önskade, tilldelades utrustning för syntolkning, så vi kunde bilda oss en uppfattning om hur det såg ut i omgivningarna när vi gick ombord på det lilla öppna tåget som väntade på oss i den gamla delen av staden. En guide, iklädd  tidsenliga kläder i form av lång, mörk klänning och hatt, följde springande efter tåget som först stannade vid de gamla trähusen runt torget. Där berättade hon för oss att husen hade flyttats hit från sitt ursprungsläge på olika platser runt om i Linköping. I husen finns idag, förutom diverse butiker, också en del lägenheter.  

När tåget lämnade stadsdelen fick vi följa med genom Vallaskogen och till Vallagård. Tågresan fortsatte genom de lantliga delarna av friluftsmuséet och en inspelad röst guidade oss igenom skogen. Syntolkning av byggnader och natur stod Eva för. Vi avslutade turen där den hade börjat, och därefter stod det oss fritt att gå och strosa på egen hand ett par timmar.

En del gick och fikade på Ragnar Dahlbergs Kaffé som bland annat hade en vacker utomhusservering i gammal stil, förlagd i en äldre trädgårdsmiljö. Där prunkade rabatterna och trämöblerna stod utplacerade under lummiga träd.

Andra valde att göra ett besök i Cloettas godisaffär. En gammal slogan gjorde sig påmind där inne: ”Tag det rätta, tag Cloetta”.

Några valde att sätta sig på en bänk och njuta av det fantastiska vädret, som för övrigt fanns med oss i dagarna tre.

Framåt seneftermiddagen, gick bussen tillbaka till Quality hotell Ekoxen, där vi checkade in och fick vila en stund inför kvällens middag på hotellet.

Vi bjöds på en tvårätters middag som smakade mycket bra, efter en lång och händelserik dag.

Efter en god natts sömn och en god hotellfrukost, samlades vi åter för bussresa till Motala där Kung Edvard väntade vid kajen för att ta oss på en tur på Göta kanal. Solen strålade från en molnfri himmel och det var absolut vindstilla. Därför valde de flesta av oss en plats på däcket och det blev en fantastisk båtfärd. Den trevliga kaptenen styrde skutan, med säker hand, först ner och sedan tillbaka upp, genom fem slussar som för övrigt sköttes helt manuellt av slussvakter. Under tiden berättade han för oss lite historik om hur det gick till när kanalen byggdes. Det var Baltzar von Platen som år 1810 fick tillstånd att påbörja kanalbygget. Man grävde för hand med spadar, och arbetskraften bestod mestadels av soldater. Kanalen invigdes i september 1832. Då von Platen avled 1829 hann han inte vara med om detta. Han ligger begravd på en plats utmed kanalen och varje gång ett fartyg passerar graven tutar kaptenen för att hedra hans minne.

På fartyget serverades vi en vällagad lunch.     

Tillbaka i Motala fick vi ströva omkring fritt. En del valde att ta en svalkande öl i det härliga sensommarvädret, andra tog en fika eller en mjukglass. Några valde att gå till målgången av cyklisterna från Vätternrundan, som ägde rum denna helg.

Tillbaka på hotellet blev det lite vila innan kvällens tvårätters middag. Stämningen var hög denna lördagskväll och skratten ekade i restaurangen.

Efter ytterligare en god natts sömn och en härlig frukostbuffé på hotellet, samt utcheckning, åkte vi med buss till Borensberg och Brunneby musteri och gårdsbutik. Där berättades lite runt musteriet och vi fick även möjlighet att provsmaka lite från deras sortiment. Därefter fick vi shoppa lite i butiken, såsom must, cider, glögg och bakverk. Där fanns ett mycket stort utbud av sylt och marmelad av olika slag, men man sålde även kläder i fina naturmaterial. Vanligtvis shoppar jag inte loss direkt längre, men när jag nu hade lyxen att få tolkat vad som fanns i butiken samt priser, blev det ändå en del.

Så tog bussen oss till Linköping igen för en fin tur på Kinda kanal. Kinda kanal är ett kulturhistoriskt byggnadsminnesmärke och omgivningarna runt kanalen är ett viktigt naturområde för friluftsliv och rekreation.

Vi serverades ett fantastiskt smörgåsbord med diverse olika delikatesser såsom sill, lax, olika gratänger och diverse sallader. Middagen kröntes med kaffe och marängsviss.

Det var trångt om saligheten i restaurangdelen, men vad gör det om man hjälps åt så att alla kommer fram?

