Den sjätte sommaren tillsammans är nu avverkad. Hösten närmar sig och därmed kommer också mörkret smygande. Vi har upplevt mycket tillsammans under de sex år du har varit vid min sida. Vi har gått långa promenader, varit på semester och ledarhundskurser. Ja, nästan överallt jag varit har också du följt med. Om jag någon enstaka gång har lämnat dig hemma känner jag mig inte klädd. Då kan jag stryka med händerna efter dig tills jag kommer på att du inte är med.

I år fyllde du åtta år. Jag måste säga att du bara blir klokare och mer följsam ju äldre du blir. Det är precis som att jag inte ens behöver säga vad jag vill, du vet ändå. Om jag tappar något behöver jag inte säga något. Du förstår ändå att det är något du ska plocka upp. Häromdagen tappade jag ett gummiband. Det liksom bara flög iväg. Det tog inte många sekunder förrän du tog det på tungan och lämnade över det i min hand. Ofta hör du när jag tappar något, till exempel kopplet, rullen med bajspåsar, nycklarna osv. Då rusar du dit och plockar upp det och ger mig det i handen. Älskade hund!

Förutom att du är så duktig på att hålla reda på mina grejor är du en fena på att leda mig genom hinder utomhus. Det känns som att de här sex åren med dig har gett mig en frihet att leva ett bra liv, även utan min syn.

Även om du är suverän på ditt arbete har du ändå integritet utöver det vanliga. Om jag sitter och lockar på dig kommer du bara om du känner för det. Vill du inte kela så vill du inte. Det går inte heller att försöka klä på dig något utöver koppel och sele. Jag köpte en kylväst åt dig eftersom du inte tål värme så bra. Men en sådan kan man ju inte gå i. Du lade dig i ett hörn och vägrade gå. Lock och pock hjälpte inte, för det du inte vill det vill du inte. Du får mig att skratta flera gånger om dagen.

Åren går väldigt fort. Om bara tre år måste jag låta dig gå i pension. Då har jag två val: Jag kan behålla dig livet ut, men då får jag ingen ny ledarhund. Eller så kan jag låta omplacera dig och börja på ny kula med en ny hund. Det känns som att välja mellan pest och kolera. Dock inser jag att du måste få pensionera dig senast när du fyller 11 år. Med tanke på att du bara gått omkring här och varit snäll och duktig i så många år är du väl värd att bara få vara hund dina sista år. Samtidigt inser jag att det inte blir lätt att ersätta dig. Du är sannerligen en perfekt kompis. Du skäller aldrig, snor inte mat, trots att du alltid är hungrig. När vi äter lufsar du alltid in i din säng och lägger dig. Där väntar du på att vi lägger ner besticken innan du kommer. Du tycker mycket om att åka bil och gillar inte om vi kör och handlar utan dig. Ändå hittar du aldrig på hyss när du är ensam hemma. En så perfekt hund som du är kommer jag nog aldrig att få igen. Du är vänligheten själv.

Alla år som jag haft dig har vi kämpat med din vikt. Du går upp bara du tittar på mat. Äntligen har jag fått ner dig från nästan 34 kg till nästan 30 kg. Därmed får du avlastning för dina leder och är i ovanligt fin form för din ålder.

Det är den 30 september när jag skriver detta. Nu ska vi ta oss igenom ännu en mörk, fuktig och kall vinter. Egentligen är det din bästa årstid. Du lider av varma sommardagar, men älskar kyla, minusgrader och snö. Det känns fint att ha dig vid min sida ännu en vinter, då jag troligen inte skulle sticka ut näsan utanför dörren om jag inte därtill var nödd och tvungen. Älskade, fantastiska ledarhund, vad skulle jag göra utan dig?