Vi har den nog lite till mans. Ni vet den där förmågan att känna på oss när någonting ska hända. Som en vibration i kroppen, ibland bra och ibland  en dålig sådan. Att känna något på sig är dock inte alltid styrt av ett sjätte sinne utan lika ofta beror en sådan känsla på erfarenhet. Har man levt länge har man liksom lärt sig att om man gör på ett visst sätt händer det och det.

När man blir av med ett av sina fem sinnen tror jag dock att man utvecklar det sjätte. Man tränar upp sin förmåga att känna saker i hela kroppen. Man fäller ut sina tentakler, liksom.

Min ledarhund besitter förmågan att känna på sig saker som ingen annan. Om det beror på erfarenhet eller vibrationer i luften vet jag inte. Kanske är det en kombination av båda. Han känner på sig när han ska följa med ut och när han ska stanna hemma till exempel. Då kan jag ta på mig ytterkläderna och han lyfter inte ens huvudet för att visa att han ska med. När han ska följa med sätter han sig i hallen och väntar, fast jag inte har sagt något. Om jag går i duschen och kommer ut parfymerad, går till klädkammaren och plockar fram kläder, snusar han på mig och svansar runt mig. Han får alltid taskiga vibbar när jag gör mig fin. Det är inte alltid han ska följa med då. Ibland får han det och ibland inte.

Jag har funderat mycket på hur ofta han går på erfarenhet och speciella tecken och när det är hans sjätte sinne som talar. Han älskar rutiner och så länge jag följer dem kan han så klart räkna ut vad som ska hända härnäst. Det är när jag bryter rutinerna han förvånar mig genom att ändå veta vad som väntar.

Nu när jag nämner min ledarhund känner jag på mig att det är på sin plats att förtydliga hur en ledarhund fungerar. De som känner oss väl vet så klart hur det fungerar, men folk som bara sett en ledarhund på håll har väldigt ofta en felaktig uppfattning om dem. Många tror att en ledarhund alltid arbetar, varför den inte ska gå någon annanstans än vid sin förares sida. Så är det naturligtvis inte. Han arbetar endast när han är klädd i sin arbetssele. När han bär den får han inte snusa på saker, inte äta, hälsa på någon eller kissa och bajsa. Jag brukar säga att han är till 60 procent en vanlig hund, med allt vad det innebär, och till 40 procent är han ett levande hjälpmedel. Så fort jag har honom i koppel eller om han springer lös är han att betrakta som en alldeles vanlig hund. Självklart skulle ledarhundens liv vara deprimerande om han aldrig fick vara en vanlig jycke emellanåt. Det är väl ingen som tror att en tjänstehund inom polisen eller tullen alltid arbetar. Det fungerar på samma sätt med ledarhundar/assistanshundar. Tänk dig själv att alltid behöva jobba och aldrig få ha någon fritid. För mig är detta ganska självklart. Ändå hör jag då och då folk som tror eller tycker att en ledarhund alltid ska jobba och uppföra sig exemplariskt.  

När jag skriver dessa rader är vi redan inne i mitten av mars månad och ljuset är tillbaka. Förväntningarna kommer med ljuset på en lång , härlig vår, med ljuvlig värme och underbara dofter. Visserligen går jag varje dag långa promenader med min hund, men nu kommer det dessutom att bli skönt att gå ut. Den bästa tiden är mellan hägg och syrén tycker jag. Men den tiden går så fort förbi så därför är det skönt att känna att den ligger framför mig.

Min fina ledarhund tål värmen väldigt dåligt. Är det 20 grader och sol, tycker han det är för varmt. Däremot älskar han kyla och fryser aldrig på vintern. Som vanligt får jag även denna stundande sommar ta hänsyn till honom. Det gör jag alltid förresten. Ser alltid till hans behov först eftersom han är min hjälte och bästa vän.

Jag förväntar mig inte så mycket av tillvaron numera. När dagarna flyter på utan några större missöden är jag ganska nöjd. Att kunna stiga upp, gå långa promenader, äta mig mätt och känna mig hyfsat frisk är mer än tillräckligt. Att räkna med att samhällets skyddsnät ska fungera för den som har fått en funktionsnedsättning har jag slutat hoppats på.  Eller att det ska bli fred eller att jag ska få det bättre ekonomiskt. Jag försöker varje dag vara tacksam för det jag har och för det jag fortfarande klarar av att sköta själv. Livet består av de här dagarna som kommer och går och jag känner på mig att det inte blir bättre än jag själv väljer att göra det.

Det är inte mycket som kan överraska mig nu för tiden. Jag har ganska klart för mig vad jag kan förvänta mig av resten av mitt liv. Jag tar en dag i taget, räknar inte med att bli överraskad utan känner på mig att varje dag blir den bästa dagen. Så länge jag väljer att vara tacksam för det lilla.