De flesta som steg ombord på bussen efter båtturen var både mätta, nöjda och trötta. Det var ganska tyst under hemfärden så det är väl inte otänkbart att någon passade på att sova en stund.

Helene frågade var och en av oss om en önskelåt. Därefter skapade hon en Spotify-lista och lät oss lyssna en stund på varandras önskelåtar under färden tillbaka till Kristianstad. Vi gjorde ett kort stopp på vägen hem för toalettbesök och inhandlande av något litet att äta för dem som var hungriga igen.

Vi anlände till Kristianstad vid 21.30 på söndagskvällen. Jag tror jag vågar påstå att samtliga var mycket nöjda med resan.

Det jag främst tar med mig från resan är vetskapen om vilken fin förening jag har blivit medlem i. Alla är positiva, glada och hjälpsamma. Trots diverse svårigheter och tillkortakommanden existerar inget gnäll. Ingenting är omöjligt, liksom. Det känns som att jag verkligen kommer att kunna trivas riktigt bra i denna förening.

Slutligen vill jag tacka ordföranden och hela styrelsen för en väl planerad resa!

HÖSTGLIMTAR

Den mogna sensommarsäden ligger ner över fälten och hukar sig under skyfallet med inslag av hagel. Vattenpölarna skvätter runt vaderna på promenaden. Det doftar fuktigt och luften känns lite småkylig. Mörkret och vätan ger sig till känna under allt kortare kvällar. Det doftar höst.

Inomhus doftar det underbart av kantarellpaj med västerbottenost och svenska kräftor med mycket dill.

 Vi skördar från alla växter och plantor som vi har pysslat om hela sommaren. Ungarna laddar för skolstarten. Det är augusti.

Väderomslaget efter 30 grader under juli blev nästan brutalt, och eftersom augusti får räknas till sommarmånaderna, känns det lite snopet att hösten redan är på ingång. Läste precis att augusti månad, hittills i år, har varit kallare än normalt. Vart tog sommaren vägen? Jag hann inte med, inte i år heller.

Jag har egentligen inga problem med hösten. Det är svalt och skönt och alla aktiviteter kommer igång, nej, det är mörkret jag inte klarar av. Den där blöta höstfilten omsvept av mörker ger mig kalla kårar varje år. Tunga tankar har en benägenhet att slå rot i mitt huvud i samma stund som mörkret anländer. Då börjar kampen att inte ge efter och falla in i negativa tankar. Det är sannerligen inte lätt att stå emot. Funderingar om hur pandemin ska utvecklas under den här hösten och vintern, oroligheterna i Afghanistan, jordbävningar, skjutningar i Sverige var och varannan dag,  och ständiga katastrofrapporter om miljön, främjar inte direkt känslan av sinnesro. Inte heller rapporterna från Vid din sida om extremt långa köer av fattigpensionärer till soppköken i Stockholm, gör sinnet lättare. Speciellt som jag vet att det inte enbart är i Stockholm det ser ut så, utan överallt i landet. Ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning under täcket och slippa höra, slippa veta, slippa hösten.

Då och då kan jag sakna augustikänslan från förr. När jag var ung var det en av de bästa månaderna på året. Då såg jag fram emot alla kräftskivorna, eftersom jag älskar kräftor. Dessutom infaller min födelsedag i slutet av augusti, vilket var höjdpunkten på månaden. Jag minns hur jag som barn blev medsläpad till butikerna för höstens klädinköp inför skolstarten. Det blev min födelsedagspresent att följa med till Oscaria eller Håkanssons skor vid Gustav Adolfs Torg i Malmö, för att välja höst- och vinterskor. Sommarloven var minst en vecka längre när jag var barn, och jag började skolan lagom till min födelsedag. Det såg jag fram emot, eftersom jag då fick visa upp min höstgarderob. På den tiden var det en tydlig gräns mellan sommar och höst, i varje fall för min del. Nu för tiden har årstiderna en tendens att flyta ihop.

Eftersom jag känt glimtar av hösten ovanligt tidigt i år och eftersom jag blir negativt påverkad av den varje år, är det nu dags för den här blinda hönan att leta efter guldkorn i tillvaron. Ibland kan de vara extremt svåra att hitta och ibland blir jag helt utmattad av sökandet. När sju år och åtta bedrövelser liksom tar över mitt liv. Det är då jag försöker bryta ner tillvaron i små molekyler och leta guldkorn precis där jag står. Vägrar eländet i världen och i Sverige, vägrar mina egna tillkortakommanden, vägrar att ge upp. Ber en stilla bön om sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan…

Hej höstglimtar! Jag viker inte ner mig i år heller!

