Tänk att få vakna upp på julaftons morgon och det ligger ett tjockt täcke av snö över hela landskapet. Det kan man nog inte önska sig om man som jag bor i Skåne. För oss här nere lär det bli en grön jul. I värsta fall regnar det och är grått också. Nu handlar det ju inte om hur man har det utan om hur man tar det. Vi skåningar kan få en fin jul i alla fall.

Julen ska vara en hoppets högtid tycker jag. Det behöver vi alla efter ett år då man nästan gett upp hoppet om att människan i grund och botten är god. Vi lever i en orolig och mörk tid. Krig och elände och på hemmaplan blir vi allt mer egoistiska. Var och en tänker mest på sig själv och på hur man kan få ut mesta möjliga av den gemensamma samhällskakan vi har att dela på. Det gör mig ledsen att hemlösheten ökar i Sverige, att funktionsnedsatta knappast får någon hjälp och att ingen politiker bryr sig.

Den förra regeringen släppte in alla i vårt land, utan urskiljning. Denna regeringen kastar ut alla ur vårt land, utan urskiljning. Vart tog nyanserna vägen? Allt är inte svart eller vitt, liksom.

Jag har funderat mycket över vad jag själv kan göra för att inte ytterligare förpesta en rutten värld. Det är inte utan att maktlösheten ibland slår sina klor i mig. Ett sätt att undvika att späda på eländet är att inte sprida hat och dynga på nätet. Jag känner en oro över all feghet omkring mig. Ingen vågar längre ge kritik face to face, utan i stället sitter man och kräker ut sitt ”dåligmående” på sociala medier. Man baxnar ibland när man läser vad folk skriver i sina kommentarer på Facebook till exempel. Saker som de aldrig skulle våga säga direkt till personen i fråga men som går fint att säga i skydd av en skärm…

Jag blir bedrövad när jag hör människor omkring mig framhålla sig själv och sin egen förträfflighet. Hur viktigt det är vad man jobbar med, hur mycket man tjänar och vilka statusprylar man har. Själv tycker jag att det enda som räknas är att man är en bra och anständig människa. I slutändan är vi bara små skitar i universum där det egentligen inte spelar någon roll vad vi har presterat under våra liv. För min del har det viktigaste ändå varit att försöka vara en bra mamma, en god hustru och en god människa. Det har kanske inte alltid gått så bra, men det har i alla fall alltid varit mitt mål. Prylar har aldrig gjort mig lycklig.

Så här en vecka före jul har jag inga stora önskningar. Den bästa julklappen jag kunde få var när man avblåste den utökade skyddsjakten på vargen. Blotta tanken på att skjuta av fler vargar gjorde mig illamående. Vilken rätt har vi att utrota dem? Lev och låt leva!

Det blir en lugn och fridfull jul för min del. Det har varit svårt i år att få julstämningen att tränga in i mig, genom mitt synbortfall. Man missar så mycket när man inte ser  juldekorationer och julblommor med mera. Trots detta doftar julhyacinterna ljuvligt, julmusiken är härlig och julmaten är på gång. Min allra bästa vän, min ledarhund, ligger vid mina fötter och är den mest trogna och ärligaste vän jag har. Honom kan jag lita på i alla väder!

Jag skänker en varm tanke till de som har det svårt. Ensamma, fattiga och sjuka i denna hårda, kalla värld.

Slutligen vill jag önska nära och kära, mina trogna följare här samt mina vänner och ovänner en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Eller som Ulf Lundell uttrycker saken i sin vackra julsång ”Snart kommer änglarna att landa”: ”Lugn och fred i natt i människoland”.  

Det gamla talesättet: ”Finns det liv, finns det hopp” har vi hört lite från och till. Men vad händer om det finns liv men inte lust? Jag har funderat mycket över hur det hänger ihop det här med lust, hopp och liv.

Jag har arbetat några år inom äldreomsorgen och där sett hur först lusten, sedan hoppet och slutligen livet tar slut. Därför försöker jag ständigt hålla lusten vid liv.

Jag vet inte hur era hjärnor fungerar, men min hjärna är ganska lättpåverkad och lättlurad. När jag inte känner lust att påbörja något börjar jag ändå och tänk, det dröjer inte länge förrän hjärnan hänger med och lusten infinner sig. På samma sätt funkar det med negativa tankar. Jag kan lura hjärnan att se den andra sidan av myntet och plötsligt har det positiva ändå tagit över. Så har livet fungerat för mig i massor av år, och nu som äldre, och gravt synskadad har jag stor glädje av det tänkesättet. När jag får lust att hemfalla åt självömkan brukar jag tänka på dem som har det värre. Min korkade hjärna tror då att jag är lyckligt lottad.

