Jag träffade en man jag aldrig mött förut. Han sa att han hette Oskar och var 87 år gammal. Han berättade att han var i stort sett döv, då han hade förlorat hörseln vid en explosion under andra världskriget. Därför blev det ett lite annorlunda samtal mellan oss, ja, en blind som pratar med en döv, liksom.

Oskar växte upp i Ungern/Rumänien under andra världskriget. Det var fattigt och eländigt varför hungern drev honom att som åttaårig pojke stjäla sex ägg. För detta brott blev han uppställd mot en vägg och fick vapen riktat mot ryggen. Han var så rädd att han svimmade, varpå han blev lämnad ifred där på marken. Han berättade att det ändå hade haft något gott med sig ty han hade aldrig mer under sitt liv stulit något.

Han flydde till Sverige år 1960, närmare bestämt till Olofström. Där började han som ung man att arbeta på Volvo. Han beskrev det som att komma till himmelriket, ja, Sverige var rena rama sagolandet, sa han. På min fråga om han fortfarande tyckte att Sverige var ett sagoland svarade han att han inte tyckte det. Han var missnöjd över hur politikerna format landet, sa han. Det var mycket jag hade velat fråga honom om, men eftersom han inte hörde vad jag sa, fick jag nöja mig med det han berättade.

Det året han kom till Sverige var jag en liten, tanig flicka på sju år. Medan Oskar hade fruktansvärda år av krig och hungersnöd bakom sig var mitt största problem som barn hur jag skulle kunna slippa äta. Jag var ganska uppfinningsrik i min strävan att slippa mat. Skolbespisningen blev en ständig utmaning. Ont i magen, tålde inte maten och var inte hungrig var några ursäkter som användes flitigt. Men det slutade med att husmor, som var bekymrad om mig, ringde hem till mamma och fick reda på att jag tålde all mat och därmed var det färdigskojat i skolbespisningen.

De vuxna sade ofta att jag skulle tänka på barnen i Biafra. På den tiden var inte nyhetsrapporteringen lika intensiv som idag. Men jag såg framför mig små, magra och utmärglade barn som grät av hunger. Deras magar var uppsvällda och de var så utmattade att de inte ens orkade vifta bort flugorna från sina ansikten. Jag tyckte så synd om dem, men jag förstod aldrig på vilket sätt de skulle få mer mat bara för att jag tacksamt åt upp min. Med andra ord var jag en bortskämd snorunge.

Hela livet har jag kunnat äta mig mätt, haft tak över huvudet, kunnat utbilda mig till vad jag ville, alltid haft arbete och åtnjutit en sjukvård i världsklass. När jag tänker efter har jag under min livstid fått allt.

Visserligen kan jag hålla med Oskar om att välfärden blivit alltmer urholkad. Men det finns fortfarande anledning att vara glad och tacksam över att leva just i Sverige. Det är väl inte direkt något sagoland, men så blir man ju också hemmablind. Då är det fint att prata med den äldre generationen som har annat att jämföra med. Bli påmind om hur bra man ändå har det.

Det bästa med att komma upp i pensionsåldern är att man nu får all tid i världen att lyssna på andra. Långa promenader med ledarhunden i novemberdiset, genererar ofta oväntade möten. Jag tänker ofta på hur många oberättade livshistorier det finns där ute. Jag önskar verkligen att vi kunde stanna upp oftare och prata med varandra. Tänk så mycket vi skulle lära oss då.

Just idag känner jag tacksamhet över att ha fått växa upp och leva mitt liv i Sverige. Andra dagar är jag missnöjd med hur det har blivit här. Då behöver jag träffa en Oskar som påminner mig om allt jag bore vara tacksam för…

Den sjätte sommaren tillsammans är nu avverkad. Hösten närmar sig och därmed kommer också mörkret smygande. Vi har upplevt mycket tillsammans under de sex år du har varit vid min sida. Vi har gått långa promenader, varit på semester och ledarhundskurser. Ja, nästan överallt jag varit har också du följt med. Om jag någon enstaka gång har lämnat dig hemma känner jag mig inte klädd. Då kan jag stryka med händerna efter dig tills jag kommer på att du inte är med.

I år fyllde du åtta år. Jag måste säga att du bara blir klokare och mer följsam ju äldre du blir. Det är precis som att jag inte ens behöver säga vad jag vill, du vet ändå. Om jag tappar något behöver jag inte säga något. Du förstår ändå att det är något du ska plocka upp. Häromdagen tappade jag ett gummiband. Det liksom bara flög iväg. Det tog inte många sekunder förrän du tog det på tungan och lämnade över det i min hand. Ofta hör du när jag tappar något, till exempel kopplet, rullen med bajspåsar, nycklarna osv. Då rusar du dit och plockar upp det och ger mig det i handen. Älskade hund!