OM VARDAGSLYCKA

Är du lycklig? Vad är lycka för dig och när känner du de där himlastormande lyckorusen i livet?   Är det när du har fyra veckors orörd semester framför dig eller när du flyger iväg på utlandsresor? Eller när du gifter dig och får barn? Eller är det när du lyckats prestera något riktigt bra som du får mycket beröm för? En ny bil eller en flott bostad eller andra statusprylar kanske får dig att känna dig euforisk? I så fall är stunderna du varit lycklig ganska få om du slår ut dem över ett helt liv…

Om jag i stället frågar om du är vardagslycklig ser det åtminstone för min del betydligt bättre ut. Vardagslycka för mig är när livet rullar på som vanligt och jag har det mesta jag behöver. Det kan vara att vid 68 års ålder känna sig ganska frisk. Åtminstone så länge jag inte går till doktorn och får veta något annat. Att komma upp varje morgon och känna sig hyfsat trygg. Att nära och kära runt omkring mig mår bra och har det drägligt i sina liv gör mig också vardagslycklig.

De där små stunderna av tillfredsställelse är inte att förakta. Som till exempel när bästa grannarna hojtar att kaffet är klart eller när några fina före detta arbetskamrater fortfarande hör av sig till mig och kommer och hälsar på trots att det gått sex år sedan jag tvingades sluta arbeta. De små sakerna som gör livet värt att leva, men som vi inte sätter särskilt stort värde på. Vi märker knappt av dem förrän de uteblir…..

Vardagslycka är också när jag kan låta bli att sörja de saker jag inte fick gjort i livet. När jag inte ångrar en massa felval jag gjort utan kan se att det fanns en mening även med det som blev fel.

Det ligger nog i människans natur att ständigt sträva framåt. Få ett bättre jobb med högre lön, ett visst antal barn, större bostad och fler resor. Vi sneglar på andra och tycker att de har lyckats bättre än vi. Vi vill bli smartare, rikare, smalare och friare. Vi tror att gräset är grönare på andra sidan staketet. Inte förrän vi förlorar något vi haft kan vi inse att det var bra som det var. Då plötsligt kan vi utbrista att det var bättre förr…

Det är ganska skönt att ha kommit upp i en ålder där jag klarar av att leva i nuet. Det tog ganska många år att skapa fred med mig själv. I och med det försvann också alla tankar av bitterhet och sorg över det jag inte har. Tankarna ersattes i stället av tacksamhet för det jag faktiskt har. Jag lärde mig med åren att uppskatta små stunder av lycka. Det är precis som jag har insett att livet inte varar för evigt och att det därför gäller att uppskatta det jag fortfarande har kvar.

Det händer förstås då och då att jag vaknar på morgonen och känner mig låg. Får ett anfall av måendefixering och känner efter om jag inte är lite sjuk, om jag inte saknar något eller om livet verkligen inte ska vara mer än så här. Då brukar jag studera min fantastiske ledarhund ett tag. Inte stiger han upp på morgnarna och funderar över meningen med livet? Han kan verkligen konsten att njuta av nuet. Om gårdagen funderar han inte och har redan glömt eventuella oförrätter. Om morgondagen vet han inget, precis som vi, och han har förmågan att inte oroa sig över framtiden. Han kan sannerligen konsten att bara vara, liksom. Han är inte bara en trogen vän och arbetskamrat, utan på sätt och vis också en förebild.

Hemligheten med att kunna känna och uppskatta vardagslycka tror jag ligger i förmågan att sluta fred med sig själv. Vara lite överseende med den du har blivit och acceptera den du är. Sluta jämföra dig med alla andra, för vi är alla unika, var och en på sitt sätt.

Utifrån detta sätt att se på livet kan jag ärligt säga att jag är grundlycklig. Visst, synen försvann och jag börjar bli gammal, men så länge jag upplever vardagslycka är jag tacksam för varje ny dag!

I DENNA LJUVA SOMMARTID

När gräset är som saftigast, knopparna som sprödast och tillvaron är ljus nästan dygnet runt, det är då livet är som lättast att leva. Den här tiden, precis innan midsommar, när dagarna är en enda lång förväntan på semestrar och härliga ljumma sommarkvällar, och själva sommaren ligger orörd framför oss, då är det ganska enkelt att känna tacksamhet för livhanken. Vi människor lever upp igen och kryper ut ur våra iden för att njuta av naturen och härlig samvaro med goda vänner och grannar.

