Jag är uppfostrad med att man kan allt bara man vill. Jag tror att det är därför jag mycket sällan ger upp när jag har föresatt mig att jag ska lära mig något nytt.

Jag är som en sådan där rysk docka ni vet, med rund botten. Om man petar omkull mig, reser jag mig lika snabbt igen och försöker på nytt. Det ska gå. Bara för att jag vill det.

I vissa fall har jag, med en dåres envishet, försökt så länge, att jag tyckt att det varit för sent att ge upp…

Som den gången jag bestämde mig för att lära mig spela golf. Sagt och gjort, jag inköpte ett superfint damset med golfklubbor, bokade in åtskilliga golflektioner och tillbringade timmavis på rangen för att lära mig hantera klubbor och bollar. Det var bara en sak jag missade i min iver att bli en duktig golfspelare: Jag saknar bollsinne.

Det tog tio år av hårt slit på golfbanan mot målet 36 i handicap, innan jag började inse att golf nog inte var något för mig. Efter så många år tyckte jag att det var för sent att ge upp, då allt slit ju då skulle ha varit till ingen nytta.

Samma sak inträffade för många år sedan när jag anmälde mig till en jazzbalett kurs i Malmö. Vackra, tajta trikåer inköptes tillsammans med, för ändamålet, fotriktiga balettskor.  Trots att jag inte är den smidiga, gymnastiska typen, kämpade jag mig genom lektionerna i Lennart Rydbergs studio. Det skulle gå! Bara för att jag ville det. En dag kallade Lennart Rydberg (och ja, Lennart är bror till Eva Rydberg) på mig efter avslutad lektion.

Han mönstrade mig uppifrån och ned och sa: ”Jag förstår inte hur en sådan liten tjej som du kan låta så oerhört mycket när du landar på golvet”. Han rådde mig att inhandla ett par step-skor i stället. För steppa passade mig perfekt, sa han. Då behövde man inte vara smidig och vig utan det räckte med att vara lätt i kroppen. Så slutade min karriär som jazzbalettdansös och några step-skor inköptes aldrig…

Åtskilliga är de gånger när jag trott att min vilja kan försätta berg. När jag har haft svårt att inse mina begränsningar och hellre brutit armar och ben av mig, än gett upp. Jag förstår att detta kan vara både en styrka och en svaghet. Att sätta lagom press på sig själv är nog att föredra, men det där ordet ”lagom” lär jag mig aldrig.

Förra julen fick jag en dator med talsyntes. Då var jag genast där igen. Jag ville lära mig allt på en gång. Fort skulle det gå. Det fanns så mycket jag ville skriva och jag kan ju allt, bara jag vill.

Mycket har jag lärt mig och mycket har jag skrivit. Ändå känner jag mig inte nöjd med mina prestationer. Frågan jag brottas med är: Är det okej att ge upp och vara nöjd, även om jag inte har nått de mål jag satte upp? Är det okej att vara nöjd eller är det, efter så många månaders hårt arbete, för sent att ge upp?