Förutom att du är så duktig på att hålla reda på mina grejor är du en fena på att leda mig genom hinder utomhus. Det känns som att de här sex åren med dig har gett mig en frihet att leva ett bra liv, även utan min syn.

Även om du är suverän på ditt arbete har du ändå integritet utöver det vanliga. Om jag sitter och lockar på dig kommer du bara om du känner för det. Vill du inte kela så vill du inte. Det går inte heller att försöka klä på dig något utöver koppel och sele. Jag köpte en kylväst åt dig eftersom du inte tål värme så bra. Men en sådan kan man ju inte gå i. Du lade dig i ett hörn och vägrade gå. Lock och pock hjälpte inte, för det du inte vill det vill du inte. Du får mig att skratta flera gånger om dagen.

Åren går väldigt fort. Om bara tre år måste jag låta dig gå i pension. Då har jag två val: Jag kan behålla dig livet ut, men då får jag ingen ny ledarhund. Eller så kan jag låta omplacera dig och börja på ny kula med en ny hund. Det känns som att välja mellan pest och kolera. Dock inser jag att du måste få pensionera dig senast när du fyller 11 år. Med tanke på att du bara gått omkring här och varit snäll och duktig i så många år är du väl värd att bara få vara hund dina sista år. Samtidigt inser jag att det inte blir lätt att ersätta dig. Du är sannerligen en perfekt kompis. Du skäller aldrig, snor inte mat, trots att du alltid är hungrig. När vi äter lufsar du alltid in i din säng och lägger dig. Där väntar du på att vi lägger ner besticken innan du kommer. Du tycker mycket om att åka bil och gillar inte om vi kör och handlar utan dig. Ändå hittar du aldrig på hyss när du är ensam hemma. En så perfekt hund som du är kommer jag nog aldrig att få igen. Du är vänligheten själv.

Alla år som jag haft dig har vi kämpat med din vikt. Du går upp bara du tittar på mat. Äntligen har jag fått ner dig från nästan 34 kg till nästan 30 kg. Därmed får du avlastning för dina leder och är i ovanligt fin form för din ålder.

Det är den 30 september när jag skriver detta. Nu ska vi ta oss igenom ännu en mörk, fuktig och kall vinter. Egentligen är det din bästa årstid. Du lider av varma sommardagar, men älskar kyla, minusgrader och snö. Det känns fint att ha dig vid min sida ännu en vinter, då jag troligen inte skulle sticka ut näsan utanför dörren om jag inte därtill var nödd och tvungen. Älskade, fantastiska ledarhund, vad skulle jag göra utan dig?

Ibland känns det som att fylla hela veckan med söndagar. Denna dag som var så förhatlig när jag jobbade. Då gick söndagen åt  till att förbereda en ny lång jobbvecka. Nu när jag inte jobbar längre är jag berikad med all tid i världen. Hur fritt och skönt är inte detta?

Det är i år nio år sedan jag tappade synen. Något som jag inte kommer att kunna vänja mig vid. Bara acceptera och göra det bästa av det. Men ibland konstaterar jag att: Det var längesedan jag plockade några blommor, eller letade kantareller. Det var länge sedan jag kunde lägga en snygg make up eller fixa håret. Det var länge sedan jag kunde se min man i ögonen eller mig själv i spegeln. Det var länge sedan jag kunde se en bra serie eller film på TV eller bio, eller titta på gamla foton och minnas. Då är det kanske inte så konstigt om dagarna blir långsamma ibland. Vissa dagar känns det som att jag bara väntar. Vad jag väntar på vet jag inte riktigt. Sådana dagar har jag glömt att om jag ska få fart på livskarusellen så måste jag själv sätta fart på den, liksom. Det kan vara ganska frustrerande att få fart på tillvaron när man blir begränsad och mer eller mindre blir beroende av andras stöd och hjälp. Speciellt om man, som jag, har svårt att be om hjälp.

Än som länge finns det dock ljuspunkter att hålla fast vid. En sådan ljuspunkt är min ledarhund som håller mig igång och ser till så att jag går ut varje dag. En annan ljuspunkt är goda vänner som hör av sig och bjuder på fika i naturen. Vänner som har köpt med sig bakelser och vet vilken som är min favoritbakelse. En annan ljusglimt är de mängder av ljudböcker jag lyssnar på.

Den här sommaren har jag också lyssnat en del på sommarpratarna i radion. Jag har, bland många andra, lyssnat på Lasse Holms sommarprat. Han berättade på ett intressant sätt om sitt liv. Dock avslutade han sitt sommarprat med en rejäl käftsmäll. Han, som fyllt 80 år, konstaterade att han nu, i bästa fall, har tio år kvar av sitt liv och lyfte frågan om hur han skulle förvalta dessa tio år på bästa sätt.