Jag är fast besluten att inte låta ”stinking thinking” ta över i hjärnkontoret. Jag tänker också ofta på att inte ”gamla till mig” som 100-åriga bloggerskan Dagny skrev. För om jag ger efter och tappar lusten är hemtjänst och äldreomsorg inte långt borta. Jag är livrädd för att bli beroende av hemtjänst. Det finns säkerligen bra hemtjänstpersonal också, men jag tror tyvärr inte de är så vanliga. Hörde nyligen om hemtjänstpersonal som staplade matlådor på varandra utanför ytterdörren, till en gammal dam eftersom hon inte öppnade när de ringde på. Inte bara en dag utan flera. Nu säger chefen att man ska se över rutinerna. Men snälla någon! Vad hände med medmänsklighet och framförallt sunt förnuft? Naturligtvis slår man larm om en gammal människa inte öppnar dörren. Nu var det en granne som slog larm då hon såg alla matlådorna utanför dörren. Det visade sig att damen trillat och låg medvetslös i sin lägenhet. Så hörde jag om en kvinna som inte fått duscha på tre veckor. Det visade sig att hon hade en sond inopererad och den man som kom upp för att duscha henne konstaterade att det inte gick på grund av detta. Anhöriga som fick kännedom om den uteblivna duschen jagade enhetschefen i flera dagar och protesterade. Det slutade med att samma man kom upp igen och duschade henne utan att säga ett ljud till henne. Jag förstår inte! Man får väl ta reda på hur man ska göra vid dusch av en sådan vårdtagare om man inte vet. Nej, då ser man en chans att slippa jobba och lämnar personen utan att ens ha försökt tvätta henne. Inga rutiner löser sådant så länge folk inte tänker själv.

Nej, det gäller att hålla sig i form i vad mån det går så man slipper be samhället om hjälp. Tycker synd om dem som blir sjuka och därmed beroende av omsorg.

En stor del i att hålla sig frisk är att behålla lusten att leva. Det är november och under den månaden brukar jag alltid få arbeta ganska hårt med mitt tänkande och min lust. Helgen som gick tillbringade jag på Valje Folkhögskola där SRF anordnat en aktivitetshelg. Innan jag kom iväg, kände jag direkt motvilja mot att packa ihop och åka dit. Lusten fanns inte, liksom. Jag åkte ändå och fick en fantastisk helg med ett 20-tal andra synskadade i åldern 20-88 år. Det var aktiviteter som körsång, fallteknik, skrattyoga och badande i en salig blandning. Hade jag inte lust när jag åkte så väcktes den sannerligen. Det var inspirerande att uppleva hur alla bjöd på sig själv, från den yngsta till den äldsta.

Dåtiden har varit och den kan jag inte förändra. Framtiden har jag inte så mycket kvar av i min ålder. Därför är nutiden den bästa tiden eftersom jag äger den. Min hjärna hänger med på allt jag matar den med.

Livet känns fint så länge jag accepterar att jag äger nutiden och försöker fånga ögonblicken av lycka. Jag stänger ute världens elände och sorg och väljer att leva mitt liv på mitt sätt. Så länge det finns lust finns det liv och så länge det finns liv finns det hopp.

Ibland blir det små myrsteg och ibland långa älgkliv. Oftast är det motivationen som avgör hur långa stegen blir. Min egen motivation ligger här under köksbordet som en nästan vit pälsboll medan jag skriver detta. 

Min ledarhund är anledningen till att jag ställer klockan på 07.00 varje morgon. Då vet jag att han varit vaken ett tag. Han ligger kvar i sin hundsäng, skulle aldrig drömma om att väcka mig, och har hängt ut framtassarna över kanten. Han är världsbäst på att vänta och ligger och kollar om jag rör på mig eller lyssnar efter väckningssignalen på telefonen. Han är anledningen till att jag inte känner efter så mycket hur jag mår denna dag. Det är som det är och det blir som det blir, liksom.

Det är höst och mörkret och fukten sveper in oss i sin blöta filt. Det händer varje år och ändå brukar jag tänka: ”Inte redan!” Kommer som en obehaglig överraskning, varje år. Det var ju nyss sommar, liksom. Varje höst när mörkret faller upplever jag det som att jag klarar mig allt sämre i mörkret. Totalblind i mörker har jag varit länge, men tycker ändå att det blir värre för varje år. Länge har jag kunnat förflytta mig mellan tända lyktstolpar med hunden på sista rundan, men nu har jag börjat gå in i häckar osv. Ser inte lamporna heller. Som tur är klarar hunden att hitta sin kvällsrunda i mörkret och i koppel. Han är så inkännande att han oftast visar hänsyn och går så försiktigt med mig. Älskade hund!