Det har varit, och är fortfarande, en pandemi, och även om många äldre nu är färdigvaccinerade, gäller det fortfarande att umgås med försiktighet. Men visst känns det ändå mer hoppfullt än förra året vid den här tiden…

Igår var det sommarsolståndet och därmed årets längsta dag. Jag undviker att tänka på att det nu så smått börjar gå åt det andra hållet.

På fredag är det midsommarafton. Jag älskar midsommarhelgen! Den känns så typiskt svensk på något vis. Det finns få saker som slår höjdpunkten på den svenska sommaren, och det finns ingen längtan efter utlandsresor så länge vi har sommarmånader i Sverige.

Just nu är temperaturen alldeles lagom. Till skillnad från veckan som gick då det var en olidlig värmebölja i landet. Både jag och min ledarhund Jimmy, låg och flämtade efter luft. Som tur är har vi möjlighet att stänga in oss i stugan och sätta på AC för att kunna hämta oss lite. När temperaturen går upp över 30 grader kan man inte annat än be om nåd. Det går heller inte att arbeta tillsammans med sin hund, då det är för varmt även på morgnar och kvällar, varför jag fick låta honom vila hela förra veckan. Han är ganska bekväm av sig och tror nu att dagarna går ut på att ligga och sova i solen. Inte tycker han om att bada heller, trots att han är en labrador, så det är svårt att svalka av honom när det är som varmast. Nu är i alla fall temperaturen mer behaglig, och det är dags att påminna honom om att de lata dagarna nu är över.

I mitt tillstånd av ”ickeseende” har jag även i år missat alla de tidiga vårtecknen. Vänliga människor har dock upplyst mig om vitsippor, krokus, syrener och hägg och mycket mer. Precis som tidigare år tränger våren så småningom in även i min bubbla, och inte minst ljuset har jag stor glädje av. Man får vara glad för det lilla. Som till exempel att jag fortfarande är frisk och kan gå långa rundor med min hund. Det är ju inte alldeles självklart. Jag är liksom inte bara blind, jag börjar bli gammal också vilket är ett faktum jag ofta glömmer bort. Eftersom jag aldrig ser min spegelbild blir jag inte påmind på samma sätt som andra om att åren går. Det ser jag som en ganska behaglig sjukdomsvinst, trots allt. Inget ont som inte har något gott med sig, liksom.

I denna ljuva sommartid och med den underbara midsommarhelgen framför vill jag önska alla mina läsare och följare en helt underbar sommar! Då jag är väl medveten om att midsommarhelgen också är den stora suparhelgen i Sverige, vill jag uppmana till försiktighet med snapsarna till sillen. Det kommer ju en midsommardag också. Själv har jag valt bort alla former av alkohol och är därför ganska säker på att jag inte har mycket att ångra efter midsommarafton.

Var rädda om varandra och glöm inte att visa lite omtanke i denna ljuva sommartid!

SEX SJÄLAR OCH EN ÄNGLAHUND

Jag vet att ni inte sover. Jag vet att ni inte är borta. Ni finns i den ljumma vårvinden som smeker min kind, i vattendropparna som piskar mot rutan och i fåglarna som flyger fritt i skyn. I löven som dansar omkring på hösten och i snöflingorna som sakta dalar mot marken om vintern. Alla ni själar som har lämnat mig under de senaste åren finns ändå kvar där ute.

Varje liv som föds på den här jorden är unikt och kan aldrig ersättas av ett annat. Det är väl därför sorgen blir så tung när någon går bort. När ett liv avslutas lämnar själen kroppen och jag tror den finns kvar efteråt, inte minst i våra hjärtan. Kanske tänker vi inte dagligen på de som lämnat jordelivet men lite då och då poppar de upp i minnet.

En vän väckte frågan om han, när han rensade i vänlistan på facebook, skulle ta bort de vänner som var avlidna. Vid en snabb koll av min egen lista upptäckte jag att sex personer inte finns kvar här bland oss längre. Dessutom dyker en fantastisk hund upp bland mina minnen då och då. Vissa av vännerna som gått bort var närmre mig än andra, en del retade gallfeber på mig, men alla fanns de i sfären runt omkring. Alla betydde de något. Jag skulle aldrig drömma om att ta bort dem från min vänlista då jag älskar att bli påmind om deras avtryck i cyberrymden. Bara för att de inte går på jorden längre betyder det inte att de inte är här. Bara för att de inte syns betyder det inte att de inte finns…

Jag känner stor tacksamhet för dem jag haft förmånen att vara vän med på min egen livsvandring. Även för dem som har lämnat mig genom åren. Självklart är jag också tacksam för alla dem som fortfarande finns kvar här hos mig. För vad vore livet värt utan vänner?