Även jag har funderat i de termerna. Om jag har tio till femton år kvar, har jag då råd att bara låta tiden gå? Jag menar, om man tänker tio år tillbaka så hamnar man på 2014 och hur fort gick inte de åren så här i efterhand?

På något underligt sätt synliggjorde han att livet inte är oändligt. Även om det inte var någon nyhet för mig, så sprang verkligheten ifatt mig genom hans sommarprat.

Det blev så verkligt att tiden är knapp. Det mesta är redan gjort och inte finns det nu så mycket tid kvar att förändra något. Det känns lite som slöseri att bara låta dagarna gå som en lång räcka av söndagar.

En sak är i alla fall säker: Jag har inte tid med trams längre. Därför kommer jag att lämna den FB-grupp för oss som är födda på 40- och 50-talet och som jag tyckte verkade trevlig. Jag trodde i min enfald att folk i min egen generation hade lärt sig något av livet. Så ser det inte ut i den gruppen, för något mer intolerant, elakt och bittert forum får man leta efter. Varje dag kommer det inlägg i den här gruppen som får mig att skämmas över oss 50-talister. 

Döden skrämmer mig inte. Jag föreställer mig att jag återgår till det tillstånd jag befann mig i innan jag föddes. Däremot skrämmer det mig att de sista tio åren av en människas liv ofta är fyllda av diverse sjukdomar och andra tillkortakommanden. Bäst att njuta så länge man kan. Eller som någon känd person uttryckte saken: ”När döden inträffar hoppas jag att jag är någon annanstans” .

En sak är i varje fall säker: Jag tänker njuta av livet så länge jag kan. Springa barfota i gräset, äta mjukglass så ofta jag vill, sitta vid havet och lyssna på sommarljuden och älska mina nära och kära så mycket det bara går. Jag tänker inte lägga tid på dumheter eller tjafs. Livet är för kort för .sådant.

Jag är så tacksam för att ha fått vara med under den tid när Sverige var ett tryggt land och framtiden var fylld av tillförsikt. Jag växte upp under en tid när det enda man behövde akta sig för var fula gubbar som jag i och för sig aldrig såg röken av. Den bästa musiken och kvinnlig frigörelse har jag upplevt samt en härlig tid när alla kunde få ett arbete, oavsett om man hade utbildning eller ej. Den tiden är nu förbi, och jag kan ärligt säga att jag har en underbar framtid bakom mig.

Oavsett om dagarna blir långa ibland så är det ett obestridligt faktum att åren går fort. När jag skriver detta är vi redan inne i augusti månad och som vanligt går somrarna alltför fort…

Jag njuter av sensommarvärmen, ljuset och en mjukglass och tänker att livet ändå är ganska gott att leva!

Är de timmar dagar, månader och år som de flesta av oss fyller livet med. Det är som om vi helt omedvetet strävar efter rutiner. Vi väljer allt som oftast att sitta på gamla invanda platser vid matbordet eller på tåg och bussar när vi pendlar. Vi tycker om fredagsmys och tycker om när de stora helgerna ser ut som de alltid har gjort. Tomtar och julpynt på samma plats som alltid, påskpyntet ska hänga där det brukar vara och midsommarafton firas med sill och nypotatis. Med samma vänner som varje midsomma.

Undrar om detta beror på att vi känner oss trygga med det som är välbekant?

De ovanligt, vanliga dagarna blir allt fler ju äldre man blir. Som ung strävade jag efter omväxling så till den milda grad att jag inte ens stod ut med ett åtta till femjobb. Tyckte om att arbeta skifttider för då fick jag omväxling på vardagen. Som äldre uppskattar jag alltmer om tillvaron flyter på som vanligt, liksom. Brukar tänka att de som är svårt sjuka och till och med sängbundna skulle vara överlyckliga för en vanlig dag.

Så tänker jag på alla de människor som upplever krig och annat elände. Hur glada hade inte de varit om de bara fick uppleva en enda av mina vanliga dagar?

De flesta av oss har levt våra liv genom vardagar. Ibland har det glimtat till av höjdpunkter som när vi gift oss, fått barn, köpt hus eller gjort en spännande resa. Men visst borde vi uppskatta den lugna, tråkiga vardagen mycket mer eftersom det är den som är själva livet?

Så här i midsommarveckan, när grönskan är som skirast, fåglarna har byggt sina bon och ljuset är som starkast, blir promenaderna en höjdpunkt att se fram emot. Oftast går jag samma rundor med min ledarhund. Det är ju inte bara jag som älskar rutiner. Med en labrador i huset blir vardagarna ganska lika varandra. Visserligen är han världens bästa, finaste och klokaste hund men han är inte direkt flexibel. Omedvetet följer denna föraren hans rutiner. Älskade hund!