Trots att tillvaron är ganska jobbig ibland, känner jag mig inte ensam. Jag upplever att jag har möjligheten att göra så mycket jag orkar. Det tar på krafterna att vara utan syn alla dygnets timmar. Sedan är det stor skillnad på ensamhet och ensamhet. Oftast väljer jag den själv och kryper in i min lilla bubbla varifrån inget kommer vare sig in eller ut. Simmar runt i den som en guldfisk utan fast punkt i tillvaron. Trivs med mig själv och är oftast nöjd med det.

Inte heller är jag avundsjuk på dem som har alla sinnen i behåll. Jag har insett att var och en har nog av sitt eget lilla helvete och att jag inte får det bättre för att någon annan får det sämre.

Som ni säkert har förstått gillar jag inte hösten. Jag koncentrerar mig på att med små steg trippa framåt mot julen. Jag vet att tiden går fort så det är bara att ta i. Så är det säkert för många.

Denna höst blir det en hel del konserter. Det blir också julmarknad på Kosta/Boda när julen närmar sig. Så åker vi, hunden och jag, på en hundvandring med Ledarhundsgruppen med efterföljande julbord på Vinslövs värdshus. Jag försöker oftast välja sådana aktiviteter där jag kan ha med min ledarhund, men konserter slipper han. Det handlar om ömsesidig respekt mellan oss och ibland känns det som det är han och jag mot världen.

Jag är inte den gnälliga typen och tänker inte bli det den här hösten heller. Får nog säga att jag är ganska bra på att gilla läget.

Med små, små steg tar jag mig framåt i livet, med hund och man vid min sida. Innan jag vet ordet av har de små myrstegen lett mig fram till ännu en underbar jul. För ett litet steg är också ett steg och alla steg som leder framåt räknas!

Så sa Eva Rydberg i en intervju nyligen. Hon gick inte in på vad exakt hon blir trött av, men jag vet i alla fall vad som gör mig trött.

Man blir trött av att ha med byråkratiska myndigheter att göra. Man blir trött av att ha med sjukvården att göra. Dvs om man över huvud taget kommer fram och kan boka en tid där.

Man blir trött av nyhetsrapporteringarna, både på nätet och i TV-sändningar. Att dagligen få sig till livs allt som inte fungerar i Sverige längre. Det är allt från en äldreomsorg som är under all kritik med våldtäkter, stölder och vårdgivare som inte kan ett ord svenska till direkt vanvård av gamla människor. Jag är skiträdd för att hamna på ett äldreboende…

Man blir trött av allt politiskt käbbel också. Både inom Sverige och utomlands. Ingen är intresserad av en bättre värld. Det stora politiska intresset handlar om att få makten och sedan behålla den till varje pris.

Man blir trött av att inse att inget politiskt parti tänker lyfta ett finger för att de som är funktionsnedsatta, gamla eller ensamstående med barn ska få det drägligt. Man tycker att det är helt okej att dra in ledsagning, färdtjänst och andra hjälpmedel för den som till exempel är synskadad. Man får helt enkelt slåss och bråka för att få hjälp.

Man blir trött på att veta att de som är yngre och har många år kvar att leva får alla sina rättigheter indragna då de inte får kosta något.

Man blir ibland trött på hela mänskligheten som inte kan leva och låta leva. Man blir trött av alla dessa varghatare till exempel. Med vilken rätt tar vi oss friheten att försöka utrota vilda djur bara för att de är obekväma för oss? Själv uppskattar jag inte huggorm, men de har väl samma rätt att finnas på denna jord som vi människor har? Lev och låt leva!

Man blir trött av andra som har synpunkter på hur jag ska vara eller leva mitt liv.

Man blir trött när man tänker på hur korkad mänskligheten ändå är, fast vi anser oss tillhöra en intelligent art. Vi tar emot AI med öppna armar och inser inte att vi snart blir överflödiga här. Läste någonstans att med genomslaget av AI kommer två av tre jobb att försvinna. Så har vi bundit ris till våra egna rumpor utan att begripa det.

Man blir trött av tjafs och avundsjuka också. Jag brukar tänka att jag inte får mer bara för att någon annan får mindre.

Man blir jättetrött av att vilja klara sig själv trots en funktionsnedsättning. Speciellt när man blir motarbetad av samhället.