Ju mer årsrika vi människor blir desto mer får vi vänja oss vid att nära och kära runt omkring lämnar oss. Det står liksom inskrivet i livsavtalet. Det sägs att sorgen är kärlekens pris. När någon nära går bort betalar vi med sorg och går vidare i livet. För vad är alternativet? Har man inte älskat och inte haft vänner har man heller inte levt.

Ibland funderar jag över hur de känner sig som har blivit riktigt gamla. Till exempel den fantastiska bloggerskan Dagny, som fyllde 109 år för ett tag sedan. Kanske har hon vant sig vid att alla hennes jämnåriga vänner har försvunnit efter hand, eller så vänjer mig sig aldrig vid det. Nackdelen med att bli så gammal är väl risken att man känner sig ensam. För vem ska man prata gamla minnen med när ingen jämnårig finns kvar?

Att leva är sannerligen ett märkligt tillstånd och vi lär oss hela tiden hur man gör. Det är en ständigt fortgående resa att finnas till. Om tillståndet efter det här livet vet vi inget. De som vet berättar inget för oss andra.

Passa på att njuta av att få finnas till och av vänner, nära och kära som också finns här. För en sak är jag säker på: Man lever så kort tid här på jorden och är död så förfärligt länge…

GILLA ANNORLUNDA

Tillhör du dem, som liksom jag, gillar människor som sticker ut? Sådana som inte är stöpta i en och samma form? Som tycker att de som ser annorlunda ut, uppträder avvikande eller har åsikter som skiljer sig från mängden faktiskt tillför livet en ny dimension? Kanske är du själv en sådan person som går din egen väg utan att se åt sidorna för att känna in vad andra tycker om dig.

Det är ganska enkelt att vara vidsynt om man inte har någon syn. Det första intrycket som påverkar oss är utseendet. Men om man inte ser får man gå förbi utseendet och i stället bilda sig en uppfattning om sina medmänniskor på ett annat sätt. Tänk så många fantastiska tillfällen till nya kontakter vi missar för att vi blir avskräckta av det vi ser.

Tänk vad tråkigt livet skulle bli om vi alla var likadana. Hur samtalsämnena genast skulle dö ut om vi tyckte exakt lika om allt. Eller om vi skulle se likadana ut! Då skulle vi inte ens veta vem som var vem.

När vi föds är vi ämnade att bli olika. Men vi uppfostras till att smälta in och våra åsikter bör inte avvika alltför mycket från omgivningen. Det börjar redan i skolan. Den som inte har samma prylar, kläder eller åsikter som sina kompisar, löper stor risk att mobbas. Så var det när jag gick i skolan, och så är det fortfarande. Rädslan att tycka annorlunda, eller ens våga säga sin åsikt följer ofta en mobbad unge genom vuxenlivet. Mobbing av oliktänkande förekommer tyvärr också i det övriga samhället. Det tycker jag är beklämmande, eftersom treklövern på ängen är så vanlig ser jag den sällsynta fyrklövern som en raritet. På samma sätt gillar jag allt som är annorlunda. Människor, växter, djur och natur, tilltalar mig om de avviker från normen.

Jag tillhörde den sortens barn som fascinerades av den valpen i en kull som inte var rastypisk. Som aldrig hade vunnit priser i en hundtävling. Där öronen var fel, täckningarna var fel, eller om den var extremt busig eller tillbakadragen. Helt enkelt den valpen som avvek. På samma sätt har jag dragits till människor som inte passar in. Vem bestämmer förresten vem som passar in och vem som inte gör det?

Föreställ dig att alla fåglar såg exakt likadana ut, sjöng på samma sätt och uppförde sig likadant varje dag, år ut och år in. Hur omväxlande skulle det vara att lyssna efter den fågeln och följa dess liv genom de olika årstiderna?
Som om den ena fågelns sång var den enda rätta? Det spelar ingen roll för mig hur fågeln låter, men jag vill ha olika. Ankans kraxande är inte direkt vackert, men jag behöver höra det. Fiskmåsens skri likaså. Ingen blir gladare än jag när jag äntligen hör göken! Även om han inte direkt sjunger vackert, så vill jag att han ska vara där. Likaväl som lärkan med sin drill. Jag vill höra dem alla, precis som de människor som inte tycker som jag.

Den här våren vill jag slå ett slag för olikheter. Du som inte sjunger samma sång som alla andra tänker jag lyssna lite extra på den här våren. Kanske kan jag lära mig något av dig. Jag behöver inte tycka om din sång, men jag behöver lära mig acceptera att den behövs.

