Att hata har sin tid, att älska har sin.

Att gråta har sin tid, att skratta har sin.

Att älta har sin tid, att släppa taget har sin…

Precis som många andra, har jag en benägenhet att hemfalla åt melankoli och självömkan. Det kan bero på en mängd skiftande saker. Det kan vara en oförrätt jag råkat ut för eller en orättvisa jag drabbats av. Eller ett förfluget ord som har sårat mig på djupet av mitt hjärta. Eller kan det vara mina egna tillkortakommanden som gör mig ledsen.

Oavsett vad det beror på, kommer obevekligen behovet av att få älta. Det vill säga gå igenom oförrätten om och om igen i huvudet. Tycka synd om mig själv. Känna mig som ett offer. Grotta ner mig, liksom. Fine! Det är sådan jag är och att lära en gammal hund sitta går väl inte? Men jag har lärt mig ett knep för att kunna släppa taget om det som känns svårt. Handgripligen!

Jag är som jag är, men jag behöver inte dra ner mig själv mer än vad som är absolut nödvändigt. Därför brukar jag sätta upp en tidsgräns för hur länge jag får älta. Den gränsen sätter jag själv i min inre tankeverksamhet och den sträcker sig över olika tidsperioder från en timme till ett år beroende på orsaken. När den tiden har gått ut tvingar jag mig själv att släppa taget om eländet och gå vidare. Man kan faktiskt tvinga sig själv att släppa taget om hat, självömkan och diverse oförrätter. Det gäller bara att träna.

När jag tappade synen gav jag mig själv ett år att älta det orättvisa i detta. Ett år av sorg och gråt. Jag blev föreslagen antidepressiv medicin från läkare och kuratorer. Jag vägrade. Kunde inte förstå på vilket sätt piller skulle kunna bidra till att jag fick synen tillbaka. Tyckte att jag hade all rätt i världen att vara ledsen. Ingenting jag tänkte medicinera bort. När ett år hade passerat släppte jag taget – ingen har sagt att livet ska vara rättvist!

På så sätt lämnade jag tid för glädje, lycka, skratt och kärlek i stället. Därmed blev förutsättningarna också mycket bättre för att jag skulle bli en sådan människa som andra vill vara med. För vem orkar umgås med en som bara ältar?