För att undvika denna psykiska trötthet stänger jag in mig alltmer i min bubbla. Vill inte höra och inte veta, liksom. Går mina rundor med min ledarhund, lyssnar på mina ljudböcker, umgås med vänner som ger energi och glädje och undviker energitjuvar. Det känns som att jag inte har råd att ge sådana något av mig själv längre.

När jag hör Eva Rydberg säga att hon är trött tycker jag ändå det är ganska okej att få vara det. Ibland tänker jag också på Eva Rydbergs bror, Lennart Rydberg. Han drev en jazzbalettutbildning i Malmö i början av 70-talet. Ung och glad stövlade jag dit och anmälde mig. Men glädjen blev ganska kortvarig då Lennart en dag sa: ”Jag förstår inte hur du som är så liten och nätt kan vara så klumpig”. Han rådde mig att i stället börja på en steppkurs där han ansåg att min lätta kropp ändå skulle kunna komma till sin rätt. Själv var Lennart vig och töjbar i kroppen och hade pigga ögon och mycket energi, precis som Eva har. Det blev aldrig någon steppkurs för mig dock.

Det är snart höst och med hösten kommer det förhatliga mörkret. Denna höst ska jag försöka undvika sådant som gör mig trött. Det blir en resa till Gotland och några konserter som får lysa upp min höst. Så har jag min fina ledarhund som ser till att jag kommer ut varje dag. Det gäller att leta upp guldkornen i tillvaron och undvika, ja rent av fly, från de situationer som gör mig trött. I guldkornen finns ljuset och glädjen!

Det är sommartid i Sverige. Maj månad var i år kallare än vanligt, med en medeltemperatur på 11 grader. Våren visade sig först i juni och blev också ganska kall. Midsommaren är avklarad och nu är vi en bit in i juli månad. Så nu är ungefär halva sommaren gjord. Som vi muntergökar brukar uttrycka saken blir det nu allt mörkare.

Många har gått på semester medan andra fortfarande väntar på sina lediga dagar. Årets höjdpunkt för dem som jobbar.

Idag vräker regnet ner och det känns inte så lockande med långa promenader med min ledarhund. Annars går jag mellan åtta och tio kilometer med honom varje dag.

Jag bor på en liten ort och de flesta som bor här känner igen mig när jag kommer med hunden. Väldigt många säger hej, vilket uppskattas mycket då jag inte ser att jag möter någon. En del talar också om att de har hund med sig vilket är bra då jag kan peppa min hund att fortsätta jobba och bara gå förbi. Sedan finns de som är alldeles tysta och jag får gissa om det är någon där. Jag brukar känna på min hund att han spänner sig men kan ju inte säkert veta om vi har möte eller inte eller vilken sida någon befinner sig på.

Om ni ser en liten tant med en stor, nästan vit labrador så säg något så jag vet att du är där. Vill du inte prata med mig så kan du väl i alla fall harkla dig eller hosta till så jag hör dig.

I år har jag haft min ledarhund i sju år. Han fyller nio år i år. Vi gör det mesta tillsammans och han har förmågan att veta vad jag vill även om jag inte har sagt något. Igår skulle vi gå på en vanlig rastrunda, utan selen. Då råkade jag snubbla på min egen käpp och dök i asfalten med ett uppskrubbat knä som följd. Käppen flög åt ett håll, kopplet och hunden på ett annat och där låg jag. Han tittade på mig och började sedan samla ihop mina tappade pinaler. Först kom han med käppen, sedan med sig själv och räckte mig kopplet. Därefter satte han sig bredvid mig och väntade medan jag kravlade mig upp. Ungefär som han tyckte att nu har du fått dina grejor så när du är uppe kan vi gå igen. Älskade, fina, kloka och duktiga hund!

Idag är det fredag och regnet öser som sagt ner. Växtligheten frodas och fåglarna jublar. Sådana här dagar vill hunden dock mest sova. Han gillar inte vatten och vill verkligen inte bli blöt om sina tassar. Han är den sällsynta typen av labrador som inte tycker om att bada.

Den här sommaren har jag börjat gräva i min minnesbank. Detta är min 71:a sommar. Ibland säger man att livet är kort, men när jag tänker efter har jag ändå haft förmånen att vara med om mycket. Det är jag så tacksam för. Det har varit allt från camping i tält på västkusten till roadtrip genom Europa i en gammal Volvo. Den turen gick till forna Jugoslavien. Jag minns alla roliga somrar och semestrar vi hade under 80-talet när sonen var liten. Jag tänker ofta på små saker som inte blev stora förrän nu.

