Då skulle jag… ja, vad skulle jag egentligen då?

Pengar har aldrig varit viktigt för mig. De har fungerat mer som ett sätt att få tillvaron att gå runt. Jag har aldrig drömt om det stora klippet och aldrig inbillat mig att livet skulle bli bättre eller lättare om jag vann en storvinst. Därför har jag aldrig köpt lotter, aldrig spelat på hästar eller satsat i vadslagningar. Jag har aldrig trott att rikedom skulle kunna göra mig lycklig.

Okej, jag medger att livet har varit lite enklare att leva de gånger jag haft större summor att röra mig med. Det är lättare att vara rik och sjuk än fattig och sjuk, om ni förstår vad jag menar? Men, jag har varit lika nöjd om jag levt ur hand i mun som när jag haft överskott i kassan.

I min värld finns det bara ett sätt att få ihop en dräglig tillvaro: Jobba hårt, spara om man kan, och försöka att inte dra på sig för stora skulder.

Nu har jag haft turen att få vara frisk den största delen av mitt yrkesverksamma liv. Jag har aldrig drabbats av arbetslöshet och därför har jag förstås haft en grundtrygghet i en fast inkomst. Jag har aldrig varit högavlönad men inte heller direkt saknat något. Alla har inte haft den turen, det är jag väl medveten om. Om man har vad man behöver är det enklare att inte önska sig mer, än om man lever på svältgränsen.

Det finns de som har vad de behöver och mer därtill som ändå tror att mer pengar gör dem lyckliga. Dem tycker jag synd om!

Jag är en ganska komplicerad människa men jag trivs med att leva enkelt. Jag har inte så stora krav på tillvaron och därmed är jag inte speciellt dyr i drift. Men efter hand som min inkomst nu sjunker önskar jag för första gången i mitt liv att jag hade lite mer pengar att röra mig med. Det kostar nämligen att få ett så allvarligt handikapp som ett synbortfall. Om jag hade gott om pengar skulle jag kunna betala för tjugo timmars ledsagning i månaden. Jag skulle ha råd att åka färdtjänst vart jag än skulle utan att tänka på kostnaden. Jag skulle kunna gå oftare på fotvård eftersom jag inte klarar att klippa tånaglarna själv längre. Allt som jag inte längre klarar själv skulle jag kunna betala för att få hjälp med. Som det ser ut nu måste jag ständigt välja vad jag ska lägga pengar på.

Jag äter mig mätt varje dag, men min lilla inkomst räcker inte till att få hjälp att leva så normalt som möjligt med mitt handikapp. Jag vill inte bli beroende av min man för att leva. Inte ekonomisk och inte i övrigt heller.

Jag önskar mig fortfarande inte rikedom och pengar att lägga på hög. Det enda jag önskar mig är en tillvaro där jag inte blir totalt livegen på grund av att samhället väljer att dra undan skyddsnätet så att vi som har ett handikapp inte längre kan leva ett drägligt och någorlunda  självständigt liv.

Om jag hade pengar – då skulle jag kunna känna mig fri…