Den här midsommaren firas tillsammans med två andra kloka och fina ledarhundar och deras trevliga förare. Precis som förra och förrförra midsommaren…

Efter det första hälsandet bland de tre ledarhundarna, brukar de lägga sig i en hög och sova. Man märker dem helt enkelt inte.

Den här midsommaren skänker jag en tanke till en kär vän som avled natten till midsommarafton i fjor. Skänker också en tanke till hans fru som blev lämnad ensam kvar här och som för alltid kommer att förknippa midsommaraftonen med hans tragiska bortgång…

När denna dag är slut riktar jag mig till min högre makt där ute någonstans i universum och säger:

”Tack ska du ha för en ovanligt, vanlig dag!”

Så kom du äntligen, sköna maj! Som vi har längtat. Hela den kalla, fuktiga och mörka vintern och under april månad som varit ovanligt kall detta år är det tanken på maj månad som hållit oss uppe. Nu kan vi pusta ut, låta oss vila i denna underbara vårmånad. Njuta av de oändliga vidderna, täckta av en matta av vitsippor. Doften av hägg slår emot oss på promenaderna, och den ljumma värmen fångar upp oss som ett mjukt lager av bomull. Koltrasten har hittat sin plats högt uppe på ett tak någonstans. Där sitter han om kvällen och bjuder på underbart örongodis. Nu är det gott att leva!

Jag är extremt väderfixerad och har alltid varit så. Den långa, mörka och fuktiga vintern passar helt   enkelt inte mig. Om jag kunde stanna tiden så gjorde jag det nu.

Tiden går allt fortare ju äldre jag blir. Undrar vad det beror på. Jag vet att jag bör fånga dagen och njuta av nuet. Ibland går det riktigt bra men ibland känner jag en viss rädsla när jag funderar över framtiden.

När jag tappade synen 2015 försökte jag förhandla med min högre makt. Allteftersom mina färger blev grå och min omgivning uppenbarade sig som skuggor sa jag: ”Du får min syn om du låter mig vara frisk och kry i övrigt in i ålderdomen”. Sådana förhandlingar är förstås dömda att misslyckas. Jag är förvisso ganska frisk och rörlig för min ålder, men upptäckte ändå att det blev en stor förändring när jag fyllde 70 år. Vissa dagar är det segt att sparka igång dagen. När jag väl kommer igång upptäcker jag att orken tar slut framåt middagstid. Som pensionär har jag liksom all tid i världen, men inte orken. Som ung hade jag orken, men inte tiden. Är det inte paradoxalt? Undrar hur min högre makt tänkte där.

Med en ledarhund av märket labrador, blir mina dagar ganska styrda av rutiner. Hans rutiner! Allting ska vara exakt som det alltid har varit och ingen kan blänga som han om jag försöker ändra på något. Han är extremt tidsstyrd så jag behöver inte längre någon klocka. Morgonrunda, mat, förmiddagsrunda, eftermiddagsrunda, mat, gurka och sist kvällsrunda. Alltid i den ordningen. Jag som egentligen tycker det är tråkigt med rutiner har snällt fått anpassa mig. Han håller mig verkligen igång och det är ju han som bestämmer.

Vi som är gravt synskadade och använder ledarhund har ingen skyldighet att plocka upp hundbajs. Av förklarliga skäl är det väldigt svårt. Men eftersom jag tycker det är så äckligt med skit överallt, försöker jag ändå ta upp efter honom. Då går det till så här: När jag skymtar att hunden kröker sin rygg brukar jag lägga min käpp i den riktning han sitter. Sedan sätter jag hunden bredvid mig och säger ”stanna”. Jag släpper kopplet, trär en bajspåse på handen, sätter mig på huk och känner på marken i en radie på cirka en meter runt spetsen på käppen. Har jag tur får jag tag i bajset. Hunden sitter snällt och väntar, oavsett vad som händer runt omkring oss. Ibland kommer jag upp från min ställning på huk och ibland inte. Det ser säkert väldigt roligt ut när jag ligger där på alla fyra, med en bajspåse i handen och försöker komma upp. Men det bjuder jag på!

Det är sannerligen inget för veklingar det här med att åldras. Eftersom jag har jobbat några år inom äldreomsorgen vet jag dock att det kommer att bli värre. Så om tio år kommer jag nog att tycka att jag var pigg och vital när jag var 70…

En sak är i alla fall säker: Det var roligare att vara 20 på 70-talet än det är att vara 70 på 20-talet.

