Vad sysslar du med hela dagarna? Hur får du tiden att gå? När du ställer de här frågorna till mig som är gravt synskadad har du ingen aning om hur mycket tid det tar för mig att bara få vardagen att fungera. Du ser inte mina vedermödor att hitta rätt produkter till morgontoaletten. Om jag inte tänker mig noga för eller känner efter ordentligt, kan det hända att jag råkar duscha i hundshampo för alla pälsar! Inte heller vet du att det är tidsödande att hitta de kläder som ska på för dagen. Du har ingen aning om min kamp med ytterkläderna när jag ska ut med min ledarhund. Ibland kan det ta en kvart att bara få igen dragkedjan till jackan. Att plocka undan, hålla i ordning och sedan komma ihåg var jag lagt prylarna är en annan tidsödande sysselsättning.

Egentligen är det väl bara promenaderna med min ledarhund som går undan. Påminner mig om hur det var att gå ut och gå innan jag tappade synen. I övrigt är vardagen oftast mycket tålamodsprövande. Speciellt som jag vill klara så mycket som möjligt själv och sällan ber om hjälp. Ibland kan jag känna mig lite ledsen när jag förstår att omgivningen förväntar sig att jag ska orka fortsätta prestera på samma sätt som jag gjorde som seende. Men oftast har jag befriat mig själv från min prestationsångest och inser att folk inte förstår att jag behöver tid och planering för allt. En bra dag för mig numera, är när jag klarat mig igenom dagen utan några större missöden.

Ibland får jag också frågan om jag inte hör väldigt mycket bättre sedan jag tappade synen. Det är ungefär som att fråga om jag har bättre känsel i fingrarna. På samma sätt som jag använder känseln mycket mer använder jag också hörseln mycket mer. Det betyder inte att jag hör eller känner bättre utan att jag använder de sinnen jag har kvar mycket mer än förr.

I stället för att läsa lyssnar jag till exempel på ljudböcker. Ibland ägnar jag mig åt det oskyldiga nöjet att tjuvlyssna. Det finns inget roligare än att sätta sig med ledarhunden utanför förbutiken på ICA Maxi. Då kan man få höra både den ena och den andra skrönan från gubbar som står i kön och väntar på sin tur. De tänker inte på att jag sitter där och även om jag inte ser dem så hör jag allt de säger. Man kan få höra om diverse olika sjukdomar, läkarbesök och mediciner. Men också om hur mycket bättre allt var förr, i varje fall när medelåldern är hög i kön. Ibland händer det att någon tilltalar mig och säger att jag har en fin hund. När jag säger att de inte får röra honom, eftersom han arbetar, tittar de min hund i ögonen och säger: ”Åh vad du är fin, men jag ska inte röra dig”. Men då har de inte förstått att de redan har stört min hund.

Ett annat oskyldigt nöje är att hålla koll på stegräknaren i mobilen. Även jag behöver lite utmaningar här i livet och det blir en tävling med mig själv att gå riktigt långt med min hund. För det spelar ingen roll hur trött och sliten jag än känner mig så ser jag alltid till att orka med  honom i första hand. Han kan sannerligen inte hjälpa att han fått ett blindstyre på 70+ till matte. Det finns inget som får mig att må sämre än om han inte har fått sina långa rundor, varje dag!

Vi närmar oss slutet av februari månad. Våren försöker tränga sig in i mitt medvetande. Någon pratade om vintergäck och jag hör att småfåglarna börjat vakna till liv. Grannarna börjar så smått pyssla i sina små trädgårdar nu när all snö är borta. Nu kommer den bästa tiden.

Tiden rusar iväg och fortare går det ju äldre man blir. Därför känns det allt viktigare att försöka göra gott. Bry oss lite extra om varandra och vara lite snälla. Kom ihåg att utan varandra är vi ingenting!