Var sak har sin tid och mina förväntningar på somrarna är numera inte så stora. Tänker inte bli bitter för att åren har gått eller för att jag numera är ganska begränsad. Jag är så tacksam för alla fina män i mitt liv: Min make sedan 53 år, min son, mitt barnbarn och sist men inte minst för min ledarhund..

Så länge jag går min stund på jorden är livet trots allt ett mirakel. Fast det regnar…

Sångfågel lilla,

Fortsätt att drilla,

En sång säger mer än tusen ord.

Om gamla och unga

Tillsammans fick sjunga

Då skulle det råda fred på vår jord.

Kan ni tänka er Putin och Trumph stämma upp i en sång vid ett gemensamt möte? Till exempel ”We shall overcome…”, eller kanske ”Bara bada bastu”. Föreställ er hur svårt det skulle vara att sedan börja kasta skit på varandra. Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men visst löser en sång många knutar.

Jag var ett sjungande barn. Sjöng faktiskt ganska långt upp i åldern. Jag är så gammal att sångerna jag sjöng som barn bland annat var: ”Hjärtats röst”, ”Vad tar ni för valpen där i fönstret”, ”Jag har fått skor så mina fötter dansar” och ”Se, nu tittar lilla solen in igen”. Sånger och texter som sedan länge är bortglömda men som poppar upp i min hjärna ibland.

Min släkt på mammas sida, var alla begåvade med en vacker sångröst, så jag hade att brås på. Numera sjunger jag inte. Mest för att jag inte tycker att det låter bra. Men jag lyssnar på musik fortfarande även om det mest blir 60- 70- och 80-talsmusik. Det är mycket sällan jag blir imponerad av ny musik som produceras idag. Jag saknar äktheten och musikglädjen i dagens musik. Gillar inte alls det nya datorproducerade tjafset med tillhörande rappakalja till texter. Jag tänker att det kanske delvis ligger i åldern… Så plötsligt händer det: Jag drabbas av en stråle klar. Den träffade mig härom kvällen i form av Österrikes bidrag i Eurovisionsfinalen. En ung kille på 24 år framförde ett stycke som andas klassisk musik. Jag blev fullständigt golvad av hans talang! Visserligen ingen låt att gå och nynna på, men vilka klassiska verk fungerar så?

Musik som inte förändras är den som kommer från fåglarna. År efter år sjunger de samma serenad, utan syntar och datorer. Den vackraste sången tycker jag koltrasten står för. Drabbar mig med full kraft på kvällarna när jag går ut sista rundan med min ledarhund. Lycka!

När man kommit upp i min ålder är man ganska kräsen. Det är inte mycket som överraskar mig nu för tiden. Nytt mode imponerar inte. Har sett det förut. Kortkort, mini, midi och maxi har jag burit. Allt går runt i cirklar och kommer tillbaka med jämna mellanrum. Minns ni platåskorna? En fröjd för mig som är kort i rocken, men ack så fula! Vem minns inte axelvaddar och pudelpermanent? Idag finns inget speciellt mode och det tycker jag är ganska skönt. Det är okej att se ut som man vill.

Att det blir allt svårare att överraska mig nu för tiden gör inget. Det är lugnast och skönast när allt är som det brukar vara. En alldeles vanlig dag är sannerligen inte att förakta…

Förresten blir överraskningarna ofta negativa i min ålder. Kan komma i form av indragen färdtjänst för synskadade eller nekad ledsagning. Eller att kommunerna inför en så dyr avgift för ledsagning att ingen har råd med den längre. 

Så kan man bli överraskad av att maj månad, som brukar leverera försommarvärme och sol, plötsligt blir så kall att vinterjackan fortfarande åker på. Så här i slutet av maj känner jag mig lurad på våren och funderar på att reklamera maj i år. Det är bara min ledarhund som är nöjd. Han tycker det är för varmt om det är 20 grader och sol.

Trots utebliven vårvärme kvittrar som sagt fåglarna och ljuset finns där. Rätt som det är blir jag nog förvånad av att värmen och sommaren tar fart. Som en stråle klar…

Denna ljuvliga högtid som liksom är inledningen på våren. Ljuset är tillbaka, växtligheten spirar och koltrastarna sitter i masterna och sjunger så vackert i kvällsskymningen. Nu är det gott att finnas till!

Påskhelgen är, precis som julen, en mat- och godishelg. Julskinkan förvandlas till påskskinka, julsillen till påsksill och julmusten blir påskmust. Själv slängde jag mina julstjärnor som frodats och växt i mitt köksfönster sedan jul och bytte ut dem mot påskblommor.

