…ska jag ta tag i saker och ting. Höja rösten och protestera mot sådant jag inte tycker är rätt och riktigt. Då ska jag skrika högt över hur vi behandlar våra gamla i det här samhället.

Jag ska kräkas om att kvinnor fortfarande har lägre lön än män för samma arbete. Över att de flesta som sitter i topparna i näringslivets styrelser fortfarande är män.

En vacker dag ska jag protestera mot de orimliga krav som ställs på oss människor inte minst tekniskt, i detta samhälle.

Jag ska gråta över att unga människor upplever att pressen på dem är så stark att så många väljer att ta sitt liv.

Jag ska ställa upp för dem som av någon anledning inte ”passar in”. De som faller utanför de gängse ramarna. Protestera mot mobbing i alla former.

En vacker dag ska jag höja min röst mot rasism. Då menar jag verklig rasism. Då ska jag strunta i vad som anses politiskt korrekt eftersom bara jag vet hur jag känner.

En vacker dag har jag fått nog av inskränkthet och girighet. Då ska jag höja min röst och säga vad jag tycker om det.

Att livet inte är rättvist har jag vetat länge och accepterat. Därför är det ingen idé att protestera mot det.

Jag ska strunta fullständigt i vad andra människor tycker om mig och bara vara som jag är.

Jag ska sätta mig ner och rensa bort alla vänner på Facebook som inte läser, aldrig kommenterar eller gillar mina inlägg. Vänner som inte bryr sig, eller gläds åt de framsteg jag gör. Sådana ”vänner” ska jag också rensa bort i det verkliga livet.

Jag ska acceptera att resten av mitt liv kommer att levas i dimma, men glädjas åt att jag fortfarande har hjärnan intakt.

En vacker dag ska jag lära mig att acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan…