Det är svårt att tro på ljuset när novembermörkret har lagt sig som en blöt filt omkring oss. När vi går omkring, trötta och glåmiga och det känns som att det är natt dygnet runt, då är det nästan omöjligt att tro att det finns något ljus alls. Men bara för att vi inte ser det betyder det inte att det inte finns. För om vi bara skulle tro på det vi ser med egna ögon, ja, då skulle det inte finnas mycket jag kunde tro på som nästan inte ser någonting alls…

För ett tag sedan träffade jag en god vän som drabbats av Alzheimer sjukdom. I ett ögonblick av klarsynthet och sjukdomsinsikt sa hon: ”Numera har jag inte alla besticken i lådan”. Mitt spontana svar blev: ”De är där, tro mig, det är bara du som inte hittar dem”. Faktum är att inte heller jag hittar mina bestick, även om det är av en annan anledning.

 Min vän uttryckte frustration över den hon blivit, men när jag sa att vi trots allt står här och att vi är bra som vi är, höll hon med om det. För vad gör det att vi är lite stukade? Vi har varit med ett tag, och jag tycker att vi är bra nog till det vi har kvar att göra under resten av våra liv.

Ett sätt att se ljuset i tillvaron är, enligt min mening, att vara lite överseende med sig själv. Att acceptera den man har blivit och tycka om sig själv trots att man inte är perfekt. Kanske till och med unna sig att känna lite ömhet för sig själv. För kan man göra det, är det mycket lättare att ha överseende med hur andra är, liksom.

Fast det är svårt att hitta ljuspunkter i novembermörkret, känns det upplyftande att dela med sig av de få ljuspunkter man ser. För delat ljus lyser starkare. Ett sätt att dela med sig av ljusglimtarna är att värna lite om dem som har det extra tufft. Det ligger en enorm tillfredsställelse i att vara den som tröstar någon annan.

På samma sätt som ljuset vilar i mörkret vilar också det goda i det onda. Det kan vara lika svårt att se godhet när ondskan får övertaget. Men den finns där! Plötsligt glimtar den till i form av ett vänligt ord, vänner som hör av sig och frågar hur jag mår, och som verkligen bryr sig om svaret. Ibland dyker den upp i form av ett inlägg på Facebook när hjälporganisationen ”Vid din sida”, har uppmärksammat de små och stora behov som finns av stöd och hjälp till våra fattigpensionärer. Eller så läser jag om en restaurangägare i Hässleholm som bjudit stadens hemlösa och fattiga på pizza. Men sådana nyheter får väldigt lite uppmärksamhet och därför är det lätt att tro att godhet inte finns eftersom den inte syns.

Godhet kan också vara när ett parti slåss med näbbar och klor för de fattigaste pensionärerna i landet. Dessa fattigpensionärer är ofta tysta och har fått lära sig att vara tacksamma och inte klaga. Därför syns de inte. Jag vet att garantipensionen i Sverige är orimligt låg och därför är det med stor förvåning jag läser att PRO har protesterat. De tycker att en höjning för de fattigaste är orättvis. Det tycker inte jag. I min värld är avundsjuka sannerligen ondskan personifierad.

Så här i slutet av november och med en månad kvar till jul, tycker jag att det vore fint om vi kunde vara lite extra snälla mot varandra. Sätta oss ner och lindra smärtan för någon annan som har det svårt. Bjuda på lite ljus och godhet. Värna lite extra om våra vänner och vara tacksamma för det vi har. Unna andra att hitta det där ynka ljuset i mörkret. För jag vet att det finns där, det bara vilar…