Det lovade jag honom då, för länge sedan. Men vad vet en ännu inte 19 årig flicka om sådant? Nåja, den där lustbiten är kanske inte så svår att förstå, nej, det är när man kommer till nöden det blir svårt.

Brudklänningen hade mamma sytt, och den var ljust blå i siden och hellång. Jag minns att jag hade väldigt bestämda åsikter om hur den skulle utformas och att det gick åt flera veckor att få den, enligt mina mått mätt, alldeles perfekt. Jag ville ha en klänning som liksom bara var min och som inte liknade alla andras brudklänningar. Nöjd med resultatet blev det många timmars letande efter tillbehören. En ögonskugga som var exakt i färgen som klänningen, och så klart måste jag ha något gammalt, något nytt, något lånat och något ljusblått för att allt skulle vara perfekt.

Så stod jag där framför helfigursspegeln på min stora dag. Som alla andra unga flickor, kritiskt granskande mitt jag. Jag var så klart inte nöjd. Var inte baken för bred? Satt inte ögonen för brett isär? Så var det håret som alltid vände sig på fel håll, trots att jag varit hos frissan. Jag önskade att jag haft fylligare läppar och inte en mun som såg ut som ett streck.

När jag strålade samman med maken, som förstås inte sett klänningen innan, övertygade han mig om att jag var vacker. Trots små ekonomiska resurser blev det ett fint och minnesvärt bröllop, förvisso utan någon större lyx, men ändå.

Det är 50 år sedan i år. Om man gifter sig ung, får leva länge och ger sig fasen på att hålla ihop, ja, då blir det också många år. Guldbröllop sägs det.

Ibland får jag frågan hur man bär sig åt för att hålla ihop så länge. Jag brukar säga att ett äktenskap sannerligen inte är enbart lust, utan nöd också. Det är när nöden dyker upp man behöver uthålligheten. Många av våra vänner från förr är både skilda och omgifta. När vi har haft våra svackor har vi bitit ihop och kämpat och på något vis alltid hittat tillbaka till varandra. När det har tagit emot har jag alltid försökt dra mig till minnes vad det var jag föll för hos honom en gång och insett att det fanns kvar även om jag inte kände det just då. Frågan jag ofta ställde mig var om jag verkligen skulle vilja byta ut honom mot någon annan. Svaret blev alltid nej, och så var det bara till att ta sig igenom svackan tills lusten återkom. Så med uthållighet, överseende med varandra och mycket humor har vi kommit så här långt. Det är vi stolta och glada för, båda två, tror jag.

Eftersom jag gifte mig ung var det många som trodde att vi väntade barn. När inga barn kom började folk tjata på oss att vi skulle skaffa barn. När folk slutade tjata skaffade vi barn. Vi hade varit gifta i sju år när sonen kom. Att få barn innebar också ett hårt arbete, uthållighet och mycket lust. Precis som med ett äktenskap så lär man sig efter hand och växer med barnen, liksom.

Nu är han sedan länge vuxen. Kvar blev du och jag. Stöttandes varandra när ålderskrämporna smyger sig på. Med en genuin kärlek i botten fortsätter vi att överse med varandra med våra brister och tillkortakommanden. Egentligen var de väl just det som var meningen med det hela. Fast det fattade vi inte då när det begav sig. Efter ett helt liv har vi lärt oss vad lust och nöd egentligen innebär.

Nu står vi här, efter så många år och håller varandras händer. I vått och torrt, i lust och nöd, tills döden skiljer oss åt…