Sångfågel lilla
Fortsätt att drilla!
Din sång säger mer än tusen ord.
Om gamla och unga tillsammans vill sjunga
Då ska det råda fred på vår jord.

HEJ VÅREN!

Det känns som det var länge sedan vi träffades sist. Du brukar visa dig lite smått just kring påsken och du gör så även i år. Det är nog därför jag föredrar påsken framför julen, även om också den har sin charm. Det finns ingenting som slår när ljuset kommer tillbaka och vi får ställa om klockorna till sommartid. Det känns som pånyttfödelse varje år.

Många påskar har jag upplevt, men den här påsken är ändå lite annorlunda. Det är den andra påsken jag mer eller mindre är försatt i karantän på grund av pandemin. Det börjar tära på mig att inte kunna träffa barn och barnbarn den här påsken heller. Men nu gäller det att hålla ut, eftersom det närmar sig vaccination och därmed, förhoppningsvis, ett mer normalt socialt liv. Jag, som många andra, tycker förstås att vaccinationstakten går i snigelfart, men ändå, den som väntar på något gott…

Så här sittandes i karantän händer det inte mycket. Jag kämpar med att försöka få in någon slags rutin i vardagen. Så händer det plötsligt något spännande mitt i slentrianen.

I förra veckan blev jag kontaktad av en kvinna som släktforskar på min mors sida. Hon hade hittat mig genom min blogg där jag skrev om min annorlunda mormor, Syster Sjöberg. Genom denna kvinnan fick jag klart för mig att jag har en hel flock av kusiner, som jag i och för sig visste fanns, men inte haft kontakt med under hela mitt vuxenliv.

Många gånger har jag känt mig ganska ensam, då jag endast har en syster. Mina föräldrar dog båda i ganska unga år. Farmor och farfar dog innan jag föddes, och mormor och morfar är också borta sedan länge. Kanske inte så konstigt att jag känt mig släktlös och ensam när jag inte ens visste om mina kusiner på mors sida levde eller inte. Så får jag plötsligt kontakt med alla dessa kusiner som är barn till min moster och mina morbröder. Jag har inte direkt några minnen av dem, men som sagt, jag kom ihåg att de fanns.

Ett tidigt barndomsminne poppar upp och jag minns egentligen bara glimtar. Scenen utspelar sig någonstans på Sorgenfri i Malmö, där jag föddes. Jag kan väl ha varit fyra eller fem år gammal. Jag sitter på ett trägolv tillsammans med en liten pojke, något eller några år äldre än jag. Solen bildar ett rutmönster i brädorna i golvet och utanför fönstret står en hantverkare och pysslar med något. Antingen målar han fönstren eller snickrar med något men han är i varje fall klädd i vit overall. Plötsligt sträcker han in handen genom det öppna fönstret och räcker ett mynt till pojken. Det kan ha varit en tjugofemöring eller en femtioöring, det vill jag låta vara osagt. Han säger åt pojken att han får dela myntet med mig. Den sluge lille killen övertygade mig sedan om att myntet inte gick att dela genom att försöka bryta sönder det med händerna  varpå jag fick acceptera att han blev tvungen att behålla det själv. Anledningen till att jag minns detta är antagligen att jag blev så grundlurad. Lång näsa där, liksom. Jag inbillar mig att det var en av mina kusiner som var så slug. Kanske var det Ralf. Undrar om han blev företagsledare som vuxen…

Att få många kusiner på en gång och inse att man ingalunda är ensam i sin släkt är ganska omvälvande. Inte heller kände jag till att min morfar hade en bror som också lämnat ättlingar efter sig. Det känns som det blir en spännande tid framöver att lära känna sin släkt som jag tappade bort. Man brukar säga att släkten är värst, men värst är om det inte finns någon släkt, tycker jag.

Visst är det spännande att leva? Du vet aldrig från en dag till en annan vad som ska hända. Har man som jag inställningen att det är som det är och det blir som det blir, händer det att jag blir överraskad när tillvaron är som tråkigast.

Så mitt råd är att gilla läget den här påsken också och omfamna våren som är på väg. Ge inte upp, för du vet aldrig vilka överraskningar som väntar dig den här våren.

Glad påsk!

JIMMY HAR ORDET

Jag är inte vilken liten byracka som helst. Jag är den eminente ledarhunden Jimmy. Det är inte så ofta jag får komma till tals, men i det här inlägget har jag faktiskt fått ordet. På tiden, om ni frågar mig, för min matte skriver om både ditt och datt i sin blogg och jag har sällan fått tillfälle att yttra mig.

