Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

det finns ju inte stjärnor

där inget mörker är

Så skrev min lärare i poesiboken för många år sedan, till mig. Jag brukar tänka på de orden ibland. Emellanåt skänker det också en viss tröst att veta att stjärnorna finns där – även om jag inte ser dem.

Det är ganska mycket jag inte längre kan se. Gud släcker ner lamporna efter hand.

För varje lampa som släcks blir det allt svårare att vara jag. Med den försvunna synen går också en hel del av min identitet bort. Ibland kan jag bli riktigt rädd och undra: Vem är jag nu?

Förmågor försvinner i en rasande takt – å andra sidan skaffar jag mig efterhand nya sådana.

Ett fåtal vänner håller fortfarande kontakten. Det uppskattar jag mycket! Andra försvinner ur mitt liv när jag inte längre kan fungera som förr.

Har också märkt att en del tycks tro att man inte kan tilltala mig direkt längre. Men det är ögonen som inte fungerar – både hjärna och hörsel är fullt fungerande.

En del flyger förbi mig på stan med ett hastigt ”Hej”. Stannar inte, och där står jag kvar som ett frågetecken och undrar: Vem var det?

Även om ni har blivit osynliga för mig så är jag väl i högsta grad synlig för er, eller om man inte ser, finns man inte då?

Jag är inte rädd för mörkret – för ljuset vilar där. Jag är bara rädd för att bli osynlig…