NÄR STEGEN TYSTNAT

…har de lämnat efter sig djupa avtryck på vår jord. Spår som inte suddas ut av väder och vind och som inte försvinner med tiden. Spåren finns för evigt kvar i oss som kommer efter dem som gick före.

Ju äldre man blir desto fler spår har samlats omkring oss och vi tänker då och då på alla dem som inte trampar här längre. Om min far hade fått leva hade han idag fyllt 100 år. Men cancern tog honom vid 52 års ålder. Då hade hans skor i storlek 38 vandrat färdigt här. Mor dog endast 63 år gammal i hjärtinfarkt. Då hade hennes skor, även de i storlek 38 trampat färdigt. Det är med andra ord länge sedan jag förlorade mina båda föräldrar. Endast deras fotavtryck finns kvar.

Ibland funderar jag på om livet blev som ni tänkte er och drömde om. Vad önskade ni er av framtiden när ni var unga? Var det bättre förr eller funderade ni mycket över hur livet skulle bli? Det är frågor jag skulle vilja ställa till er om ni fortfarande fanns kvar här. Kanske var tillvaron mer okomplicerad förr och ni kanske hade förmågan att leva i nuet och fånga dagen på ett enkelt sätt, vad vet jag?

Mina egna skor, i storlek 36, vandrar för fullt omkring här, tillsammans med fyra tassar i labradorstorlek. Jag tillhör en ganska bortskämd och priviligierad generation. Född på 1950-talet har jag inte haft så mycket att bekymra mig om genom livet. Jag har inte upplevt några krig, ännu, inte gått hungrig och egentligen inte saknat något. Jag har alltid varit frisk, förutom att jag förlorade synen, alltid haft ett arbete att gå till och haft ett lyckligt äktenskap som så småningom genererade min son. Ändå är det svårt att inte hela tiden önska sig ett bättre liv. Högre pension, mer stöd från samhället på grund av mitt synbortfall, ett tryggare land utan skenande kriminalitet och en bättre äldreomsorg. Jag undrar i mitt stilla sinne om min generation helt enkelt har haft det för bra.

Kanske ligger det i människans natur att aldrig vara nöjd. Att hela tiden sträva mot något nytt, något bättre. Att aldrig få nog, liksom.

Jag undrar hur nästa och kommande generationer tänker. Om de också springer omkring i sina skor och jagar en bättre tillvaro? Har ni samma längtan och samma strävan i stegen som vi och våra förfäder hade? Kämpar ni också i motvind ibland, då ni tar ett steg framåt och två tillbaka?

När stegen har tystnat finns bara ekot kvar. I spåren efter mina förfäder lever minnet. Medan vi fortfarande går vår korta tid på jorden har vi chansen att påverka vad vi vill lämna efter oss när vandringen är över. Vi kan ännu styra hur våra fotavtryck ska se ut. Hur vi vill bli ihågkomna när våra steg har tystnat.

Låt oss därför tänka på vad vi trampar på. Låt oss göra mjuka, välformade spår av vänlighet och kärlek i sanden. När stegen har tystnat är det nämligen för sent…  

1 tanke på “NÄR STEGEN TYSTNAT

Lämna ett svar till Margaretha Andersson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s