Det är drygt två år sedan jag fick komma till min matte som plötsligt tappat synen. Det var en omvälvande upplevelse. Eftersom jag kommer från Norge, tog det lite tid för mig att förstå hennes språk, men hon sa ofta att jag var duktig, och det ordet lärde jag mig snabbt. Speciellt som ordet ”duktig” ofta var förenat med en godbit.

Jag är väldigt följsam, så hon hade inga som helst problem med mig, inte ens i början. Men eftersom jag var hennes första ledarhund, gjorde hon en del misstag med mig som vi sedan fick träna bort. Naturligtvis testade jag henne lite för att se hur långt jag kunde bestämma själv, men hon var ganska envis så hon vann för det mesta.

Vi har tränat mycket på det här med hundmöten. I början gjorde jag små ryck och ville fram till mötande hundar, speciellt om de gav ljud ifrån sig, men det har vi tränat bort. Nu är det sällan jag bryr mig, men ni ska veta att det kostar på. Jag är ju en glad och social labbe som har nära till bus och lek.

Jag har det bra här. Speciellt när vi är ute i stugan. Där får jag ofta springa lös och jag får lite andra friheter här som jag inte har när jag är hemma. Som till exempel att ligga i soffan.

Matte går varje dag långa rundor med mig. Vissa dagar blir det upp emot en mil! När vi är i stugan blir det mest långa raksträckor längs cykelbanorna. Det tycker jag är tråkigt, speciellt om hon först går på ett håll, och sedan vänder och går samma håll tillbaka. Då händer det att jag tvärvägrar och ställer mig som en stenstod och vägrar gå. Jag brukar tänka: ”Nu har vi gått här tusen gånger så nu måste du hitta själv”. Jag behöver lite utmaningar, liksom. Visserligen har hon lagt in lite hållpunkter vid olika stolpar som jag får söka upp, men det räcker inte. Jag är en smart hund som tycker om att tänka lite.

Det är väl därför jag är så lättlärd. Lär mig nya moment på ett kick. Å andra sidan kan jag nästan slå knut på mig själv för att få den där godbiten som är belöningen när jag gjort rätt.

När matte tycker att jag har varit en lathund för länge, åker hon hem till stan med mig. Hon säger att jag ska ”stramas upp” och träna på svårigheter. Det gjorde hon förra veckan och då fick jag bland annat hänga med henne till tandläkaren. Det gick alldeles utmärkt, trots att jag aldrig har varit där förut. Lite tråkigt bara att den trevliga tandläkaren inte ville prata med mig, nej, hon tittade inte ens åt mig. Precis som det ska vara, sa matte.

Jag glömmer aldrig något och förstår alltid vad hon vill när jag får något kommando som till exempel ”Sök trappan”. Då lotsar jag henne säkert både upp och ner. Jag är verkligen bäst, om jag får säga det själv…

Jag tycker det är väldigt snålt med mat och godis i det här huset. Matte kämpar med att jag ska hålla vikten. Jag har ökat fem kilo sedan jag kom, och nu är jag riktigt rund. Ändå ger hon mig sällan något gott att äta, mest torrfoder, morötter och slanggurka. Ja, och så fick jag en prinskorv dagen före julafton. Den har jag redan glömt… Jag borde inte bli tjock med tanke på hur snålt det är med käket här. Men en cortisonkur över julen gjorde att jag ökade två kilo. Veterinären tyckte jag skulle äta cortison för min klåda. Undrar vad matte tänker göra nu för att få ner mig i vikt. Som ni nog har förstått är jag ganska matfixerad, precis som alla labbar, så det är en utmaning att hålla en slank linje.

Jag har inte så många hundkompisar, för vi ledarhundar ska vara sparsamma med sådant. Men i lördags träffade jag Ozzy. Vet inte riktigt vad han är för ras, jag tror han är en blandrashund. Han är jättekul, men snabb och smidig. Jag har inte en chans att hinna ikapp honom när vi jagar en boll. Men så har jag också lite fler kilo att släpa på. Vi hade kul i alla fall, och jag fick utlopp för mina ”labbefnatt” och då ser jag liksom ingenting. Bäst att människorna håller sig undan annars brakar jag in med mina 32 kilo i deras knäveck.

Matte säger att det börjar bli tråkigt med alla restriktioner med anledning av pandemin. Hon saknar ledarhundsträffarna. Men jag är ganska nöjd med att få gå vid stugan och bara äta gräs och lukta överallt. Matte är lite orolig att jag ska glömma något jag lärt mig, men jag har ju sagt att jag är bäst. När selen är på vet jag vad som gäller.

