Så kom du äntligen, sköna maj! Som vi har längtat. Hela den kalla, fuktiga och mörka vintern och under april månad som varit ovanligt kall detta år är det tanken på maj månad som hållit oss uppe. Nu kan vi pusta ut, låta oss vila i denna underbara vårmånad. Njuta av de oändliga vidderna, täckta av en matta av vitsippor. Doften av hägg slår emot oss på promenaderna, och den ljumma värmen fångar upp oss som ett mjukt lager av bomull. Koltrasten har hittat sin plats högt uppe på ett tak någonstans. Där sitter han om kvällen och bjuder på underbart örongodis. Nu är det gott att leva!

Jag är extremt väderfixerad och har alltid varit så. Den långa, mörka och fuktiga vintern passar helt   enkelt inte mig. Om jag kunde stanna tiden så gjorde jag det nu.

Tiden går allt fortare ju äldre jag blir. Undrar vad det beror på. Jag vet att jag bör fånga dagen och njuta av nuet. Ibland går det riktigt bra men ibland känner jag en viss rädsla när jag funderar över framtiden.

När jag tappade synen 2015 försökte jag förhandla med min högre makt. Allteftersom mina färger blev grå och min omgivning uppenbarade sig som skuggor sa jag: ”Du får min syn om du låter mig vara frisk och kry i övrigt in i ålderdomen”. Sådana förhandlingar är förstås dömda att misslyckas. Jag är förvisso ganska frisk och rörlig för min ålder, men upptäckte ändå att det blev en stor förändring när jag fyllde 70 år. Vissa dagar är det segt att sparka igång dagen. När jag väl kommer igång upptäcker jag att orken tar slut framåt middagstid. Som pensionär har jag liksom all tid i världen, men inte orken. Som ung hade jag orken, men inte tiden. Är det inte paradoxalt? Undrar hur min högre makt tänkte där.

Med en ledarhund av märket labrador, blir mina dagar ganska styrda av rutiner. Hans rutiner! Allting ska vara exakt som det alltid har varit och ingen kan blänga som han om jag försöker ändra på något. Han är extremt tidsstyrd så jag behöver inte längre någon klocka. Morgonrunda, mat, förmiddagsrunda, eftermiddagsrunda, mat, gurka och sist kvällsrunda. Alltid i den ordningen. Jag som egentligen tycker det är tråkigt med rutiner har snällt fått anpassa mig. Han håller mig verkligen igång och det är ju han som bestämmer.

Vi som är gravt synskadade och använder ledarhund har ingen skyldighet att plocka upp hundbajs. Av förklarliga skäl är det väldigt svårt. Men eftersom jag tycker det är så äckligt med skit överallt, försöker jag ändå ta upp efter honom. Då går det till så här: När jag skymtar att hunden kröker sin rygg brukar jag lägga min käpp i den riktning han sitter. Sedan sätter jag hunden bredvid mig och säger ”stanna”. Jag släpper kopplet, trär en bajspåse på handen, sätter mig på huk och känner på marken i en radie på cirka en meter runt spetsen på käppen. Har jag tur får jag tag i bajset. Hunden sitter snällt och väntar, oavsett vad som händer runt omkring oss. Ibland kommer jag upp från min ställning på huk och ibland inte. Det ser säkert väldigt roligt ut när jag ligger där på alla fyra, med en bajspåse i handen och försöker komma upp. Men det bjuder jag på!

Det är sannerligen inget för veklingar det här med att åldras. Eftersom jag har jobbat några år inom äldreomsorgen vet jag dock att det kommer att bli värre. Så om tio år kommer jag nog att tycka att jag var pigg och vital när jag var 70…

En sak är i alla fall säker: Det var roligare att vara 20 på 70-talet än det är att vara 70 på 20-talet.

Eftersom tiden går så fort är det snart jul igen. Därför gäller det att ta vara på sommaren, njuta av det som fortfarande är bra och slåss mot det som är mindre bra. Äta mycket glass, träffa goda vänner och ta dagen med en klackspark. Så länge hjärtat slår finns det fortfarande möjligheter att njuta av livet!

Envisa rackare som jag ger sig aldrig, Vi trillar och reser oss igen och igen. Så säger jag som den 100-åriga bloggerskan Dagny: ”Man får inte gamla till sig”.

Tack och lov för att härliga maj kommer varje år!