Eftersom tiden går så fort är det snart jul igen. Därför gäller det att ta vara på sommaren, njuta av det som fortfarande är bra och slåss mot det som är mindre bra. Äta mycket glass, träffa goda vänner och ta dagen med en klackspark. Så länge hjärtat slår finns det fortfarande möjligheter att njuta av livet!

Envisa rackare som jag ger sig aldrig, Vi trillar och reser oss igen och igen. Så säger jag som den 100-åriga bloggerskan Dagny: ”Man får inte gamla till sig”.

Tack och lov för att härliga maj kommer varje år! 

Det sägs att svenskarna har blivit lyckligare. I varje fall om man jämför med hur mätningarna såg ut för ett år sedan. Vad som inte framgår i mätningen är hur man definierar begreppet lycka. Som vanligt väljer jag att utgå från mig själv när jag tänker på ordet lycka. Ibland kan en dag när jag känner mig glad och också förmår stoppa in lite tacksamhet i glädjen vara en lycklig dag. Det behöver inte vara en extrem glädje som till exempel en vinst på lotto eller en stor skatteåterbäring. Nej, den stilla, vardagliga glädjen som till exempel ljuset och värmen som visar sig denna påsk, räcker långt. De dagar jag har svårt att hitta glädjen i vardagen brukar jag försöka med tacksamhet. Det slår aldrig fel, för när jag inser hur mycket jag har att vara tacksam över, kommer glädjen automatiskt.

Det är påsk! Vid alla stora helger brukar jag tänka på hur lugnt och skönt jag har det. Så tänker jag på alla dem som inte har det som jag. Jag tänker på alla de kvinnor som lever ihop med missbrukare, eller av andra anledningar, har tyranner till män. Dessa små, rädda och identitetslösa missfoster som väljer storhelgerna till att misshandla sina kvinnor både fysiskt och psykiskt. Det är lätt att säga att jag hade gått vid det första slaget. Men då vet man inte att ett sådant förhållande har byggts upp under lång tid och också är oerhört svårt att ta sig ur. Speciellt som offret ofta känner både skuld och skam. 

Om man, som jag, levt hela livet med goda män omkring mig, är det svårt att sätta sig in i hur vettskrämda dessa kvinnor är.

Jag känner en enorm tacksamhet för 53 år tillsammans med en man som i grund och botten alltid velat mig väl. Speciellt när jag dagligen läser om mäns våld mot kvinnor…

Tyvärr blir inte dessa män bättre med stigande ålder. Beteendet följer med in i ålderdomen. I ärlighetens namn måste jag också belysa att det också finns kvinnor som misshandlar sina män, både psykiskt och fysiskt. Jag har själv upplevt det när jag arbetade några år inom äldreomsorgen. En rullstolsburen man över 80 år var livrädd för sin fru. Hon tog alla chanser att säga spydiga elakheter till honom, och han hade också blåmärken efter hennes slag. Det gör ont ända in i själen när jag tänker på alla dessa dysfunktionella förhållanden där den ena är starkare och förminskar sin partner.

Ibland hör jag att sådant här skulle vara kulturellt betingat. Men det förekommer överallt, tyvärr.

Här sitter jag denna långfredag 2024 och är glad och tacksam. Jag har bara stött på män med stora, varma hjärtan. Först min far, sedan min man, min svärfar, min son och mitt barnbarn. Jag vill tro och hoppas att de flesta män är som dem. Det kan ju inte vara bara jag som haft tur? Till och med min hund, som också är man, är underbar.

Till sist vill jag uppmana er som känner i magen att något inte står rätt till: Våga fråga! Personen säger kanske inte som det är första gången, men vid upprepade frågor kan det hända att denne öppnar sig.

Jag vill avsluta med att önska er alla en glad och tacksamhetsfylld påsk! Till alla er fina och godhjärtade män vill jag säga: Tack för att ni finns!

Vad sysslar du med hela dagarna? Hur får du tiden att gå? När du ställer de här frågorna till mig som är gravt synskadad har du ingen aning om hur mycket tid det tar för mig att bara få vardagen att fungera. Du ser inte mina vedermödor att hitta rätt produkter till morgontoaletten. Om jag inte tänker mig noga för eller känner efter ordentligt, kan det hända att jag råkar duscha i hundshampo för alla pälsar! Inte heller vet du att det är tidsödande att hitta de kläder som ska på för dagen. Du har ingen aning om min kamp med ytterkläderna när jag ska ut med min ledarhund. Ibland kan det ta en kvart att bara få igen dragkedjan till jackan. Att plocka undan, hålla i ordning och sedan komma ihåg var jag lagt prylarna är en annan tidsödande sysselsättning.