Förr i tiden brukade jag putsa fönster och hänga upp gula gardiner i köksfönstret till påsk. Det gör jag inte längre av den enkla anledningen att jag inte gör sådant jag inte måste. Det är ganska skönt att befria sig själv från sådant man varken orkar eller har lust till och unna sig att bara vara. 

Vädret är som det brukar vara i april. Emellanåt värmer solen och emellanåt åker vantarna på. Men de tydliga vårvibbarna och en stundande maj månad fyller mig med förväntningar och glädje. På sätt och vis är påsken så mycket mer avslappnad än julen och därför välkomnar jag den varje år. En glädjens tid.

När påsken är avklarad är det dags att fira ”Ledarhundens dag”. Den infaller den 30 april. Alla vi som haft förmånen att få en ledarhund vet hur väl värda våra hundar är att firas lite extra den dagen. I Sverige finns det idag cirka 265 ledarhundar. Dessa fantastiskt vänliga, arbetssamma och duktiga jyckar som gör livet värt att leva för oss som saknar syn eller ser mycket lite. De släpar på oss blindstyren tills de fyller 11 år och går i pension. De blir våra bästa vänner och är förutom ett levande hjälpmedel också en viktig social bit för oss. Att få uppleva alla årstider ihop med sin ledarhund gör oss starka och glada.

Ledarhundarna struntar fullständigt i lågkonjunkturer, USA-tullar, höga kaffepriser och krig. De bara går omkring och vill vara till lags. Det är befriande att borra in näsan i deras päls och få ovillkorlig kärlek tillbaka.

Tiden går så fort och som vanligt vill jag stoppa tiden nu. Ibland försöker jag tänka att den bästa tiden är precis idag. Men jag märker ju att åldern börjar ta ut sin rätt och att jag tappar fart, liksom. Det är okej, men jag önskar ändå att jag orkade mer. Å andra sidan behöver jag numera bara göra det jag orkar och vill. Det spelar ingen roll om det är jul, påsk eller midsommar, det gäller att ta vara på varje stund. Stanna upp och andas, sitta i solen med en ljudbok eller gå ner till sjön med hunden.

Det är tuffa tider på många sätt för oss människobarn. Det är kanske inte så mycket vi kan påverka det. Men vi kan alla vara lite snälla och vänliga mot varandra. Sluta sprida hat och dynga runt oss och i stället tänka på att utan varandra är vi ingenting!

Önskar er alla en fin påsk och en härlig vår!

Vi har den nog lite till mans. Ni vet den där förmågan att känna på oss när någonting ska hända. Som en vibration i kroppen, ibland bra och ibland  en dålig sådan. Att känna något på sig är dock inte alltid styrt av ett sjätte sinne utan lika ofta beror en sådan känsla på erfarenhet. Har man levt länge har man liksom lärt sig att om man gör på ett visst sätt händer det och det.

När man blir av med ett av sina fem sinnen tror jag dock att man utvecklar det sjätte. Man tränar upp sin förmåga att känna saker i hela kroppen. Man fäller ut sina tentakler, liksom.

Min ledarhund besitter förmågan att känna på sig saker som ingen annan. Om det beror på erfarenhet eller vibrationer i luften vet jag inte. Kanske är det en kombination av båda. Han känner på sig när han ska följa med ut och när han ska stanna hemma till exempel. Då kan jag ta på mig ytterkläderna och han lyfter inte ens huvudet för att visa att han ska med. När han ska följa med sätter han sig i hallen och väntar, fast jag inte har sagt något. Om jag går i duschen och kommer ut parfymerad, går till klädkammaren och plockar fram kläder, snusar han på mig och svansar runt mig. Han får alltid taskiga vibbar när jag gör mig fin. Det är inte alltid han ska följa med då. Ibland får han det och ibland inte.

Jag har funderat mycket på hur ofta han går på erfarenhet och speciella tecken och när det är hans sjätte sinne som talar. Han älskar rutiner och så länge jag följer dem kan han så klart räkna ut vad som ska hända härnäst. Det är när jag bryter rutinerna han förvånar mig genom att ändå veta vad som väntar.