Nästan varje dag får jag höra hur lycklig matte är som fick just mig. Att hon inte vet vad hon skulle göra utan mig. Jag vet i alla fall vad jag skulle göra utan henne: Äta så mycket jag ville.

En del tycker synd om oss ledarhundar som måste jobba. Men faktum är att vi endast jobbar några timmar varje dygn. Resten av tiden är vi som vilka familjehundar som helst. Fria, lyckliga och oerhört älskade.

GÅ UT OCH VAR GLAD!

Det finns morgnar när det känns som en ynnest att få vakna upp. När landskapet ligger inbäddat som i vit bomull och solens strålar bildar kristaller i den vita skruden. Morgnar när jag, med glädje, kränger på mig de bökiga broddarna och ger mig ut på långpromenad med hunden. Jag förmår uppskatta de små sakerna i livet som till exempel att jag fortfarande kan gå, eller att januari månad är över. Njuter av februari och ljuset som har kommit tillbaka. Visst, det blir ännu en dag i karantän, utan sociala kontakter, men jag är ju ändå den enda person jag med säkerhet vet ska stå vid min sida, resten av livet. Lika bra att tycka om att vara med sig själv då…

Så finns det morgnar när jag vaknar och känner mig som ”skadat gods” redan innan jag har kommit upp. Morgnar när jag förbannar min högre makt som tog min syn i förtid. Inte nog med det, han (om den högre makten nu är en han), ser till så att jag utöver synförlusten får en massa andra åldersrelaterade defekter. Ibland tänker jag att jag fick min beskärda del av åldrande när synen försvann, men plötsligt inser jag att så är det ingalunda. Det finns många fler förmågor han kan ta i anledning av att åren går. Det var jag liksom inte riktigt beredd på. Visst är jag fortfarande väldigt rörlig och frisk för min ålder, men diverse skavanker har börjat infinna sig. Plötsligt dök det upp en knöl på sidan av foten som faktiskt gör ont. Ni vet en sådan där knöl som man ofta ser hos gamla. Jag brukar kalla den en ”hux-flux-knöl” eftersom den bara dyker upp från ingenstans, men den heter något annat som jag inte kommer på just nu.

Med tiden slits bryggor och kronor i munnen ner och får till följd att de går sönder. Det blir ytterligare en käftsmäll, när jag förstår att det kommer att bli både dyrt och plågsamt att åtgärda. Är det lönt att lägga så mycket pengar och möda på en gammal blind tant? Jag brukar säga att bli gammal är inget för veklingar.

Ibland känner jag mig avundsjuk på de som tror att det finns ett liv efter döden. Även om jag tror att det finns en högre makt som vakar över oss, tror jag inte att vi får en ny chans efter detta livet. Jag tror, att när cirkeln sluts befinner vi oss där vi var från början, före födseln, nämligen i ingenstans. Det är jag inte rädd för, för det var inte så farligt att inte vara född. Däremot var det tråkigt att inte få vara med, och lika tråkigt blir det när cirkeln sluts. Nej, jag är mer rädd för att inte kunna klara mig själv och bli beroende av äldreomsorgen som inte fungerar något vidare i Sverige.

En morgon när jag kände mig mer vingabruten än vanligt, och förbannade ännu en dag i karantän, snubblade jag över ett inlägg på facebook från den ideella föreningen i Stockholm, ”Vid din sida”. Det var en bild på en äldre kvinna, som låg på en bänk i en vinterklädd park i Stockholm. Jag kunde inte låta bli att undra när den här gamla, hemlösa kvinnan fick hjälp med trasiga bryggor i munnen, eller knölar på fötterna eller med en ledarhund som hjälp och tröst. När fick hon känna värme och gemenskap sist? När fick hon varm mat, vänliga ord och omtanke? En renbäddad säng att sova i?

Jag kan i alla fall stänga min dörr, krypa ner och dra något gammalt över mig och tycka synd om mig själv då och då. Inte för ofta och för länge, men det är skönt med självömkan ibland.

Så tänker jag på en av mina idoler när han sjöng: ”Gå ut och var glad”. Ulf Lundell är, enligt min åsikt, inte alltid en muntergök, men han är en mästare med orden. Är jag riktigt nere någon dag undviker jag de flesta av hans texter. Jag vill inte följa med honom ner i det svarta hålet, liksom.

Men idag, när jag behöver tala förstånd med mig själv, tar jag till mig den här textraden:

”Gå ut och var glad, din djävul! Vad ska du annars ha allt de här till?”