I HUVUDET PÅ EN TANT

Jag tror jag är i tantåldern. Ni vet den där typen av trotsålder där inga tillrättavisningar, hot eller tillsägelser biter. När man har kommit upp i den sortens trotsålder, bryr man sig inte längre om vad andra tycker om hur man ser ut eller hur man tänker. Man vågar säga sitt hjärtas mening utan rädsla för repressalier. Karriären hotas inte längre för att man kanske har obekväma åsikter.

Man ger sig själv tillåtelse att äta vad man vill, när man vill och man får lov att gå i myskläder hela dagen om man känner för det.

Jag vet inte exakt när ”tantifieringen” påbörjades. Var det när jag fyllde 40, 50 eller 60? Jag vet bara att jag kämpade emot väldigt länge. Vem vill vara en tant, liksom? Som tant har man ju ingen hög status i samhället. Å andra sidan ställer samhället heller ingastörre krav på en tant. Det är ganska befriande.

Hade jag vetat att det följde med en massa fördelar med tantstämpeln, hade jag kanske inte kämpat emot så. Jag menar, tillvaron blev ganska bekväm när jag gav upp kampen.

De röda skorna med skyhöga klackar står numera längst in i garderoben och samlar damm. Jag har all rätt i världen att strunta i att mina ben ser ut som lyktstolpar när jag numera väljer de platta, fotriktiga och bekväma skorna när jag ska ut och gå. Inte bryr jag mig om att jag är minst en decimeter för kort i lågskor.

Att man har uppnått tantåldern vet man med säkerhet när man behåller vinterjackan på långt in i maj månad. Eller när man glömmer beställa tid hos frisören. Ett annat säkert tecken är när man har stående tider för fotvård. Eller när spellistan på Spotify endast innehåller musik från 80-talet och bakåt. En tant torkar av dammet från sin dator riktigt noggrant innan hon kan slå sig till ro vid den medan den unga kvinnan blåser rent tangentbordet och sedan sätter sig för att skriva.

Ibland krockar tanten i mig med den unga kvinnan jag en gång var. Då glömmer jag att jag kanske inte orkar lika mycket som förr. Tror att kroppen är densamma som den alltid har varit och upptäcker till min fasa att jag har svårt att komma upp från golvet om jag har satt mig där. På grund av min synskada blir jag heller inte påmind om ansiktets förfall med alltfler rynkor, då jag inte ser min spegelbild. Det får väl anses vara en sjukdomsvinst.

För det mesta är jag tillfreds med åldern. Det är ganska skönt att inte längre vara orolig för att endast bli betraktad som sexobjekt och liksom inte bli tagen på allvar.

Det är underbart att veta att om jag går ut en mörk kväll och blir överfallen, är det bara handväskan de är ute efter. Den håller jag hårt i, precis som tanter ska.

Det känns helt okej att bli kallad ”tanten med den vita hunden” av ett litet barn. För det är precis det jag är. Den här lilla tanten låter jag få vara precis som hon är. Till alla andra tanter där ute vill jag bara säga: Äntligen är vi fria!

5 reaktioner på ”I HUVUDET PÅ EN TANT

Lämna ett svar till Irene Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s