Vinden viner i knutarna, molnen hopar sig på himlen och jag hör hur sommarblommorna på uteplatsen blåser omkull i sina tunga lerkrukor. Möblerna flyttar omkring av vinden och står inte där de brukar stå. Det är maj månad och ändå inte. Det är kallt ute, mer som början av april faktiskt. Maj är, enligt min åsikt, den bästa månaden på hela året. Men i år har den inte levererat som den brukar. Ändå finns alla tecken på vår- och försommar här. Gräset växer, ljuset är fantastiskt och liljekonvaljerna är visst uppkomna. Göken letar tjoande efter en partner i år precis som alla andra år. Men inte ens hunden vill vara ute i stormen. Hans labradoröron står rakt upp i vinden och rätt som det är blir det dessutom hällregn. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss av maj…

Det är lätt att tappa sugen om man som jag är ganska väderfixerad. Krypa ihop under en filt med en halvkass ljudbok i öronen och tycka synd om sig själv. Tänka på allt man inte klarar av snarare än på det man kan. Känna sig ensam…

När jag känner så brukar det hjälpa att gå en riktigt lång runda med hunden. Inte för att det alltid är så skönt utan kanske mer för att det är något jag kan klara av. En sådan dag kan höjden av lycka vara att gå in i ett moln av syréndoft. Då måste jag stanna, försöka hitta busken och köra näsan in i blommorna. Vilken lycka!

Det duger inte att gräva ner sig med destruktiva tankar. Det blir ingenting bättre av. Men ibland är det tufft att vara jag. Ibland när jag stiger upp på morgonen tänker jag: ”Ingen syn idag heller”. Ändå är det sex år sedan den försvann och jag borde ha vant mig. Vissa dagar hjälper det inte ens att intala sig själv att det finns de som har det värre. Det är svårt att bli beroende av andra, liksom. Jag var heller inte beredd på att jag skulle bli så trött av min synförlust. Fast egentligen är det kanske inte så konstigt eftersom det är ansträngande att få vardagen att fungera hjälpligt. Som grädde på moset närmar jag mig dessutom 70 år. Något jag ofta glömmer bort eftersom jag inte ser min spegelbild. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tänker ofta på att när jag var yngre fanns det kraft och ork till både arbete och nöjen. Men då fanns inte tiden. Nu finns tiden, men inte orken. Å andra sidan har jag nu lyxen att prioritera det roliga. Jag kan liksom välja att orka med det i första hand. Lycka!

När våren inte riktigt vill det samma som jag, kan jag välja att lägga mig en timme i den vedeldade bastun och värma upp både kropp och själ. När jag sätter mig utanför en stund för lite svalka från bastuångorna blir jag helt tagen av koltrastens vackra kvällsserenad. Han sitter högst upp i ett träd eller i en mast någonstans och förtrollar mig. Samma vackra sång varje år. Vad spelar det då för roll att det ser så eländigt ut i världen, att jag inte kan se honom eller att våren kom av sig?

Sångfågel lilla

Fortsätt att drilla!

Din sång säger mer än tusen ord!

Om gamla och unga

Tillsammans fick sjunga

Då skulle det råda fred på vår jord!