Ibland känns det som att fylla hela veckan med söndagar. Denna dag som var så förhatlig när jag jobbade. Då gick söndagen åt  till att förbereda en ny lång jobbvecka. Nu när jag inte jobbar längre är jag berikad med all tid i världen. Hur fritt och skönt är inte detta?

Det är i år nio år sedan jag tappade synen. Något som jag inte kommer att kunna vänja mig vid. Bara acceptera och göra det bästa av det. Men ibland konstaterar jag att: Det var längesedan jag plockade några blommor, eller letade kantareller. Det var länge sedan jag kunde lägga en snygg make up eller fixa håret. Det var länge sedan jag kunde se min man i ögonen eller mig själv i spegeln. Det var länge sedan jag kunde se en bra serie eller film på TV eller bio, eller titta på gamla foton och minnas. Då är det kanske inte så konstigt om dagarna blir långsamma ibland. Vissa dagar känns det som att jag bara väntar. Vad jag väntar på vet jag inte riktigt. Sådana dagar har jag glömt att om jag ska få fart på livskarusellen så måste jag själv sätta fart på den, liksom. Det kan vara ganska frustrerande att få fart på tillvaron när man blir begränsad och mer eller mindre blir beroende av andras stöd och hjälp. Speciellt om man, som jag, har svårt att be om hjälp.

Än som länge finns det dock ljuspunkter att hålla fast vid. En sådan ljuspunkt är min ledarhund som håller mig igång och ser till så att jag går ut varje dag. En annan ljuspunkt är goda vänner som hör av sig och bjuder på fika i naturen. Vänner som har köpt med sig bakelser och vet vilken som är min favoritbakelse. En annan ljusglimt är de mängder av ljudböcker jag lyssnar på.

Den här sommaren har jag också lyssnat en del på sommarpratarna i radion. Jag har, bland många andra, lyssnat på Lasse Holms sommarprat. Han berättade på ett intressant sätt om sitt liv. Dock avslutade han sitt sommarprat med en rejäl käftsmäll. Han, som fyllt 80 år, konstaterade att han nu, i bästa fall, har tio år kvar av sitt liv och lyfte frågan om hur han skulle förvalta dessa tio år på bästa sätt.

Även jag har funderat i de termerna. Om jag har tio till femton år kvar, har jag då råd att bara låta tiden gå? Jag menar, om man tänker tio år tillbaka så hamnar man på 2014 och hur fort gick inte de åren så här i efterhand?

På något underligt sätt synliggjorde han att livet inte är oändligt. Även om det inte var någon nyhet för mig, så sprang verkligheten ifatt mig genom hans sommarprat.

Det blev så verkligt att tiden är knapp. Det mesta är redan gjort och inte finns det nu så mycket tid kvar att förändra något. Det känns lite som slöseri att bara låta dagarna gå som en lång räcka av söndagar.

En sak är i alla fall säker: Jag har inte tid med trams längre. Därför kommer jag att lämna den FB-grupp för oss som är födda på 40- och 50-talet och som jag tyckte verkade trevlig. Jag trodde i min enfald att folk i min egen generation hade lärt sig något av livet. Så ser det inte ut i den gruppen, för något mer intolerant, elakt och bittert forum får man leta efter. Varje dag kommer det inlägg i den här gruppen som får mig att skämmas över oss 50-talister. 

Döden skrämmer mig inte. Jag föreställer mig att jag återgår till det tillstånd jag befann mig i innan jag föddes. Däremot skrämmer det mig att de sista tio åren av en människas liv ofta är fyllda av diverse sjukdomar och andra tillkortakommanden. Bäst att njuta så länge man kan. Eller som någon känd person uttryckte saken: ”När döden inträffar hoppas jag att jag är någon annanstans” .

En sak är i varje fall säker: Jag tänker njuta av livet så länge jag kan. Springa barfota i gräset, äta mjukglass så ofta jag vill, sitta vid havet och lyssna på sommarljuden och älska mina nära och kära så mycket det bara går. Jag tänker inte lägga tid på dumheter eller tjafs. Livet är för kort för .sådant.

Jag är så tacksam för att ha fått vara med under den tid när Sverige var ett tryggt land och framtiden var fylld av tillförsikt. Jag växte upp under en tid när det enda man behövde akta sig för var fula gubbar som jag i och för sig aldrig såg röken av. Den bästa musiken och kvinnlig frigörelse har jag upplevt samt en härlig tid när alla kunde få ett arbete, oavsett om man hade utbildning eller ej. Den tiden är nu förbi, och jag kan ärligt säga att jag har en underbar framtid bakom mig.

Oavsett om dagarna blir långa ibland så är det ett obestridligt faktum att åren går fort. När jag skriver detta är vi redan inne i augusti månad och som vanligt går somrarna alltför fort…

Jag njuter av sensommarvärmen, ljuset och en mjukglass och tänker att livet ändå är ganska gott att leva!