Nu när jag nämner min ledarhund känner jag på mig att det är på sin plats att förtydliga hur en ledarhund fungerar. De som känner oss väl vet så klart hur det fungerar, men folk som bara sett en ledarhund på håll har väldigt ofta en felaktig uppfattning om dem. Många tror att en ledarhund alltid arbetar, varför den inte ska gå någon annanstans än vid sin förares sida. Så är det naturligtvis inte. Han arbetar endast när han är klädd i sin arbetssele. När han bär den får han inte snusa på saker, inte äta, hälsa på någon eller kissa och bajsa. Jag brukar säga att han är till 60 procent en vanlig hund, med allt vad det innebär, och till 40 procent är han ett levande hjälpmedel. Så fort jag har honom i koppel eller om han springer lös är han att betrakta som en alldeles vanlig hund. Självklart skulle ledarhundens liv vara deprimerande om han aldrig fick vara en vanlig jycke emellanåt. Det är väl ingen som tror att en tjänstehund inom polisen eller tullen alltid arbetar. Det fungerar på samma sätt med ledarhundar/assistanshundar. Tänk dig själv att alltid behöva jobba och aldrig få ha någon fritid. För mig är detta ganska självklart. Ändå hör jag då och då folk som tror eller tycker att en ledarhund alltid ska jobba och uppföra sig exemplariskt.  

När jag skriver dessa rader är vi redan inne i mitten av mars månad och ljuset är tillbaka. Förväntningarna kommer med ljuset på en lång , härlig vår, med ljuvlig värme och underbara dofter. Visserligen går jag varje dag långa promenader med min hund, men nu kommer det dessutom att bli skönt att gå ut. Den bästa tiden är mellan hägg och syrén tycker jag. Men den tiden går så fort förbi så därför är det skönt att känna att den ligger framför mig.

Min fina ledarhund tål värmen väldigt dåligt. Är det 20 grader och sol, tycker han det är för varmt. Däremot älskar han kyla och fryser aldrig på vintern. Som vanligt får jag även denna stundande sommar ta hänsyn till honom. Det gör jag alltid förresten. Ser alltid till hans behov först eftersom han är min hjälte och bästa vän.

Jag förväntar mig inte så mycket av tillvaron numera. När dagarna flyter på utan några större missöden är jag ganska nöjd. Att kunna stiga upp, gå långa promenader, äta mig mätt och känna mig hyfsat frisk är mer än tillräckligt. Att räkna med att samhällets skyddsnät ska fungera för den som har fått en funktionsnedsättning har jag slutat hoppats på.  Eller att det ska bli fred eller att jag ska få det bättre ekonomiskt. Jag försöker varje dag vara tacksam för det jag har och för det jag fortfarande klarar av att sköta själv. Livet består av de här dagarna som kommer och går och jag känner på mig att det inte blir bättre än jag själv väljer att göra det.

Det är inte mycket som kan överraska mig nu för tiden. Jag har ganska klart för mig vad jag kan förvänta mig av resten av mitt liv. Jag tar en dag i taget, räknar inte med att bli överraskad utan känner på mig att varje dag blir den bästa dagen. Så länge jag väljer att vara tacksam för det lilla.  

…Är en egen vrå, där jag slipper att frusen gå. Något gott att mumsa på, det vore väl an för underbart?

Dessa rader är hämtade ur Musikalen ”My fair lady”. Allt detta har jag att vara tacksam över när tillvaron rasar runt omkring.

Knappt har vi skålat in det nya året där vi önskade oss ett bättre år än det förra förrän det blev mycket värre. 2025 började med minst en sprängning om dagen under hela januari månad. Vi inledde februari med ett fruktansvärt massmord på en skola i Örebro. Efter en sådan start på 2025 undrar jag, med många andra vart mänskligheten är på väg. 

Sverige som förr var ett land att vara stolt över har blivit en skam att leva i. Jag har lust att säga upp mitt medlemskap i vuxenvärlden och lägga mig i gräset som liten flicka och stirra upp i skyn och vara lyckligt ovetande om all världens ondska. Vill säga upp mitt medlemskap i denna galenskap, liksom.

I år är det tio år sedan jag satt och grät hos min ögonläkare över min förlorade syn. Jag förstod att tillvaron skulle bli tuff, men jag var inte beredd på att yttre omständigheter ytterligare skulle försvåra tillvaron för mig. Under dessa tio år har jag lärt mig väldigt mycket, både om mig själv och andra. Fått många nya vänner, men också tappat en del som kanske inte såg mig som den jag var när jag inte längre kunde umgås med dem på lika villkor. Eller försvann de för att de inte visste hur de skulle hantera min nya livssituation. Förutom detta blev jag varse att samhället inte längre har något ordentligt skyddsnät för de svaga. Till exempel blev det under de senaste 10 åren nästan omöjligt att få beviljat ledsagning eller färdtjänst för den som är blind. Man tycker att den gruppen kan klara sig själv. Skulle man som synskadad vilja gå på teater och är orolig att inte kunna hitta en toalett händer det att man blir rekommenderad att använda vuxenblöja i stället för ledsagning.