Egentligen är det väl bara promenaderna med min ledarhund som går undan. Påminner mig om hur det var att gå ut och gå innan jag tappade synen. I övrigt är vardagen oftast mycket tålamodsprövande. Speciellt som jag vill klara så mycket som möjligt själv och sällan ber om hjälp. Ibland kan jag känna mig lite ledsen när jag förstår att omgivningen förväntar sig att jag ska orka fortsätta prestera på samma sätt som jag gjorde som seende. Men oftast har jag befriat mig själv från min prestationsångest och inser att folk inte förstår att jag behöver tid och planering för allt. En bra dag för mig numera, är när jag klarat mig igenom dagen utan några större missöden.

Ibland får jag också frågan om jag inte hör väldigt mycket bättre sedan jag tappade synen. Det är ungefär som att fråga om jag har bättre känsel i fingrarna. På samma sätt som jag använder känseln mycket mer använder jag också hörseln mycket mer. Det betyder inte att jag hör eller känner bättre utan att jag använder de sinnen jag har kvar mycket mer än förr.

I stället för att läsa lyssnar jag till exempel på ljudböcker. Ibland ägnar jag mig åt det oskyldiga nöjet att tjuvlyssna. Det finns inget roligare än att sätta sig med ledarhunden utanför förbutiken på ICA Maxi. Då kan man få höra både den ena och den andra skrönan från gubbar som står i kön och väntar på sin tur. De tänker inte på att jag sitter där och även om jag inte ser dem så hör jag allt de säger. Man kan få höra om diverse olika sjukdomar, läkarbesök och mediciner. Men också om hur mycket bättre allt var förr, i varje fall när medelåldern är hög i kön. Ibland händer det att någon tilltalar mig och säger att jag har en fin hund. När jag säger att de inte får röra honom, eftersom han arbetar, tittar de min hund i ögonen och säger: ”Åh vad du är fin, men jag ska inte röra dig”. Men då har de inte förstått att de redan har stört min hund.

Ett annat oskyldigt nöje är att hålla koll på stegräknaren i mobilen. Även jag behöver lite utmaningar här i livet och det blir en tävling med mig själv att gå riktigt långt med min hund. För det spelar ingen roll hur trött och sliten jag än känner mig så ser jag alltid till att orka med  honom i första hand. Han kan sannerligen inte hjälpa att han fått ett blindstyre på 70+ till matte. Det finns inget som får mig att må sämre än om han inte har fått sina långa rundor, varje dag!

Vi närmar oss slutet av februari månad. Våren försöker tränga sig in i mitt medvetande. Någon pratade om vintergäck och jag hör att småfåglarna börjat vakna till liv. Grannarna börjar så smått pyssla i sina små trädgårdar nu när all snö är borta. Nu kommer den bästa tiden.

Tiden rusar iväg och fortare går det ju äldre man blir. Därför känns det allt viktigare att försöka göra gott. Bry oss lite extra om varandra och vara lite snälla. Kom ihåg att utan varandra är vi ingenting!

Jag är ledarhund och en mycket duktig sådan. Jag tillhör rasen labrador, ni vet den kraftiga typen som lätt går upp i vikt. Matte har haft mig i drygt fem år nu och hon säger att jag är bäst!

Sedan hon fick mig har hon inte gjort annat än passat på min vikt. Jag får inte bli tjock, säger hon, för det sliter på mina leder. Men hon är ganska lättlurad. Hon följde slaviskt de mått torrfoder som stod angivet på förpackningen även om hon höll sig till den lägre dosen. Då var jag ganska nöjd ändå, eftersom hon dessemellan tyckte synd om mig och matade på med morötter mellan målen. Trots att jag nästan aldrig fick något extra utöver detta ökade jag stadigt i vikt. Hon gick milavis med mig varje dag, men inget hjälpte. Så hände det som inte fick hända. I somras var det slut med morötter också! Sedan nästan halverade hon min dos torrfoder och nu först började jag tappa trivselvikt. Det verkar som om hon gaddade ihop sig med veterinären och sedan i somras har livet varit tufft.

Tvåbeningarna i min familj är sannerligen märkliga. För inte så länge sedan firade de något som de kallade för jul. Det började med att matte försökte kränga på mig en tomteluva för julfotograferingen, sa hon. Precis som de tidigare jularna vägrade jag förstås. Jag menar att jag kan ställa upp på mycket, men tomte får hon vara själv.

Det verkar som tvåbeningar får äta så mycket de vill när det är jul. En annan som är väluppfostrad går och lägger sig i sin säng när människorna äter. Det är ju ett under att man inte drabbades av liggsår så ofta som de åt. Så klart förväntade jag mig också att få frossa över julen. Så blev det inte. På julafton fick jag en prinskorv. EN! Då lade matte den framför mig och sa ”nej”. Så fick jag vänta tills hon sa var så god, innan jag fick ta den. Så mycket stimmeri för så lite, tycker jag.

