Ibland blir det små myrsteg och ibland långa älgkliv. Oftast är det motivationen som avgör hur långa stegen blir. Min egen motivation ligger här under köksbordet som en nästan vit pälsboll medan jag skriver detta. 

Min ledarhund är anledningen till att jag ställer klockan på 07.00 varje morgon. Då vet jag att han varit vaken ett tag. Han ligger kvar i sin hundsäng, skulle aldrig drömma om att väcka mig, och har hängt ut framtassarna över kanten. Han är världsbäst på att vänta och ligger och kollar om jag rör på mig eller lyssnar efter väckningssignalen på telefonen. Han är anledningen till att jag inte känner efter så mycket hur jag mår denna dag. Det är som det är och det blir som det blir, liksom.

Det är höst och mörkret och fukten sveper in oss i sin blöta filt. Det händer varje år och ändå brukar jag tänka: ”Inte redan!” Kommer som en obehaglig överraskning, varje år. Det var ju nyss sommar, liksom. Varje höst när mörkret faller upplever jag det som att jag klarar mig allt sämre i mörkret. Totalblind i mörker har jag varit länge, men tycker ändå att det blir värre för varje år. Länge har jag kunnat förflytta mig mellan tända lyktstolpar med hunden på sista rundan, men nu har jag börjat gå in i häckar osv. Ser inte lamporna heller. Som tur är klarar hunden att hitta sin kvällsrunda i mörkret och i koppel. Han är så inkännande att han oftast visar hänsyn och går så försiktigt med mig. Älskade hund!

Trots att tillvaron är ganska jobbig ibland, känner jag mig inte ensam. Jag upplever att jag har möjligheten att göra så mycket jag orkar. Det tar på krafterna att vara utan syn alla dygnets timmar. Sedan är det stor skillnad på ensamhet och ensamhet. Oftast väljer jag den själv och kryper in i min lilla bubbla varifrån inget kommer vare sig in eller ut. Simmar runt i den som en guldfisk utan fast punkt i tillvaron. Trivs med mig själv och är oftast nöjd med det.

Inte heller är jag avundsjuk på dem som har alla sinnen i behåll. Jag har insett att var och en har nog av sitt eget lilla helvete och att jag inte får det bättre för att någon annan får det sämre.

Som ni säkert har förstått gillar jag inte hösten. Jag koncentrerar mig på att med små steg trippa framåt mot julen. Jag vet att tiden går fort så det är bara att ta i. Så är det säkert för många.

Denna höst blir det en hel del konserter. Det blir också julmarknad på Kosta/Boda när julen närmar sig. Så åker vi, hunden och jag, på en hundvandring med Ledarhundsgruppen med efterföljande julbord på Vinslövs värdshus. Jag försöker oftast välja sådana aktiviteter där jag kan ha med min ledarhund, men konserter slipper han. Det handlar om ömsesidig respekt mellan oss och ibland känns det som det är han och jag mot världen.

Jag är inte den gnälliga typen och tänker inte bli det den här hösten heller. Får nog säga att jag är ganska bra på att gilla läget.

Med små, små steg tar jag mig framåt i livet, med hund och man vid min sida. Innan jag vet ordet av har de små myrstegen lett mig fram till ännu en underbar jul. För ett litet steg är också ett steg och alla steg som leder framåt räknas!