Som om inte detta är nog är det oerhört dyrt att leva i Sverige idag. Vi har haft olika regeringar, allt från vänster till höger, under dessa tio år. Ingen av dem har sett till de svaga som handikappade, ensamstående med barn eller pensionärer. Många gamla får idag välja på mat eller mediciner i vårt en gång så rika och välmående land. Den nuvarande regeringen lovade skattesänkningar som skulle gynna alla, sa de. För min del fick jag ut 400 kronor mer på min pension! Sverige är sannerligen inget föregångsland längre

Under mina tio år som blind har jag fått finna mig i hur den berömda guldkanten på ålderns höst blir allt svagare. Egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket om pengar. Viktigare har det varit med kärlek och vänskap genom livet. Men så har jag aldrig behövt bekymra mig om bostad och mat och under mitt yrkesverksamma liv hade jag möjlighet att påverka min inkomst med extra arbete om det var knapert någon månad. Pensionen kan jag inte påverka, och det finns gränser på vad man kan spara in på.

Sammantaget kan jag säga att dessa tio år har gjort mig bedrövad ur många aspekter. Jag kan tyvärr inte heller se att någon ljusning skymtar.

Så, vad kan jag göra som en liten, maktlös skit i universum? Jag ringer en vän, går en mil med min ledarhund, borrar in ansiktet i hans päls och låter mig översköljas av den stora vänligheten som knappast finns bland oss människor längre.

Vår fina drottning Silvia uttryckte det som så många svenskar känner: ”Vart tog det fina Sverige vi en gång hade vägen?”

Julen närmar sig med stormsteg. I år vill dock inte den där goda julkänslan infinna sig hos mig. Det kan så klart bero på att det är novemberväder ute. Varmt, fuktigt, regnigt och mörkt! Midnatt råder liksom dygnet runt vid den här tiden på året.

Jag har alltid älskat julen. Numera är min inställning till den dock ganska avslappnad. Frossande och julklappshets är ett minne blott och jag tycker inte att jag måste göra en massa saker inför julen. Det är ganska skönt, faktiskt!

Varje år vid den här tiden tänker jag på alla de jular som passerat. Närmare bestämt 71 stycken. Jag tänker på dem som varit en del av mina jular men som inte längre finns kvar här på jorden. Jag minns mina barndoms jular som var ganska sparsmakade då det inte fanns ekonomiskt utrymme för något överflöd. Men vi hade julmat och vi fick julklappar. Pappa griljerade skinkan och kokte rödkål. Han brukade också baka klenäter. Julgran fanns förstås och på jularna brukade vi spela och sjunga tillsammans. Pappa spelade munspel och jag gitarr. Pappas munspel var stort och man kunde snurra det för att välja olika tonarter att spela i. Min syster, mamma och jag stod för sången. Det blev alltid de traditionella julsångerna som till exempel ”Stilla natt” och ”Nu tändas tusen juleljus”. Vi levde med små marginaler, men jag minns ändå jularna med värme.

När jag träffade min man visade det sig att han, precis som jag, älskade julen. Han hade med sig andra traditioner med mycket mat och hemlagat godis. Min första jul, jag var då 17 år, tillsammans med hans familj blev en chock för mig. Aldrig hade jag sett ett sådant julbord, och den första julen vred jag mig i magplågor. Med åren lärde jag mig dock att sluta äta när jag var mätt.

Jag minns också jularna när sonen var liten. Han stod på en köksstol vid fönstret och tittade efter tomten. När denne uppenbarade sig säger barnet: ”Är du den riktige tomten? I så fall vill jag se dina renar!”

Jag minns med glädje alla de år jag hade förmånen att sjunga i kyrkokören i Hässleholms kyrka under ledning av Birgitta Roslund. Julen fick under de åren en helt annan innebörd med alla vackra julsånger som övades in. Dock tänker jag med fasa på den tidiga julottan när kören skulle medverka.

Regnet öser ner utanför mitt fönster när jag skriver detta. Jag har precis gått sex kilometer i ösregnet med min ledarhund. Vi kom in som två dränkta katter och så klart är det svårt att hitta julen i sådant väder.

Oavsett väder och oavsett hur du väljer att fira din jul önskar jag att du finner balans och någon slags frid.

Jag vill passa på att tacka alla mina trogna följare för att ni läser och kommenterar min blogg.

God, grön Jul, i varje fall här nere i Skåne, och ett Gott Nytt År!