Så kom nyårsafton. Då jag är skottfast och väldigt cool brydde jag mig inte om att en massa tvåbeningar smällde och sköt upp sina pengar. Matte slog på stort och serverade mig ett läckert ben vid tolvslaget, så egentligen fokuserade jag helt och hållet på det.

Nyårsafton regnade det vilket matte tyckte var bra. Inte så lockande att vara ute i ösregn och skjuta raketer, sa hon. Men efter nyår- och trettonhelg kom vintern tillbaka. Jag gillar verkligen snö, men det har sina nackdelar också. När jag ska arbeta i selen med min matte har jag svårt att hitta och följa kanter.  Ska jag ha en chans får det i alla fall vara skottat. Jag har ett bra bildminne, men miljön ser annorlunda ut när landskapet är snötäckt. Ibland får jag springa lös och busa i snön. Eftersom jag är ganska lat av mig springer jag inte så mycket. I stället använder jag min frihet till att leta efter ätbara saker. Tyvärr är det betydligt svårare att hitta sådant man kan äta (vilket är det mesta) när det ligger så mycket snö överallt.

Det är skönt med kyla, tycker jag. Jag har päls som en isbjörn och fryser nästan aldrig om tassarna. Om jag fick bestämma skulle jag gärna hoppa över varma sommardagar då jag inte klarar värmen lika bra. Redan vid 20 plusgrader och sol tycker jag det är för varmt.

Nu har vi påbörjat år 2024. I augusti fyller jag åtta år och kommer att räknas som senior. Även om jag, precis som min matte, blir allt äldre, hoppas jag på ett händelserikt år. Långa promenader, mycket lek och bus och gärna lite lydnadsträning ser jag fram emot. Lite gotte då och då är ju inte heller fel att önska sig…

God fortsättning på 2024 till alla mina labbevänner och deras tvåbeningar, önskar jag. Tag hand om varandra där ute och kom ihåg att hunden är människans bästa vän!  

Midnatt råder nästan dygnets alla timmar vid den här tiden. Människorna gör sitt allra bästa för att lysa upp tillvaron i och runt sina hem. Det är bara några ynka dagar kvar till jul och folk förbereder sig på olika sätt inför högtiden. Parkeringarna runt varuhusen är smockfulla av bilar och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att folk har råd till dessa utsvävningar. Allt prat om tuffa ekonomiska tider verkar bortblåst och plötsligt finns det pengar till det mesta. Julresor, julmarknader, julklappar, julfester och julbord. De som klagade på matpriserna i somras är beredda att betala, utan tjafs. De som verkligen har det svårt säger inte så mycket. De är vana vid att ha just ingenting. Vad tänker du om det, kära tomten?

De senaste jularna har jag inte ens önskat mig något. Jag har ju redan allt, liksom. Det som betyder något egentligen, kostar inget. Jag frossar inte i mat, köper inga dyra julklappar och brukar unna mig ett julbord. Man kan inte mer än äta sig mätt. Tyvärr finns det de som inte ens kan göra det.

Jag fick en fin julklapp 2018 som jag fortfarande har glädje av. Det var den julen när Jimmy stormade in i mitt liv. Fortfarande kan jag känna en enorm glädje och tacksamhet när jag vaknar på morgonen och han ligger i sin säng, vaken och väntandes på att hans morgontrötta matte ska börja röra på sig. Han väcker mig aldrig utan ligger bara och avvaktar med korsade tassar som han liksom har hängt ut över kanten.

I slutet av november kom det snö, även här i Skåne. Under några veckor fick vi njuta av ljuset som snön medför. Nu är allt borta och så blev det grå och trist Skånevinter igen. Snälla tomten: Jag kan väl få lite vinter i jul? Om det så endast är frost så nöjer jag mig med det. Men helst vill jag ha en vit jul med lite snö.

Vid den här tiden är det bästa jag vet när de sänder Svenska hjältargalan på TV. Döm om min besvikelse när jag upptäckte att den är inställd i år! Jag brukar bli så glad av att många hjältar i Sverige får träda fram och bevisa att det fortfarande finns godhet. För nog tvivlar man på det när endast negativa och sorgliga nyheter når oss dagligen. Galan fungerade, i alla fall för mig, som en motvikt till eländet. Den är faktiskt den enda galan jag brukar följa. Det finns vardagshjältar lite varstans runt om i landet, det vet jag. Men varför kan de inte få synas och hyllas?

