Har ni tänkt på att en skrynklig, söndertummad och väl använd 500-kronorssedel är precis lika mycket värd som den som nyss kommit ur sedelpressen? Fundera över det ett tag…

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att alla människor är lika mycket värda, oavsett ålder, kön, eller etnicitet. Ung som gammal, frisk som sjuk, fattig som rik. Men är det verkligen så?

Vi säger att det är så, men menar vi verkligen det? Jag menar i djupet av våra hjärtan? Har vi inte alla ett behov av att värdera andra människor utifrån vilka vi tror de är? Placera dem i olika fack? Den är gammal, den är handikappad, den är framgångsrik och den är rik…

Utan någon närmare kännedom om dem vi placerar i facken, är vi ganska snabba med att katalogisera. Utan någon vidare kunskap om människan bakom det vi ser. För det vi inte ser finns väl inte?

Vi säger att vi tycker att den fattige tiggaren utanför Netto är lika mycket värd som IKEA:s grundare. Menar vi verkligen det?

Tant Anna, 95 år, är vid en snabb blick en rysligt gammal kvinna. Rynkig och ful. Vi placerar genast henne i facket ”gammal”. I det facket placerar vi dem som har livet bakom sig och inte så mycket mer än det. I en mängd tillsammans med andra gamla och förbrukade.
Men tant Anna har en historia, ett liv, tankar och känslor. Hon har en själ som har fått utvecklas länge och som så småningom slagit sig till ro i en åldrande kropp. Hon är en ung, vacker flicka som har fått leva rysligt länge.
När vi placerar henne i facket ”gammal” har vi inte förmågan att se hur mycket hon är värd. Hennes livserfarenhet, hennes visdom, glädje och sorg. Vi låser fast oss vid det vi ser. Tycker vi verkligen att tant Anna är lika mycket värd som den 40-åriga, framgångsrika, vackra karriärkvinnan?

Om vi, alla människor på jorden, endast existerade i form av svävande själar i universum, skulle det säkert vara enklare att verkligen mena att alla är lika. För då kunde vi ju se att det var så.

Genom sig själv känner man andra sägs det. Likaså att man ofta utgår från sig själv när man bedömer andra. Därmed måste jag fråga mig: Hur värdefull tycker jag själv att jag är? I vilket fack har jag sorterat in mig själv?

Med tanke på hur föränderlig tillvaron är, borde det vara viktigt att sätta ett högt värde på sig själv. Det enda man kan vara riktigt säker på är att man ska leva med sig själv för resten av sitt liv. Sett ur det perspektivet borde jag tycka att jag är oerhört värdefull.

Handen på hjärtat: Har du satt ett så högt värde på dig själv att du inser att du är den viktigaste personen i ditt liv och ur ett större perspektiv, lika värdefull som alla andra?