Jag är inte vilken liten byracka som helst. Jag är den eminente ledarhunden Jimmy. Det är inte så ofta jag får komma till tals, men i det här inlägget har jag faktiskt fått ordet. På tiden, om ni frågar mig, för min matte skriver om både ditt och datt i sin blogg och jag har sällan fått tillfälle att yttra mig.

Det är drygt två år sedan jag fick komma till min matte som plötsligt tappat synen. Det var en omvälvande upplevelse. Eftersom jag kommer från Norge, tog det lite tid för mig att förstå hennes språk, men hon sa ofta att jag var duktig, och det ordet lärde jag mig snabbt. Speciellt som ordet ”duktig” ofta var förenat med en godbit.

Jag är väldigt följsam, så hon hade inga som helst problem med mig, inte ens i början. Men eftersom jag var hennes första ledarhund, gjorde hon en del misstag med mig som vi sedan fick träna bort. Naturligtvis testade jag henne lite för att se hur långt jag kunde bestämma själv, men hon var ganska envis så hon vann för det mesta.

Vi har tränat mycket på det här med hundmöten. I början gjorde jag små ryck och ville fram till mötande hundar, speciellt om de gav ljud ifrån sig, men det har vi tränat bort. Nu är det sällan jag bryr mig, men ni ska veta att det kostar på. Jag är ju en glad och social labbe som har nära till bus och lek.

Jag har det bra här. Speciellt när vi är ute i stugan. Där får jag ofta springa lös och jag får lite andra friheter här som jag inte har när jag är hemma. Som till exempel att ligga i soffan.

Matte går varje dag långa rundor med mig. Vissa dagar blir det upp emot en mil! När vi är i stugan blir det mest långa raksträckor längs cykelbanorna. Det tycker jag är tråkigt, speciellt om hon först går på ett håll, och sedan vänder och går samma håll tillbaka. Då händer det att jag tvärvägrar och ställer mig som en stenstod och vägrar gå. Jag brukar tänka: ”Nu har vi gått här tusen gånger så nu måste du hitta själv”. Jag behöver lite utmaningar, liksom. Visserligen har hon lagt in lite hållpunkter vid olika stolpar som jag får söka upp, men det räcker inte. Jag är en smart hund som tycker om att tänka lite.

Det är väl därför jag är så lättlärd. Lär mig nya moment på ett kick. Å andra sidan kan jag nästan slå knut på mig själv för att få den där godbiten som är belöningen när jag gjort rätt.

När matte tycker att jag har varit en lathund för länge, åker hon hem till stan med mig. Hon säger att jag ska ”stramas upp” och träna på svårigheter. Det gjorde hon förra veckan och då fick jag bland annat hänga med henne till tandläkaren. Det gick alldeles utmärkt, trots att jag aldrig har varit där förut. Lite tråkigt bara att den trevliga tandläkaren inte ville prata med mig, nej, hon tittade inte ens åt mig. Precis som det ska vara, sa matte.

Jag glömmer aldrig något och förstår alltid vad hon vill när jag får något kommando som till exempel ”Sök trappan”. Då lotsar jag henne säkert både upp och ner. Jag är verkligen bäst, om jag får säga det själv…

Jag tycker det är väldigt snålt med mat och godis i det här huset. Matte kämpar med att jag ska hålla vikten. Jag har ökat fem kilo sedan jag kom, och nu är jag riktigt rund. Ändå ger hon mig sällan något gott att äta, mest torrfoder, morötter och slanggurka. Ja, och så fick jag en prinskorv dagen före julafton. Den har jag redan glömt… Jag borde inte bli tjock med tanke på hur snålt det är med käket här. Men en cortisonkur över julen gjorde att jag ökade två kilo. Veterinären tyckte jag skulle äta cortison för min klåda. Undrar vad matte tänker göra nu för att få ner mig i vikt. Som ni nog har förstått är jag ganska matfixerad, precis som alla labbar, så det är en utmaning att hålla en slank linje.

Jag har inte så många hundkompisar, för vi ledarhundar ska vara sparsamma med sådant. Men i lördags träffade jag Ozzy. Vet inte riktigt vad han är för ras, jag tror han är en blandrashund. Han är jättekul, men snabb och smidig. Jag har inte en chans att hinna ikapp honom när vi jagar en boll. Men så har jag också lite fler kilo att släpa på. Vi hade kul i alla fall, och jag fick utlopp för mina ”labbefnatt” och då ser jag liksom ingenting. Bäst att människorna håller sig undan annars brakar jag in med mina 32 kilo i deras knäveck.

Matte säger att det börjar bli tråkigt med alla restriktioner med anledning av pandemin. Hon saknar ledarhundsträffarna. Men jag är ganska nöjd med att få gå vid stugan och bara äta gräs och lukta överallt. Matte är lite orolig att jag ska glömma något jag lärt mig, men jag har ju sagt att jag är bäst. När selen är på vet jag vad som gäller.

Nästan varje dag får jag höra hur lycklig matte är som fick just mig. Att hon inte vet vad hon skulle göra utan mig. Jag vet i alla fall vad jag skulle göra utan henne: Äta så mycket jag ville.

En del tycker synd om oss ledarhundar som måste jobba. Men faktum är att vi endast jobbar några timmar varje dygn. Resten av tiden är vi som vilka familjehundar som helst. Fria, lyckliga och oerhört älskade.