Midnatt råder nästan dygnets alla timmar vid den här tiden. Människorna gör sitt allra bästa för att lysa upp tillvaron i och runt sina hem. Det är bara några ynka dagar kvar till jul och folk förbereder sig på olika sätt inför högtiden. Parkeringarna runt varuhusen är smockfulla av bilar och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att folk har råd till dessa utsvävningar. Allt prat om tuffa ekonomiska tider verkar bortblåst och plötsligt finns det pengar till det mesta. Julresor, julmarknader, julklappar, julfester och julbord. De som klagade på matpriserna i somras är beredda att betala, utan tjafs. De som verkligen har det svårt säger inte så mycket. De är vana vid att ha just ingenting. Vad tänker du om det, kära tomten?

De senaste jularna har jag inte ens önskat mig något. Jag har ju redan allt, liksom. Det som betyder något egentligen, kostar inget. Jag frossar inte i mat, köper inga dyra julklappar och brukar unna mig ett julbord. Man kan inte mer än äta sig mätt. Tyvärr finns det de som inte ens kan göra det.

Jag fick en fin julklapp 2018 som jag fortfarande har glädje av. Det var den julen när Jimmy stormade in i mitt liv. Fortfarande kan jag känna en enorm glädje och tacksamhet när jag vaknar på morgonen och han ligger i sin säng, vaken och väntandes på att hans morgontrötta matte ska börja röra på sig. Han väcker mig aldrig utan ligger bara och avvaktar med korsade tassar som han liksom har hängt ut över kanten.

I slutet av november kom det snö, även här i Skåne. Under några veckor fick vi njuta av ljuset som snön medför. Nu är allt borta och så blev det grå och trist Skånevinter igen. Snälla tomten: Jag kan väl få lite vinter i jul? Om det så endast är frost så nöjer jag mig med det. Men helst vill jag ha en vit jul med lite snö.

Vid den här tiden är det bästa jag vet när de sänder Svenska hjältargalan på TV. Döm om min besvikelse när jag upptäckte att den är inställd i år! Jag brukar bli så glad av att många hjältar i Sverige får träda fram och bevisa att det fortfarande finns godhet. För nog tvivlar man på det när endast negativa och sorgliga nyheter når oss dagligen. Galan fungerade, i alla fall för mig, som en motvikt till eländet. Den är faktiskt den enda galan jag brukar följa. Det finns vardagshjältar lite varstans runt om i landet, det vet jag. Men varför kan de inte få synas och hyllas?

I år blir det min 70:e jul jag firar. Över 50 jular tillsammans med min make. När jag tänker tillbaka på alla minnen jag har av jularna kan jag inte annat än känna tacksamhet för att jag fortfarande får vara med. Ofta tänker jag tillbaka på min barndoms jular. De var ganska sparsamma då det inte fanns något överflöd i mitt barndomshem. Men det fanns gran, några julklappar och mat, lagad från grunden, så klart. Pappa sa alltid att nu skulle han ”snurra” rödkål. Det innebar ett evigt rörande bland kålen i grytan. Samma sak med julgröten. Fast den ”snurrar” jag fortfarande…

Så tänker jag på jularna när sonen var cirka tre år. Han stod på en stol vid köksfönstret och kikade efter tomten. Jag stod bakom honom och höll honom i byxhängslorna medan han hoppade och studsade av iver. När tomten väl kom, i form av en utklädd granne, krävde gossen bevis på att det var den riktige tomten som uppenbarade sig. Han sa: ”Är du den riktige tomten? I så fall vill jag se dina renar”.

Kära tomten! Jag tror på dig. Du representerar godhet och välvilja så hur skulle jag kunna göra något annat? Jag hoppas du vill swisha förbi mina nära och kära med en julhälsning från mig. Trimma dina renar och svep över jorden med lugn och fred i människoland!

Stort tack till er alla som följt min blogg under året! En varm och fröjdefull jul önskas ni alla!