I år blir det min 70:e jul jag firar. Över 50 jular tillsammans med min make. När jag tänker tillbaka på alla minnen jag har av jularna kan jag inte annat än känna tacksamhet för att jag fortfarande får vara med. Ofta tänker jag tillbaka på min barndoms jular. De var ganska sparsamma då det inte fanns något överflöd i mitt barndomshem. Men det fanns gran, några julklappar och mat, lagad från grunden, så klart. Pappa sa alltid att nu skulle han ”snurra” rödkål. Det innebar ett evigt rörande bland kålen i grytan. Samma sak med julgröten. Fast den ”snurrar” jag fortfarande…

Så tänker jag på jularna när sonen var cirka tre år. Han stod på en stol vid köksfönstret och kikade efter tomten. Jag stod bakom honom och höll honom i byxhängslorna medan han hoppade och studsade av iver. När tomten väl kom, i form av en utklädd granne, krävde gossen bevis på att det var den riktige tomten som uppenbarade sig. Han sa: ”Är du den riktige tomten? I så fall vill jag se dina renar”.

Kära tomten! Jag tror på dig. Du representerar godhet och välvilja så hur skulle jag kunna göra något annat? Jag hoppas du vill swisha förbi mina nära och kära med en julhälsning från mig. Trimma dina renar och svep över jorden med lugn och fred i människoland!

Stort tack till er alla som följt min blogg under året! En varm och fröjdefull jul önskas ni alla!

Det är grått, gråare, gråast. Hur många nyanser av grått finns det egentligen? I november månad tycks det som om naturen har tappat sin färgpalett och samtliga nyanser har blivit en gegga av murrighet. Regnet öser ner här nere i Skåne där det mycket sällan blir någon riktig vinter. Det är nog många med mig som nästan är beredda att ge upp vid den här tiden på året. Det är liksom inte sommar, inte höst, inte vinter, nej det är inte ens adventstider eller jul. Men jag ger inte upp. Väl medveten om att det är samma visa vid den här tiden varje år, biter jag ihop och reser mig igen.

Som alltid när livet känns motigt försöker jag fokusera på tacksamhet. Det är ganska livgivande att tvinga sig att tänka på det fina livet har att ge. Jag har skrivit mycket om hur tacksam jag är över att till exempel få vara frisk. Det är nämligen ingen självklarhet och speciellt inte i min ålder.

Jag är, trots min grava synskada, fast besluten att göra mitt bästa för att få en så bra tillvaro som möjligt. I den mån det går vill jag klara mig själv. Det kan dock vara ganska tålamodskrävande att vara oberoende av andra. Bara en sådan sak som att ta kontakt med sin vårdcentral kan trigga igång min frustration. När man äntligen kommer fram får man sju olika knappval. Jag sitter där med min smartphone och min talsyntes som ska hjälpa mig att hitta rätt. Tryck ett för tidsbokning, tryck två för receptförnyelse, tryck tre… och avsluta med fyrkant. Bla, bla bla, ja, ni förstår säkert hur lätt det är när man har en slät skärm framför sig. Alternativet ”eller vänta kvar, så tar vi strax emot ditt samtal”, är inte längre ett alternativ. Man har dragit in telefonisttjänsterna överallt. När jag försökt komma fram på egen hand en hel förmiddag, slutar det ändå med att jag får be någon ringa mitt samtal och därefter knappa sig fram. Naturligtvis blir jag oerhört nerslagen och förbannad av hur otillgängligt samhället är för vissa grupper. Jag rabblar sinnesrobönen och reser mig så småningom igen.

Tar min ledarhund och promenerar bort till Maxi. Där gläds jag åt att kunna betala med kort och själv slå min kod vid betalningen. Kan själv, liksom! Men först försöker den vänliga personalen hjälpa mig med kort och kod. När jag säger att jag gör det själv säger de: ”Vad duktig du är”. Ridå! Duktig idiot som klarar att slå koden själv. Att det beror på att man har anpassat och gjort betalningsfunktionerna tillgängliga är naturligtvis förutsättningen för mig.

Regnet öser ned utanför mitt fönster och hunden har rullat ihop sig som en kanelbulle i sin säng. Han vägrar stiga upp när det är så grått och trist. Själv drar jag på mig mina regnkläder och tvingar ut honom en runda. Det brukar alltid kännas bättre efter en promenad med hunden, även när det regnar. Att göra saker jag blir glad av är extra viktigt så här i mitten av november.

Jag bet huvudet av skam och fick upp julgardiner häromdagen. En ljusslinga utomhus är också på plats. Förr var jag väldigt noga med att sådant inte fick komma fram före advent, men nu struntar jag i det. Allt som gör mig glad är okej, även om det är för tidigt.

Det är mörkt, grått och trist, men jag ger inte upp. Det gör jag aldrig. Ibland ligger jag ner, men så reser jag mig upp och tar i!

Håll ut mina vänner, snart är det advent!