Är du en vinnarskalle? Den där ständigt tävlande sorten som alltid måste vara bäst på allt? Som inte tycker att ansträngningar är värda besväret om det inte finns ett tävlingsmoment i dem?

Att tävla med andra har aldrig fungerat som en drivkraft för mig. Det var nog därför jag aldrig blev någon bra golfspelare. Jag struntade fullkomligt i om jag vann eller inte. Tyckte bara det var skönt att gå i naturen och slå på en boll.

Jag är ganska tråkig att spela spel med också. Faktum är att det gör mig detsamma om jag vinner eller förlorar. Jag spelar för att det är roligt. Men bara för att jag inte är någon tävlingsmänniska, betyder det inte att jag saknar drivkraft. Att utmana mig själv och försöka bli bättre och bättre på olika saker kan vara minst lika berikande som att vinna i ett spel eller i en golftävling. Jag tävlar ständigt med mig själv… Söker efter möjligheter att förkovra mig på att skriva och att lära mig hantera nya appar på min Iphone. Ibland händer det att jag försöker slå mitt eget personliga rekord på sträckorna jag går med min ledarhund. Eftersom han är så följsam, ökar han takten när jag gör det. Vilken lycka att kunna utbrista: ”Ja, vi vann”.

Att tävla om att vara bäst är väl okej. Men sedan finns det de som tävlar i elände. Ni vet, Den som är sjukast, den som har det värst, vinner. Det är en tävling jag sannerligen inte ställer upp på. Inte mot mig själv heller. Kommer ni ihåg den gamla sketchen med Monthy Python? Några gamla gubbar som satt och tävlade om vem som hade haft den fattigaste och värsta uppväxten. När den ene gubben beklagade sig över att han som barn fick stiga upp fem på morgonen och börja jobba, kontrade de andra med att ha haft det mycket värre: ”Lucky you, lucky you! Jag fick stiga upp och jobba innan jag hade gått och lagt mig!”

Det händer då och då att jag hör gamla människor vältra sig i elände och tävla med varandra om vem som är sjukast. Ibland när jag träffar många synskadade upplever jag att det förekommer ett tyst tävlande om vem som ser sämst. Då kan det låta så här:

”Hur mycket ser du?”

”Jag ser ljus och mörker.”

Då ligger det liksom i luften: ”Lucky you, lucky you! Så bra ser inte jag”.

Som om det på något vis skulle fungera som en tröst för mig, eller som om jag skulle känna mig lyckligt lottad. Man kan aldrig jämföra sin synskada med någon annans. Det är så mycket som spelar in. Det finns de som ser riktigt bra fläckvis, men som har stora synfältsbortfall vilket i sin tur gör den personen svårt synskadad i vissa situationer, men inte i andra. Man kan inte säga att den ena har det värre än den andra. Ibland hör jag också andra synskadade ha synpunkter på någon som fått beviljat ledarhund. Då hör man ”Hur kan den och den få ledarhund som ser så bra?”

Då ingen av oss synskadade, mig veterligt, Är ögonläkare, tycker jag det är på sin plats att hålla tyst om sådana åsikter. Jag tror att var och en har sina svårigheter utifrån sitt synbortfall.

I stället för att ifrågasätta andra och sträva efter att ha det värst, tycker jag det vore mer inspirerande om vi kunde stötta och hjälpa varandra med tips och råd för att uppnå en bra livskvalité. Ofta är det också så, men inte alltid.

Livet går inte ut på att vara bäst! Det går inte heller ut på att ha det värst” Vi går en sådan kort tid på jorden. Låt oss vara snälla mot varandra, tävla med oss själva och utbrista ”Lucky you, lucky you som får vara med en dag till och uppleva när den högre makten hänger upp solen den här morgonen också…”