Jag vet att ni inte sover. Jag vet att ni inte är borta. Ni finns i den ljumma vårvinden som smeker min kind, i vattendropparna som piskar mot rutan och i fåglarna som flyger fritt i skyn. I löven som dansar omkring på hösten och i snöflingorna som sakta dalar mot marken om vintern. Alla ni själar som har lämnat mig under de senaste åren finns ändå kvar där ute.

Varje liv som föds på den här jorden är unikt och kan aldrig ersättas av ett annat. Det är väl därför sorgen blir så tung när någon går bort. När ett liv avslutas lämnar själen kroppen och jag tror den finns kvar efteråt, inte minst i våra hjärtan. Kanske tänker vi inte dagligen på de som lämnat jordelivet men lite då och då poppar de upp i minnet.

En vän väckte frågan om han, när han rensade i vänlistan på facebook, skulle ta bort de vänner som var avlidna. Vid en snabb koll av min egen lista upptäckte jag att sex personer inte finns kvar här bland oss längre. Dessutom dyker en fantastisk hund upp bland mina minnen då och då. Vissa av vännerna som gått bort var närmre mig än andra, en del retade gallfeber på mig, men alla fanns de i sfären runt omkring. Alla betydde de något. Jag skulle aldrig drömma om att ta bort dem från min vänlista då jag älskar att bli påmind om deras avtryck i cyberrymden. Bara för att de inte går på jorden längre betyder det inte att de inte är här. Bara för att de inte syns betyder det inte att de inte finns…

Jag känner stor tacksamhet för dem jag haft förmånen att vara vän med på min egen livsvandring. Även för dem som har lämnat mig genom åren. Självklart är jag också tacksam för alla dem som fortfarande finns kvar här hos mig. För vad vore livet värt utan vänner?

Ju mer årsrika vi människor blir desto mer får vi vänja oss vid att nära och kära runt omkring lämnar oss. Det står liksom inskrivet i livsavtalet. Det sägs att sorgen är kärlekens pris. När någon nära går bort betalar vi med sorg och går vidare i livet. För vad är alternativet? Har man inte älskat och inte haft vänner har man heller inte levt.

Ibland funderar jag över hur de känner sig som har blivit riktigt gamla. Till exempel den fantastiska bloggerskan Dagny, som fyllde 109 år för ett tag sedan. Kanske har hon vant sig vid att alla hennes jämnåriga vänner har försvunnit efter hand, eller så vänjer mig sig aldrig vid det. Nackdelen med att bli så gammal är väl risken att man känner sig ensam. För vem ska man prata gamla minnen med när ingen jämnårig finns kvar?

Att leva är sannerligen ett märkligt tillstånd och vi lär oss hela tiden hur man gör. Det är en ständigt fortgående resa att finnas till. Om tillståndet efter det här livet vet vi inget. De som vet berättar inget för oss andra.

Passa på att njuta av att få finnas till och av vänner, nära och kära som också finns här. För en sak är jag säker på: Man lever så kort tid här på jorden och är död så förfärligt länge…